Vi har inga problem med att stöta oss med staten

I vår debattartikel ville vi sätta ord på några problem vi hade med Adventsuppropet. En direkt replik från Daniel Grahn (DG) visade dock att vi lätt kan missuppfattas, och vi vill därför lyfta några centrala utgångspunkter som vi tror att vi delar med många, men som för oss har inneburit att vi inte kan ställa oss bakom uppropet.

En sådan utgångspunkt är hur vi förstår vårt uppdrag som kristna; uppdraget att vittna om och utbreda det Guds rike som finns tillgängligt genom Jesus Kristus. För oss är det ett uppdrag vi är kallade att utföra underifrån, på böjda knän, med uppkavlade ärmar (Joh 13). Vi ser det kristna livet som radikalt annorlunda, ett liv som inte ställer upp på den rådande samhällsordningen, som inte spelar enligt samma spelregler. Det är ett liv som har sin grund i den Gud som avsade sig sin privilegierade ställning, som ödmjukade sig och levde ett liv genomsyrat av utgivande kärlek, lydig ända till döden (Fil 2:6–11). Ett sådant liv i Kristi efterföljelse är utmanande, men det är ett liv vi strävar efter, väl medvetna om att det ofrånkomligen kommer att leda till upprepade konfrontationer med den rådande ordningen (vi står här frågande inför Daniel Grahns påstående att vi inte skulle vilja stöta oss med staten), men likafullt övertygade om att det alltid sker underifrån, aldrig från en maktposition. Vi ställer oss därför gärna i skuggan av storheter som Wilberforce, Martin Luther King och Moder Teresa för att kämpa - inte för oss själva och våra rättigheter - utan för de svaga, de utsatta.

DG lyfter också fram profeterna som föredömen. Vi instämmer. Men de var framför allt Guds sändebud till sitt eget folk. Ett folk som hade slutat vara ett vittnesbörd för andra folk. Ett folk som snarare tenderade att bli som alla andra. Som upprätthöll en religiositet för traditionens skull, samtidigt som man också tillbad andra gudar (Am 5:21–26). Profeterna uppmanade till förändring. Vi vill vara en del i den förändringen. Vi vill som kyrka vara en profetisk röst som visar att en annan verklighet är möjlig. Vi vet att Adventsuppropet inte kräver gudstjänster, men vi tror att risken med uppropet är att kristna bara betraktas som traditionsbärare där adventsgudstjänster och skolavslutningar i kyrkor skall ingå i kulturen, precis det som profeterna vände sig mot.

Det kristna budskapet sprängde förväntningarna i Jesu samtid. Messias var inte den militäre härföraren utan den lidande tjänaren (Ps 22, Jes 53). Han kom inte i makt utan på en åsna (Sak 9:9). Skolverket kan aldrig hindra oss från att fira gudstjänst, däremot tydliggöra att kyrka och stat bör vara skilda åt. Vi tror att det är en god ordning. Vi är inte kallade att bevaka våra rättigheter. Vi är kallade att ge upp dem så att andra kan få se vem Gud är (2 Kor 12:9–10). Därför skriver vi inte under Adventsuppropet.

Anton Fagerstedt, Östra Ryd
Boris Nilsson, Ljungby
Daniel Råsberg, Belgrad
David Wellstam, Örebro
David Willgren, Örebro
Eleonore Gustafsson, Linköping
Fredrik Lignell, Linköping
Fredrik Wenell, Linköping
Joachim Elsander, Borlänge
Jonas Melin, Jönköping
Josef Gustafsson, Borås
Josefin Lennartsson, Örebro
Linalie Karlsson, Linköping
Linnea Åberg, Rimforsa
Magnus Tunehag, Linköping
Per Hammarström, Härnösand
Rikard Edefors, Örebro
Thomas Arvidsson, Aneby