Svenska kyrkan förlorar kompetens

Biskop Per Eckerdal och direktor Per Starke tycker att jag vantolkar ledaren i stiftsmagasinet när jag påpekar den hår­resande jämförelse biskopen gör (Dagen 25/2, 4/3). Exegetiska krumbukter försöker jag undvika. Vissa vägval har blivit fel, skriver biskopen, och tar som historiska exempel präster som hyllade Hitler på 40-talet och boerkyrkan som stödde apartheid­systemet i Sydafrika. Från dessa äldre exempel går han över till de etiska vägval som nu är aktuella och nämner då "kyrkans syn på dem av oss som har en annan sexuell orientering än majoriteten".

Varför denna parallell om det inte är för att visa att vi som i dag säger nej till enkönade äktenskap, gör samma misstag som präster och kyrka då gjorde?

”Bibeln är ingen regelbok, den är ett tilltal från Gud, genom människor till människor” upprepar biskopen från ledaren. Absolut, men nog finns det också tydliga regler och anspråk i Bibeln.

När Gud talar ”genom människor till människor” måste hans kyrka vara hörsam, även när det handlar om livsstil och samlevnad och inte relativisera det till en fråga om tolkningar. ”En ny tid förutsätter att vi hör och ser” skriver biskopen, och jag anar att han menar att den nya tidens ”höra och se” kan motivera oss att göra andra etiska ställningstaganden än de vi har fått genom tilltalet från Gud i Bibeln.

Men nog är det väl så att vi behöver ett dubbelt lyssnande. Självklart behöver vi lyssna in det som finns i tiden, men mitt i detta vara medvetna om att det alltid kommer att finnas sådant som omvärlden uppfattar som dårskap i Guds tilltal. Och då inte bara kring "talet om korset" (1 Kor 1:18) utan också kring trons etiska konsekvenser. Guds tilltal är tidlöst, men inte alltid modernt.

Genom kyrkans inre sekularisering saknas ofta en grundläggande tillit till Guds tidlösa tilltal. Det synliggjordes i det aktuella stiftsmagasinet. Det som lyssnades in var nästan bara tidens röst, låt vara att det i en del fall var fina personliga berättelser.

När det gäller utrymmet i Svenska kyrkan, menar ni – Per Eckerdal och Per Starke – att jag förstärker bilden av att det inte längre finns plats för olika äktenskapssyner i vår kyrka. Ni kallar det till och med en "skröna" att man inte blir prästvigd, och ett "slagträ i en vinklad och förenklad debatt". Starka, värdeladdade ord! Men rätt ska vara rätt. Jag nämnde inte bara prästvigningar utan också anställningar. Och jag skrev, "inte långt kvar till" och "i vissa stift och många pastorat".

Jag har inte påstått att prästvigning nekas i vårt stift på grund av äktenskapssyn. Det är en övertolkning. Men både ni och jag vet att det sker på annat håll.

Biskopsmöte, kyrkomöte och kyrkostyrelse har sagt att Svenska kyrkan rymmer båda synsätten och Per Eckerdal har påmint om det i stiftet. Men problemet är att politiserade kyrkoråd inte bryr sig. I intervju­rummen ställs frågorna och vid sammanträdes­borden sållas sökande bort, och det sker inte bara undantagsvis.

Detta är ni pinsamt medvetna om. Genom lokal­anställningarna gör kyrkoråden precis som de vill, och tillsynsmyndighetens ord uppfattas enbart som en rekommendation. Ändå uttalar ni er som om allt stod väl till.

Jag har svårt att tro att ni innerst inne tycker det. Och det olyckliga är inte främst att enskilda präster genom detta sorteras bort, det stora problemet är att Svenska kyrkan inte tar vara på erfarenhet och kompetens, och att det omöjliggör den sunda rörlighet i vigningstjänsten som både präster och församling mår bra av.

Tord Nordblom, ledamot i stiftstyrelsen Frimodig kyrka