Två lagförslag på kollisionskurs

Regeringen vill göra Barnkonventionen till svensk lag och samtidigt lagstifta om att ge ensamstående kvinnor rätt att insemineras. De två lagarna kan inte förenas, och regeringen riskerar att bryta mot folkrätten och få kritik av konstitutionsutskottet för att inte ha uppfyllt det grundlagsfästa beredningskravet (7 kap. 2 § RF).

I statsminister Stefan Löfvens regeringsförklaring den 3 oktober 2014 klargjordes att Barnkonventionen ska göras till svensk lag, ett besked som regeringen sedan har upprepat. I sig ett utmärkt förslag, som det finns brett politiskt stöd för. Sverige ratificerade Barnkonventionen redan 1990, och därmed förpliktade sig staten att följa konventionen. Redan i och med ratificeringen blev konventionen juridiskt bindande för staten, och staten har åtagit sig att införliva den med svensk rätt.

Den förra regeringen beslutade den 19 juni 2013 att tillsätta en särskild utredare med uppdraget att överväga olika sätt att utöka möjligheterna för ofrivilligt barnlösa att bli föräldrar. Till utredare förordnades lagmannen Eva Wendel Rosberg, som nyligen tillsammans med experter lämnat ett delbetänkande: ”Assisterad befruktning för ensamstående kvinnor” (SOU 2014:29). Nuvarande regering beslutade den 21 maj att överlämna ett lagförslag till Lagrådet om att ensamstående kvinnor ska ges möjlighet till assisterad befruktning inom svensk hälso- och sjukvård. Lagförslaget föreslås träda i kraft den 1 april 2016.

Det är i kollisionen mellan dessa båda lagförslag som problemet uppstår. Den föreslagna lagstiftningen om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor strider mot Barnkonventionens krav att barnets bästa ska komma i främsta rummet, vilket också utredningen medger:

”Vid ställningstaganden i frågor som rör assisterad befruktning måste det alltid ske en avvägning mellan olika intressen, varvid principen om barnets bästa bör tillmätas en särskild vikt. Samhället har i dessa fall ett särskilt ansvar för att bevaka och tillvarata det blivande barnets intressen. Huvudregeln bör även fortsättningsvis vara att ett barn ska ha rätt till två föräldrar och dessutom garanteras två rättsliga föräldrar redan från födseln. En reglering om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor bör således betraktas som ett undantag från det som annars gäller” (SOU 2014:29 s 10).

Denna brist understryks i det särskilda yttrande som Jenny Munkelt tillfogat utredningen: ”Utgångspunkten för utredningens uppdrag är vuxnas önskan att få barn vilket innebär att principen om barnets bästa är särskilt viktig att beakta. Det är därför otillfredsställande att de förändringar som föreslås i utredningen saknar en djupare belysning av konsekvenserna på kort och lång sikt för barnet ur ett barnrättsperspektiv.”

Barnkonventionen är tydlig:

Artikel 3, 1: ”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.”

Artikel 7, 1: "Barnet skall registreras omedelbart efter födelsen och skall ha rätt från födelsen till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem."

Det är uppenbart att genom lagförslaget om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor får inte barnet rätt till att från sin födelse, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem. Barnet har fråntagits rätten att få vetskap om sin far och få omvårdnad också av honom. Därmed har inte barnets bästa kommit i främsta rummet vid lagstiftningen. ”Ett undantag från det som annars gäller”, som utredningen riktigt konstaterar.

Sverige har ratificerat Barnkonventionen. Regeringen har gett besked att Barnkonventionen ska bli svensk lag. Då kan inte samtidigt rege­ringen initiera annan lagstiftning i strid med den bärande principen i Barnkonventionen att för "lagstiftande organ skall barnets bästa komma i främsta rummet". Regeringen försätter svenska domstolar och myndigheter i en situation med två kolliderande regelverk.

Enligt regeringsformen har regeringen ett ansvar för att de beslut som regeringen fattar är väl genomarbetade, så att kvaliteten i lagstiftningsarbetet upprätthålls. I det här fallet har regeringen, som framgår ovan, inte djupare belyst konsekvenserna av lagförslaget på kort och lång sikt ur ett barnrättsperspektiv och inte heller belyst konsekvenserna av att Sverige, genom lagförslaget, bryter mot Barnkonventionen. Det är en anmärkningsvärd brist, som borde göra att regeringen inte går vidare med förslaget utan ytterligare, djupgående analys.

Eller vill kanske regeringen chansa, och få saken prövad i konstitutionsutskottet?

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)