Våra skyldigheter mot djuren

Jag känner mig trött och besviken på Svenska kyrkan. Det gör mig illa till mods att lyssna till predikan efter predikan om kärlek till nästan, skapelsens mirakel och Guds omsorg om alla, när vi kristna inte visar omsorg om alla.

Jag skulle önska att Svenska kyrkan tar en teologisk ställning kring frågan om djuren och deras värde och rättigheter. Rent teologiskt står det att djuren har själ, att vi i skapelsetanken inte skulle äta djur från början och även att Gud inte vill se våra slaktoffer.

Vad innebär det då för oss i praktiken? Får vi behandla djur hur som helst? Får vi använda djur till produkter, nöje och skapa en industri av dem där de förminskas till objekt i stället för subjekt? Är det att älska sin nästa och vårda skapelsen, att utnyttja andra som inte har en egen röst att säga ifrån?

"Vi är mer värdefulla än de", påstår människan ofta i kontext till massvis med olika grupperingar. Jesus pratar om den värdehierarki vi människor ofta fastnar i. Det är lätt att vi vill skapa den hierarkin, som i själva verket inte existerar. Det står inte mellan dem eller oss – vi kan sträva efter omsorg och kärlek till alla, om respekt och rättigheter för alla utan att det blir en motsättning. Den största ska bli den minsta – den minsta ska bli den största. Värdehierarkin som vi skapat är inte något vi borde gömma oss bakom.

Enbart för att vi tillhör en viss art så borde inte det innebära en rättighet att förtrycka alla andra skapade arter. Saknar alla andra arter värde? Saknar alla andra arter rättigheter? Borde inte liv vara en grundläggande rättighet om det nu är anden som ger liv? Borde inte djurs liv vara heligt också i sådana fall? Men nej, ännu lever vi i någon slags medeltidsteologi där människan är skapelsens krona, vilket vi inte är.

Under mina år i kyrkan ser jag ingen förbättring i denna fråga. Domkyrkan i Göteborg använder kameler i sin julkrubba – som cirkusdjur som ska roa människor, utan tanke på deras mående och rätt till egna liv i frid. Svenska kyrkan arrenderar ut mark till kycklingproduktion, en av de värsta djurindustrier som finns. Jag har varit på personalfest i kyrkans ordning där döda älgars ben låg på borden och tinade som pynt – där festens tema var älgjakt och ett uppstoppat älghuvud var dekoration. Är det respektfullt mot andra varelser att behandla dem så?

Och nu innan jul, ordnar kyrkan korvstoppning och julbord, utan en tanke på att 99 procent av grisarna i Sverige inte ens någonsin får gå ut och att dessa grisar under sina korta liv har mindre än en kvadratmeter att röra sig på. Är det etiskt att stödja det?

Är det respektfullt att ta in ett lamm under gudstjänsten, en stressig miljö med massa ljud och människor, välsigna lammet längst fram i kyrkan och prata om livets helighet för att sedan sälja samma lamm som lammfärs till personalen några veckor senare?

För mig blir det absurt och oetiskt. Djur är inte våra att bruka: De har egna rättigheter, rätt till liv, rätt till sina egna kroppar, rätt att inte användas som jippo eller nöje och borde få leva i frid och fred.

För att inte glömma klimatfrågan, där det blir absurt att församlingar pratar om att kopiera papper på båda sidor medan köttfrågan förblir en ickefråga då köttindustrin innebär en oerhört stor klimatpåverkan och kyrkans köttkonsumtion i våra verksamheter lätt kan bytas ut mot vegetabiliska alternativ.

Får kyrkan behandla Guds djur hur som helst, det är min fråga. Får vi döda Guds djur? Får vi skada andra som vill leva? Får vi separera familjer, enbart på grund av att de råkar ha en annan arttillhörighet? Varför ska vi tillfoga någon smärta, rädsla, lidande och död överhuvudtaget? Jag trodde att det var hela essensen av kristen teologi – en tro av kärlek och harmoni, solidaritet­ och ickevåld.

Men normer sitter hårt, tradition och kultur kanske än hårdare. Hårdare än solidaritet och kärlek. Det gör mig ledsen, arg och besviken.

Vi har många tankar kring våra rättigheter – men när det gäller våra skyldigheter gentemot andra då? När talar vi om våra skyldigheter?

Kyrkan borde ha en nationell policy kring hur vi behandlar andra arter. I alla fall aktivt ta ställning och våga lyfta frågan om djur i den kristna reflektionen.

Irja Forsman­, diakon i Svenska kyrkan