Utan kompass hamnar vi vilse

Till vår stora glädje har våra artiklar om syndakatalogen väckt känslor hos läsarna. Det visar på ett behov av att lyfta dessa frågor i vår tid. Nu senast skriver Leif Ydreborn (Dagen 30 juli) om vikten av att betona Guds kärlek och nåd i församlingen. Han poängterar att förändringar kommer inifrån och han varnar för att döma a­ndra och att inte fastna i likriktade syndakataloger. Så långt är vi överens. Det är detta vi vill b­etona med våra artiklar. Men det finns däremot andra inslag i Ydreborns artikel som väcker frågor.

Bör en kristen gemenskap inte påverkas av hur dess medlemmar lever? Hur skulle det kunna gå till? Att så sker är väl närmast självklart och det gäller inte endast för kristna församlingar utan för alla typer av gemenskaper. Det går inte att fungera i grupp vare sig för f­amiljer, arbetsplatser eller för samhället i stort om det inte finns vissa grundläggande spelregler.

Hur dessa sedan ser ut och på vilka grunder de skapas är en helt annan fråga. Det är detta vi vill peka på med våra artiklar. Att kärleken till Gud är helt avgörande och skapar livsstilen i en församling menar vi är en självklarhet. Men att utifrån detta hävda att var och på egen hand i sin relation till Gud bör forma en livsstil är en helt annan sak.

Vi tror på en gemenskap som tillsammans i sin gemensamma tro på Jesus formar en livsstil. Vi är medvetna om att ett sådant påstående väcker negativa känslor i en tid då individens egna beslut utgör den högsta normen. Ingen annan ska lägga sig i vad jag tycker och har för åsikter. Församlingsliv som bygger på gemensamma hållningar är dock ett centralt tema i Nya testamentet.

Utan kompass i livet riskerar vi att hamna vilse. Visst finns det en risk att grupper kan få ett egenvärde som är större än den enskilda individen och att den värsta formen av detta är sekten. Men sektbegreppet är problematiskt. Det har visat sig att detta begrepp är mer eller mindre intetsägande. Definitionerna bland sektforskare varierar i de oändliga. För det mesta används det numera för att beskriva det som man inte själv tycker om. Det blir med andra ord lätt ett värdeladdat uttryck.

Det vi beskriver i våra artiklar är en gemenskap som strävar efter att finna en livsstil som grundas i Nya testamentets undervisning. I den undervisningen betonas höga ideal (till exempel Jesu bergpredikan). Men här finns även öppenheten, respekten för individen, kärleken, förlåtelsen och barmhärtig­heten. Detta är knappast ett sekteristiskt beteende.

Risken med att gruppen skulle få ett egenvärde ser vi knappast som ett stort problem i dag. Tvärtom menar vi att individens egenvärde ibland har blivit ett större problem med allt vad det innebär av ensamhet och utanförskap som följd. Människan behöver leva i ett sammanhang av gemenskap. Naturligtvis vill inte de flesta styras av auktoritära ledare och system. Och i kyrkan behöver vi inga kvävande gamla syndakataloger och auktoritära präster och pastorer. Men vi behöver sunda riktlinjer. Annars riskerar vi att bli ensamma i ordets djupaste mening. Den ensamhet vi söker ger inte alltid den frihet vi längtar efter.

Enligt historikern Peter Englund har därför ensamheten blivit ett vår tids största problem i västerlandet: "Aldrig förr har människorna varit så tillsammans och på samma gång så ensamma som i den nutida storstadens tätt packade anonymitet ... Knappt har individen slitit sig loss ur Gruppens kvävande famn så börjar hon känna sig allena och övergiven" (Förflutenhetens landskap, sid. 199).

Vi tycker att avslutningen av vår andra artikel är tydlig när det gäller både betoningen på gemensamma ideal grundade på Nya testamentet men också på övertygelsen om att ingen lever upp till dessa. Återigen: Stor öppenhet, kärlek och frihet men samtidigt riktlinjer vad som är rätt och fel. Vi behöver som Magnus Malm skriver i sin senaste bok "Som om Gud inte finns", ge människor en moralisk kompass, som leder till en dynamisk urskillning om vad som är ont och gott. Annars riskerar vi att hamna vilse och vilse­leda andra.

Rebecka Söderbladh och Leif Carlsson