Arvet efter Pelle Hörnmark

I helgen löper Pelle Hörnmark i mål efter åtta år som samfundsledare för pingströrelsen. Hur ser arvet efter honom ut och vilka utmaningar ärver hans efterträdare?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Dokument

Den 25 oktober 2008 valdes Pelle Hörnmark till föreståndare för Pingst FFS. Jag fick då uppdraget att lista hans huvudutmaningar som ny samfundsledare. Sammanfattningsvis handlade det om två olika perspektiv: Inåt och utåt. Skulle han lyckas samla pingströrelsens ganska spretiga bredd till en god enhet samt genomföra en nödvändig förändrings- och föryngringsprocess? Och skulle han klara av konststycket att fokusera internt och samtidigt inspirera rörelsen till ett ökat utåtriktat driv samt mäkta med att personligen axla rollen i offentligheten som talesperson?

Det krävdes inget större geni för att lista de utmaningarna då, de var tämligen uppenbara. Men det är slående hur mycket av Pelle Hörnmarks tid, som nationell pingstledare, som kretsat kring just dessa båda riktningar, inåt och utåt. Det krävs inte mycket lyssnande till pingströrelsens pastorer för att få det bekräftat.

En enande kraft

– Pelle har lyckats samla ihop oss, både som församlingsrörelse och som pastorer, efter den rätt krävande processen och debatten inför samfundsbildningen samt plågsamma historier som Knutbytragedin och Karismakonkursen. Och vid sidan om det har Pelle även lyckats med en viktig och nödvändig förändring i och med att de församlingar som tidigare var lite i periferin – exempelvis Hillsong och andra nyplanteringar som bryter ny mark och växer – lyfts in i mitten av vår rörelse, säger Emil Gillsberg, föreståndare i Centrumkyrkan, Mora.

Mats Särnholm, föreståndare i pingstkyrkan, Västra Frölunda, fyller på med beröm om samfundsledarens positiva sidor.

– Han är en stark visionär och ledargestalt, och till sin person en väldigt varm, folklig och inkluderande evangelist. Spretigheten i rörelsen finns ju kvar, men Pelle har på ett förtjänstfullt sätt lyckas att hålla ihop allt under samma tak.

”Får människor att må bra”

Eller som Anethe Carlson, pastor i Skärgårdskyrkan, Värmdö, uttrycker det: Pelle Hörnmark är i grunden ”en trivselnisse som får människor att må bra”. Det är den samstämmiga bilden från samtliga intervjuade, men Mats Särnholm gör tillägget att det även finns de som inte riktigt tyckt lika bra om den senaste åttaårsperioden.

– När en stark ledare ganska snabbt driver på en förändringsprocess så finns det förstås de som tar stryk. Och om det är någon grupp inom rörelsen som inte riktigt känt sig inkluderad under den här perioden så är det de äldre, men det är förstås inte bara Pelles ansvar.

Självklara mötesplatser lades ned

Jack-Tommy Ardenfors hör till gruppen äldre förkunnare som ibland har känt sig åsidosatt i den förändringsprocess som Pelle Hörnmark gått i spetsen för. Tidigare självklara mötesplatser som Predikantveckan och Evangelistveckan – som de äldre kände utan och innan – lades ner till förmån för först Pastorsakademin och nu nätverket Pingst Pastor. Där ligger betoningen tydligare på dem som nu står i församlingstjänst även om också äldre är lika välkomna.

– Så är det, men det ska även sägas att känslorna av att inte riktigt känna sig sedd och behövd som äldre förkunnare fanns också tidigare, innan Pelle tillträdde. Men problematiken, eller utmaningen är ett bättre ord, finns där. Jag vill dock betona att vi äldre inte är kritiska till Pelle, vi älskar honom även om vi inte alltid förstått hans prioriteringar eller hållit med, säger Jack-Tommy Ardenfors, tidigare pastor i bland annat Smyrnaförsamlingen, Göteborg och numera sammankallande i ledningsgruppen för senioravdelningen inom Pingst Pastor.

Spänning gentemot de äldre

Emil Gillsberg känner till att det funnits och finns viss spänning gentemot de äldre men tycker inte att det är speciellt dramatiskt eller något som Pelle Hörnmark ska lastas alltför mycket för.

– Det är en ren spegel av den utmaning och problematik som finns i alla våra församlingar – en äldre generation som tycker att förändringen går för fort och en yngre generation som anser att det inte går fort nog. Jag tycker att det är bra att Pelle vågat ge ökad plats till yngre förkunnare, det är ett måste om vi ska klara av en framgångsrik växling från den stora och starka skara av 40-talister som växer ur arbetslivet. Och likadant är det vid sidan om pastorskåren, i våra församlingar – även där behöver de yngre axla och ta över efter 40-talisterna.

Behov av lite mer udd

Vad har då allt detta fokus på det tämligen inåt­riktade arbetet inneburit för det motsatta perspektivet?

– Det har varit stort fokus på att samla ihop och styrka oss, vilket varit riktigt, men nu när vi har den goda och välmående bredden så skulle vi nog vara i behov av lite mer udd också. Då tänker jag på en ytterligare fördjupning av teologin men även på att bli en tydligare röst i samhällsdebatten, jag tror att det kan vara rätt läge för det nu när vi är så enade. Det känns lite som att rörelsen väntar på en spjutspets utåt, säger Emil Gillsberg.

Relativt tyst i offentliga debatten

Om det är på något område som det finns en någorlunda enhetlig kritik mot Pelle Hörnmark så är det på detta område, hans relativa tystnad i den offentliga debatten. Han har utmanat pingströrelsen att bli mer utåtriktad och att inte fastna i interna frågor, men han har inte hörts så mycket utanför de egna sammanhangen förutom när han skrivit tillsammans med andra kyrkoledare. Anethe Carlson känner till den kritiken och förstår den.

– Men samtidigt tycker jag att det är lite orimligt med all denna förväntan. Det är som med jämställdhetsfrågan som jag jobbat mycket med och där Pelle alltid varit förstående, lyssnat och uppmuntrat, men man skulle förstås på ett sätt kunna hoppas att han kunde ha gjort mer. Men, tänker jag, hur mycket ska han orka eller hinna med?

Saknar ett samtalsforum

Anethe Carlson tycker dessutom inte att utmaningarna för efterträdaren Daniel Alm enbart finns i det utåtriktade, det finns minst en lucka inåt att täppa igen också, anser hon.

– Det saknas en plats där vi predikanter kan kommunicera och samtala ordentligt. Tidigare fanns de forumen på Predikantveckan och Evangelistveckan och även om de formerna inte alltid fungerade så bra har det uppstått ett litet vakuum när de försvann. I de nya formerna, såsom Pingst Pastor-nätverket, är det mer att någon står och talar om vad vi andra ska göra. Så jag saknar samtalsforumet där vi brottas tillsammans. Den interna kommunikationen, var ska den ske? Det är en framtidsfråga för Daniel Alm, en av hans viktigaste.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.
Annons
Annons