”Det var skönt med ett erkännande”

Theresa Önander: Vi har blivit misstrodda. Detta blev en upprättelse.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Nyheter

Theresa Önander, gick gymnasiet på Livets ords skola:

Personligen hade jag redan förlåtit, men det betydde mycket att man nu gick ut och säger att det faktiskt har hänt. Det var skönt med ett erkännande. Vi har blivit misstrodda. Detta blev en upprättelse. Det var privatpersoner som utsatte mig för olika saker, men det var med stöd av det som predikades. Det jag ville var att fortfarande ses som en människa, trots fel och brister. Jag ville dra ett streck över det som hänt och få förlåtelse och nåd. Jag tror att det som hade varit viktigast för mig då, precis som nu är det som står i 1 Petr. 4:8 ”Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna.

Johan Heltne, uppväxt inom Livets ord, skrivit boken ”Det finns ingenting att vara rädd för” utifrån den erfarenheten:

Jag fick länken skickad till mig och har sett den, men jag kan inte säga att jag berördes personligen av det. Min tid där innebar allvarliga psykiska övergrepp och det har präglat mig negativt. Men på många sätt har jag gått vidare, det är inget som jagar mig längre. Jag tror att det är något bra för de personer som upplevt sig blivit illa behandlade under sin uppväxt, men det som skulle kunna leda till försoning i djupare mening är att gå till botten med det som har hänt och specificera vad man gjort fel.

Joachim Elsander, pastor i Korskyrkan, Borlänge:

Det var mycket positivt att se eftersom Livets ord verkar ha haft svårt för att komma med ursäkter till människor. Det verkar även ha varit svårt för Ulf Ekman, kanske har han känt sig ställd mot väggen. Nu bryter Joakim Lundqvist med det gamla och det kändes så genomtänkt. Det var ett steg på rätt väg.

Jonas Bohlin, vars syster var med i Livets ord, själv växte han upp i Trosrörelsen på annat håll:

Ursäkten var välkommen och man kan nog inte begära mer än så just nu. Men det som hörs i samtalen eller syns i media är bara toppen på ett isberg som på sin höjd skulle fylla det första kapitlet i en tjock bok. Det som gör mig arg och ledsen är när människor bara betraktar detta som en sorts kyrkohistorisk parentes, när det i själva verkat handlar om att vi även idag behöver se till att rädda unga människor från att fastna i liknande sammanhang. Dessa sammanhang är inte svåra att hitta om man vet var man skall leta. Detta är dessutom inte bara min sanning.

Annons
Annons
Annons
Annons