EFK – Sveriges mest karismatiska kyrka?

På torget i Motala kan flera personer peka ut vägen till Baptistkyrkan. Men Evan­geliska frikyrkan (EFK) har ingen av dem hört talas om. Detta 20 år efter det historiska samgåendet där tre samfund blev ett. Ändå växer EFK som rörelse, bildar nya församlingar och kan vara Sveriges mest karismatiska samfund.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Dokument

I Motala inne i Baptistkyrkan är glädjen stor över att församlingen växer igen, efter att ha halverats och varit nere i bottensiffror för åtta år sedan. Men ute på Stortorget i Motala är det bara någon enskild som har varit på gudstjänst i kyrkan, och det för många år sedan. Skolavslutning och ungdomsverksamheten ”Godis”, eller ”God is”, en gång i tiden är andra referenser som nämns till Baptistkyrkan.

Men nu händer det alltså saker i församlingen, som är en del av Evangeliska frikyrkan.


Mervärde av att gå ihop

Samtalen om att slå ihop tre frikyrkosamfund till ett startade på 1990-talet inom Örebromissionen (ÖM), Helgelseförbundet (HF) och Fribaptisterna (FB). Rörelserna tappade alla mark och insåg att framtiden behövde något nytt. 1997 blev samgåendet verklighet.

Helgelseförbundet och Fribaptistsamfundet hade redan tre år tidigare slagits ihop som ett slags förspel till den större fusionen. Det var inte enskilda lokala församlingar som gick ihop, utan tre samfundsstrukturer och rörelser.

Drivkraften var en tydlig vilja till evangelisation och mission, och devisen var att ”ett plus ett ska vara tre”. Ett mervärde skulle komma ut av att gå ihop.

Gett upp sin särart

När 20 år har gått kan vi konstatera att Evan­geliska frikyrkan hör till tätgruppen av kyrkosamfund i Europa som har gett upp sin egen särart och förenats i något nytt. Här i Sverige följde Equmeniakyrkan efter 2011, ett samgående mellan Svenska baptistsamfundet, Svenska missionskyrkan, och Metodistkyrkan. I Europa har bara ett par liknande samgåenden skett under 2000-talet och en handfull andra samgåenden tidigare under 1900-talet.

I dag omfattar Evangeliska frikyrkan drygt 300 församlingar utspridda över landet. Men precis som i Motala är det oftare det lokala kyrkonamnet som är känt. Kyrkorna kan kallas för Korskyrkan, Betel, Elim, Baptistkyrkan eller numera ett lokalt stadsdelsnamn som Ryttargårdskyrkan i Linköping eller Fylstakyrkan i Kumla. Begreppen helgelseförbundare, fribaptist eller ÖM-are känner inte många i den yngre generationen till längre.

EFK är som samfund betydligt mindre än pingströrelsen och Equmeniakyrkan. Men att vara ett mindre sammanhang ger samtidigt, i positiv bemärkelse, en lättrörlighet för nya initiativ.


I Motala ligger kyrkorna mer eller mindre på rad i centrum av staden. Pingstkyrkan intill Stortorget och Baptistkyrkan på synavstånd cirka 300 meter bort på Storgatan, mitt emot biografen. Equmeniakyrkan ligger några hundra meter bort åt andra hållet. Även Svenska kyrkans torn sträcker sig mot himlen vid sidan av torget intill Vätterns strand.

Baptistförsamlingen har historiskt sina rötter i både Baptistsamfundet och Örebromissionen, dit man tidigare varit dubbelansluten. Men 2013 bestämde sig församlingen att inte följa med in i det nya samfundet Equmeniakyrkan, utan att enbart tillhöra Evangeliska frikyrkan.

När pastor Christer Roshamn flyttade till Motala Baptistförsamling 2008 var det en trött församling med 163 medlemmar på pappret, och ett 50-tal på gudstjänsterna. Söndagsskolan för barnen var nedlagd.

Men församlingen har de senaste åtta åren döpt över 90 personer, och samlar i dag över dubbelt så många – cirka 120 vuxna och 25 barn på en vanlig söndagsgudstjänst. 241 personer är i dag medlemmar, efter att alla nyligen fått ta ställning till sitt medlemskap igen, och en större grupp då lämnat.

Också tonårs- och ungdomsverksamheten har växt. En gång i månaden hålls ungdomsmötet ”Encounter” med 60-100 ungdomar. 25 av dem är med i den kärngrupp av unga som går på lärjungaskola på söndagseftermiddagarna.


Har ökat med 20 procent

Evangeliska frikyrkan präglas som samfund av både glädjeämnen och utmaningar. Sedan EFK bildades för 20 år sedan har församlingarna växt från drygt 28 000 medlemmar till 34 400 år 2015, en ökning på drygt 20 procent, vilket är ovanligt i svensk kristenhet just nu. Öyvind Tholvsen, pastor och ledare för EFK:s Sverigeprogram, tonar dock ner ökningstakten med att mycket beror på sammanslagningar med andra lokala församlingar i främst Pingst och Equmeniakyrkan. Samtidigt är han glad att dopsiffrorna procentuellt ökar mer än medlemssiffrorna.

Många unga vuxna i andra samfund har gärna sökt sig till en EFK-församling när de flyttat till en ny ort, och uppfattat att miljön ger något för ”både hjärta och hjärna”.

En avgörande fråga framåt är hur EFK bevarar sitt pionjärtänkande och sin missionsiver, säger några centralt placerade personer i rörelsen som Dagen pratar med. Efter att inledningsvis varit väldigt aktiva upplevde EFK en svacka i att plantera församlingar 2008-2012. Efter en extrakongress 2015 betonas återigen behovet av att vara en rörelse som satsar på mission i både Sverige och andra länder. I den nya uppdragsbeskrivningen heter det att EFK vill vara en ”dynamisk rörelse av missionella församlingar som utbreder Guds rike genom att grund, tjäna och träna”.

Tuffa besparingar

Till bekymren för samfundsledningen hör att EFK centralt har tvingats genomgå två ganska tuffa besparingsprogram på senare år. Den senaste nedskärningen är just genomförd, och nu har EFK hälften så många anställda centralt som för 15 år sedan.

Kostnaderna för den internationella missionen har ökat med den ekonomiska tillväxten i andra delar av världen, samtidigt som viljan att bära det gemensamma arbetet från de lokala församlingarna i EFK har minskat, eller inte hängt med i ökningstakten.

”Ett lyckat samgående”

Karin Wiborn är generalsekreterare för Sveriges kristna råd, där 26 medlemskyrkor från fyra kyrkofamiljer samlas. Men hon är också tidigare ledare för Svenska baptistsamfundet som numera ingår i Equmeniakyrkan, och som tidigare hade en ”lovestory” (som hon uttrycker det) med Örebromissionen innan Evangeliska frikyrkan bildades.

– EFK måste betraktas som ett lyckat samgående. Helgelseförbundet har fått mycket plats i relation till ÖM, och det är ett friskhetstecken. Då blir det inte bara ett övertagande, säger Karin Wiborn.

För henne och Baptistsamfundet tog det ett tag att ”komma på rätt köl” efter att kärlekshistorien med ÖM fått ett ”drastiskt slut”. Men det är historia nu, skrattar hon.

Hon beundrar Evangeliska frikyrkan för dess missionsiver och inte minst öppenheten för nya migrantkyrkor och de människor som kommer hit som en följd av flyktingströmmarna. Och hon är glad att EFK har blivit medlem i Sveriges kristna råd och Europa-Baptistfederationen, något som de tre ursprungssamfunden inte var för sig var med i.


I Motala är det är tisdagskväll och bönemöte i Baptistkyrkan, byggd på 1960-talet. Ett 30-tal personer sitter på stolar i en ring i den främre delen av lokalen. ”Helige Ande, kom!” sjunger de i lovsång till gitarr, innan själva bönen börjar. Olika åldrar och inslag av andra nationaliteter finns bland de samlade.

Pastor Christer Roshamn, som är utbildad på Helgelseförbundets bibelskola Götabro, och tidigare har jobbat i såväl en missionsförsamling som pingstförsamling, proklamerar vad han kallar ”Guds herravälde över Motala”. Sedan är det flera som ber korta böner för vänner och bekanta; för en kvinna som var med på grillfest, för en familj som ska resa bort över jul, för en man som har cancer och för en person som inte känner Jesus.

Atmosfären är familjär och berättelserna blandas med varma skratt. Någon delar ett bibelord.

På slutet inbjuds den som så önskar till förbön, sittande på en stol i mitten. Fyra-fem personer kommer fram och ber för den som satt sig ner. De ber om den helige Andes ledning, talar i tungor, och delar med sig av olika inre bilder till uppmuntran. Också Dagens reporter får förbön och välsignelse efter en försiktig förfrågan om det går bra.

– Bönen är själva motorn i det vi gör här i församlingen, säger Christer Roshamn.

När ungdomarna har sina ungdomsmöten en gång i månaden finns ett stort antal vuxna förebedjare uppe på läktaren i kyrkan under tiden.

På tisdagskvällens bönemöte finns flera nykristna med. Någon kom till tro för nio månader sedan, en annan för ett år sedan, en tredje för två år sedan. Andra har varit kristna hela livet, berättas det för mig.


”Risk att en ledare kan dra iväg”

Evangeliska frikyrkan kan vara det mest andligt-karismatiska samfundet i Sverige, säger Karin Wiborn hos Sveriges kristna råd. Det stämmer inte överallt, men är på andra håll desto mer tydligt. Enligt kyrkohistorikern Torbjörn Aronson, docent vid Uppsala universitet, och medlem i Livets ord, finns ett 70-tal EFK-församlingar som kan kallas ”neo-karismatiska” och ligger trosrörelsen nära.

Motala baptistförsamling hör definitivt till de mer karismatiska inom Evangeliska frikyrkan, tror Christer Roshamn. De har nära kontakt med internationella nätverket New wine, där den helige Andes gåvor lyfts fram.

Karin Wiborn varnar samtidigt för en spänning mellan församlings- och ledarskapssynerna inom EFK. Rörelsen har en ledarskapssyn, säger hon, med utrymme för vissa personer att bli väldigt betydelsefulla. I en rörelse där den enskilda församlingen har stor självständighet är det här en styrka om man hanterar det rätt, men det finns också en risk att en ledare kan dra i väg, menar Karin Wiborn.


Baptistförsamlingen i Motala är en gammal församling i arbetarstaden i Östergötland. Vad är hemligheten till tillväxten här? Olof Rask, förebedjare som ingår i församlingsledningen, säger att det har blivit en ”allt tydligare Jesus-förkunnelse”. 88-årige tidigare baptistpastorn Sven-Gunnar Österberg, som bor kvar i Motala, tycker sig känna igen ”tonen från den karismatiska väckelsen” på 1970-talet. Christer Roshamn berättar att församlingen kallar sig ”internationell”, och numera har 25 procent invandrare, med tolv nationaliteter på förra söndagens gudstjänst. Men han pekar också på tron på den helige Ande och att Gud kan hela människor från sjukdom. Liksom en bibeltolkning som säger att äktenskapet hör hemma mellan man och kvinna. Vidare på att man betonar troendedopet och det allmänna prästadömet, det vill säga att alla i församlingen är bemyndigade att vara med och tjäna Gud, inte bara ledarna.

Gudstjänsterna har förändrats och blivit mer ”livliga” med bönetjänsten, mer av lovsång och det mångkulturella inslaget.

Men allt går inte enkelt. Det är också tydligt att det finns en smärta i Motala Baptistförsamling över en del medlemmar som inte tycker om utvecklingen, och som därför har lämnat. Sven-Gunnar Österberg säger att han ”sörjer i hjärtat” över detta.


Svårt hålla medlemstalen på landsorten

Missionsdirektorn Daniel Norburg i Evangeliska frikyrkan, vill göra ”multiplikation” till det nya räknesättet inom EFK. Antalet kristna och antalet församlingar ska inte bara adderas, utan mångfaldigas genom att församlingar och enskilda vinner nya människor, är tanken. Olika utbildningsinsatser har satts in för detta. Många kristna har i dag svårt för att berätta om sin tro, säger han.

Nya församlingar har EFK främst bildat i storstäderna. New Life och nätverket Elimkyrkan i Stockholm är två av de mest välkända exemplen, där medlemsantalet växer och nya människor kommer till tro.

Däremot har många äldre församlingar ute i landet svårt att hålla medlemstalen, och döper alldeles för få nya människor.

Samtidigt spänner det ibland inom EFK-rörelsen mellan de nya Stockholmsförsamlingarna och exempelvis Saronförsamlingen i Göteborg, som har haft en delvis mer öppen teologisk hållning och en mer liturgisk gudstjänstkultur.

”Passion viktigare än metod”

Stefan Swärd, tidigare ordförande i Evangeliska frikyrkan och pastor i Elimkyrkan i Stockholm, säger till Dagen att han ser att EFK står i samma mix av stagnationsproblem samt vitalitet och förändring som andra samfund. Han varnar starkt för att sätta för stor tilltro till sammanslagningar av samfund i sig.

– Är detta bara en resurseffektivisering eller leder det till andlig förnyelse? Jag tror starkt på frikyrkorörelsens rötter i folkväckelsen, med passionen och hängivelsen av att vara uppfylld av Anden. Men detta måste förnyas i varje generation, och årtionde, annars tappar vi allt blixtsnabbt. Passionen är viktigare än metoden, säger Stefan Swärd.

Positiva till framtida sammangående

På det teologiska området har Evangeliska frikyrkan under 2016 beslutat om en gemensam pastorsutbildning på akademisk nivå ihop med pingströrelsen och Svenska alliansmissionen. Ett samarbete har funnits redan tidigare, men nu tas steget fullt ut kring en gemensam teologisk utbildning.

Karin Wiborn i Sverige kristna råd tycker den här ekumeniska utvecklingen är spännande, och tror att EFK framåt är på väg in mot ett ännu närmare samarbete med Pingst, och möjligen med Alliansmissionen.

När Dagen i somras frågade 260 pastorer i de tre samfunden om ett eventuellt framtida samgående svarade drygt 30 procent av pastorerna att ett samgående skulle vara positivt. Men från samfundsledningarnas sida betonades att något sådant inte är aktuellt i nuläget. I stället betonades att uppdraget att vinna nya människor är i fokus.


I Motala kallar sig pastor Christer Roshamn för evangelist, och säger att han har fått lära sig att det inte alltid är långa processer när människor ska bli kristna. Ibland kan det gå jättefort också, när människor blir berörda av den helige Andes kraft. Han tror att Evangeliska frikyrkans församlingar har framtiden för sig. ”Kan det hända i Motala så kan det hända var som helst”, säger han.

Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
KNUTBY
Annons
Annons