Israel – 70-åringen som ännu väntar på fred

Ett starkt men splittrat Israel firar sin 70-årsdag med start nästa vecka. Ekonomin går bra, landet är väl rustat mot yttre hot - men freden verkar långt borta för den judiska staten.

Israel fyller 70 år, men är ännu en ung stat som söker sin väg. Drömmen om en judisk stat i det bibliska hemlandet blev verklighet 1948. Sedan dess har landet framgångsrikt försvarat sin existens i en rad krig, byggt upp en stark ekonomi och en vital demokrati.

 

113775.jpg

Den 14 maj 1948 undertecknas den judiska statens självständighetsförklaring.

 

I dag står Israel inför en rad svåra utmaningar. Den inre sammanhållningen har alltid varit landets styrka när det hotats utifrån. I dag är Israel djupt splittrat mellan höger och vänster, religiösa och sekulära, judar och araber. Och de politiska och rättsvårdande institutionerna står under angrepp av antidemokratiska och rasistiska krafter.

Avlägsen fred

Freden verkar mera avlägsen än på länge. Samtidigt som Israel firar sin självständighetsdag högtidlighåller palestinierna dagen för sin ”nakba”, katastrof. Israels grundande den 14 maj 1948 blev också starten för den palestinska tragedin. Runt 700 000 araber flydde eller drevs bort under det första arabisk-israeliska kriget 1948.

I slutet av 1800-talet var en judisk stat bara en romantisk idé hos Theodor Herzl, en journalist i Wien som grundade den sionistiska rörelsen. Hans tankar väckte genklang hos de judiska massorna i främst Östeuropa, som varje dag vände sig i bön mot Jerusalem.

 

113777.jpg

Fartyg med tusentals judsika flyktingar anländer till den nya staten Israel.

 

Redan 50 år senare kunde Israel grundas. Men det var en utfattig ministat. Utmattad efter ett förödande krig, befolkad av överlevande spillror från de nazistiska dödslägren och utblottade flyktingar från arabländerna.

En inringad stat

Det var en stat där människor levde i misär med livsmedelsransonering och stora tältläger för de nya invandrarna. En inringad stat som kämpade för sin överlevnad. Ett befäst fattighus där traumat från Förintelsen och det fysiska hotet från de arabiska grannländerna var de allt överskuggande inslagen.

I dag, 70 år senare, har den lilla garnisonsstaten utvecklats till ett västerländskt konsumtionssamhälle, ett av världens ledande industriländer när det gäller högteknologi och it. Israel har gått om flera etablerade västländer och hade förra året en BNP på runt 40 000 dollar per person. Det är länge sedan Jaffa-apelsiner var den viktigaste exportvaran.

alternative_text

När arabstaterna 1967 var redo att anfalla Israel, valde Israel att angripa först.

Det är frågan om krig och fred som kommer att avgöra Israels framtid. Landet har utkämpat fyra fullskaliga krig mot sina arabiska grannländer: 1948, 1956, 1967 och 1973. Dessutom Libanonkrigen 1982 och 2006 samt tre större offensiver mot Gaza under senare år för att stoppa palestinsk raketbeskjutning. Palestinska terrordåd och israeliska räder tillhör vardagen.

 

113780.jpg

Under Jom Kippurkriget 1973 lyckades försvarsminister Moshe Dayan (t v) och general Ariel Sharon, senare premiärminister, försvara Israel från de arabiska grannländernas angrepp.

 

Det historiska fredsavtalet med Egypten 1979 gav Israel lite andrum liksom senare freden med Jordanien 1994. Med Osloavtalet 1993 inleddes en fredsprocess med palestinierna, som väckte stora förhoppningar. Men den stupade på meningsskiljaktigheter om Jerusalems ställning, de palestinska flyktingarna, de israeliska bosättningarna, terrorism, säkerhet och en rad andra knäckfrågor.

Vägrar ge upp hoppet

Amos Oz är Israels mest uppburne författare och en av dem som mest ihärdigt pläderar för fred. Han vägrar att ge upp hoppet och anser att man aldrig ska säga ”aldrig”.

– Det är svårt att vara profet i profeternas land. Konkurrensen är för hård. Men min livserfarenhet har lärt mig att i Mellanöstern betyder orden ”alltid” och ”aldrig” någonting mellan sex månader och 30 år, säger Amos Oz.

– Vi är inte ensamma i det här landet. Vi är inte ensamma i Jerusalem. Jag säger samma sak till mina palestinska vänner. Vi har inget annat val än att dela det här lilla huset i två ännu mindre lägenheter.

”En rättvis skilsmässa”

– Efter hundra år av blod, tårar och katastrofer kommer vi och palestinierna inte att bli en enda lycklig familj i morgon. Vi behöver en rättvis skilsmässa. Efter en tid kanske vi kan samarbeta. Men i början måste landet vara ett tvåfamiljshem för vi har ingen annanstans att ta vägen och inte palestinierna heller, säger han.

Israel 70 år

Israel utropade sin självständighet den 14 maj 1948. Självständighetsdagen är en helg som firas enligt den judiska religiösa kalendern (en modifierad månkalender) och blir därför en rörlig helg enligt den vanliga almanackan. Den infaller i år den 19 april med start kvällen före.

alternative_text

På den nya Sodastream-fabriken i Negevöknen arbetar araber och judar sida vid sida.

Dagen har talat med sju israeler, födda under olika årtionden, om vad Israel betyder för dem.

Doron Elhanani, född på 1940-talet.

113443.jpgGift och har tre barn. Affärsman. Bor i Tel Aviv.

Doron Elhanani, 69, är årsbarn med Israel. Han berättar att han har id-nummer 00000714, så han är bland de första som fick den nya statens id-kort.

– Israel är för mig människorna, den judiska kulturen och arvedelen, inte i religiös bemärkelse. Marken är inte viktig, ingen sten är värd att dö eller spilla blod för.

– Jag har kämpat för landet i tre krig. Jag var med i sexdagarskriget 1967, segern som blev vår katastrof. Vårt samhälle har förvridits, man kan inte ockupera att annat folk en längre tid utan att det egna folket avtrubbas, blir arrogant och nationalistiskt.

– Jag är inte stolt över mitt land i dag. Utan hopp om fred finns det inget hopp för Israel. Vi var nära fred några gånger, jag hoppas det sker under mitt skift.

Men Doron Elhanani understryker att det trots dagens problem finns en rad ljuspunkter som ekonomin, den tekniska utvecklingen och att Israels starka försvar ger landet säkerhet.

– Vi har byggt ett samhälle och skapat ett folk av människor som kom från hela världen. Vår ekonomi är en av de mest framgångsrika, vi ligger långt framme inom it och högteknologi. Och militärt har vi överlevt i en fientlig omgivning.

 

Judit Liberman, född på 1950-talet.

113444.jpgGift och har fem barn. Lärare. Bor i Ra’anana.

Judit Liberman, 62, flyttade till Israel så snart hon gått ut gymnasiet i Stockholm 1974. Efter fem år återvände hon till Sverige, men sedan 1994 bor hon åter i Israel.

– Israel är mitt hem. Som barn till överlevande från Förintelsen saknade jag alltid känslan att tillhöra majoriteten. Men här känner jag mig hemma, det här är mitt, säger hon.

– Här kan jag leva med min judiska tro och vara omgiven av människor med samma tro. Här kan jag gå ut på helger och andas judendom. Här ställer människor upp för varandra.

Trots krig och terrorism känner hon sig tryggare i Israel än någon annanstans.

– I dagens Europa skulle jag känna mig mera utsatt, det skulle kännas svårt att inte kunna gå öppet med en Davidsstjärna runt halsen. Jag gick på alla demonstrationer för Sovjets judar i Stockholm på 1970-talet utan att mina föräldrar var oroliga. I dag verkar situationen vara annorlunda, säger hon.

Israel har stora inrikespolitiska problem, men att det största problemet är utrikespolitiskt, menar hon.

– Det är FN-resolutioner mot Israel gång på gång medan många stater som gör förfärliga saker aldrig nämns. Israel målas upp som den största skurken.

 

Nira Cohen-Zubari, född på 1960-talet.

113445.jpgGift och har tre barn. Fysioterapeut. Bor i Ramat Gan.

Nira Cohen-Zubari, 56, är född och uppvuxen i Israel. Hon arbetar som fysioterapeut och är chef på en avdelning på ett sjukhus utanför Tel Aviv.

– Israel är mitt hem. För mig är det den bästa platsen i världen. Man bryr sig om sina medmänniskor, här är man inte anonym.

– Israeler är temperamentsfulla och spontana. De älskar eller hatar, allt med samma stora kraft. Samtidigt visar män­niskor vänskap och omtanke.

Hon förklarar att landet har sociala problem och att byråkratin gör att alla reformer tar lång tid. Men hon hoppas på framsteg.

– Vi har problem med ojämlikhet och diskriminering i samhället. Israeler med olika bakgrund är utsatta, etiopier, araber och andra. Vi måste lösa detta, säger hon.

– Jag hoppas också att vi ska kunna göra framsteg snabbare. Allt här tar lång tid att genomföra. Tunnelbana, snabbtåg, i andra länder lyckas de genomföra det snabbare.

Nira Cohen-Zubari gillar att resa, både utomlands och runt om i Israel. Hon säger att hon ”älskar” sitt jobb. Hon är som alla medveten om Israels säkerhetsproblem, men känner sig inte orolig.

– Jag är inte rädd, jag litar på vår armé. Jag är optimist, jag tror att det ordnar sig och blir fred. Till slut kommer också araberna att acceptera oss, säger hon.

 

Paola Laufer, född på 1970-talet.

113450.jpgGift och har två barn. Teknikinformatör. Bor i Kfar Saba.

Paola Laufer, 42, är född i Mexiko och kom till Israel 1993 efter gymnasiet. Hon började som volontär på en kibbutz och säger att hon blev ”förälskad i landet”.

– Israel är för mig ett judiskt hemland. Det står för frihet och glädje, det är vitalt, bullrigt och fullt av folk. En smältdegel för människor från olika delar av världen, säger hon.

– I Mexiko kände jag mig utpekad som jude. Här kan jag vara bara människa. I Mexiko var det farligt på gator och vägar på grund av allt våld, här kan mina barn ströva omkring fritt och gå själva till skolan.

– Visst har vi säkerhetsproblem här. Men jag känner mig trygg, vi kan försvara oss.

Paola Laufer berättar att hon växte upp i en familj med stark anknytning till Israel. Så efter skolan åkte hon som 17-åring till Israel på ett ettårsprogram för judiska ungdomar – och beslutade sig för att göra det nya landet till sitt hem.

– Jag hoppas på fred även om det inte verkar realistiskt i dag. Generation efter generation går ut i krig, vi har fastnat i ett dödläge och måste arbeta hårt för att bryta det. Men jag tror ändå på en bättre framtid, säger hon.

 

Orit Genud, född på 1980-talet.

113447.jpgSambo. Projektledare. Bor i Tel Aviv.

Orit Genud, 33, har bott i Tel Aviv i hela sitt liv och ser staden – och landet – som en kombination av gammalt och nytt.

– Israel är mycket historia och religion, många gamla lagar och traditioner. Samtidigt är det mycket nytt. En startup-nation där det hela tiden startas nya it- och hightechföretag, säger hon.

– Vi lever i ett land med stora problem och svårigheter. Vi lever i en konflikt som är äldre än själva staten. Vi är inte vana vid något annat, den är en del av våra liv.

– Men att leva under ständigt tryck gynnar egenskaper som förmåga att ta initiativ, improvisera och lösa problem. Det ger oss fördelar jämfört med andra, lugnare länder.

Orit Genud hoppas på fred med palestinierna, men ser ingen fredlig utveckling. Det är bland annat ett ledarskapsproblem, anser hon.

– Förr sa man till barn. ”Tills ni rycker in i armén har kriget upphört”. Jag tror inte man säger det till barn längre. Jag ser ingen aktivitet för fred, säger hon.

– Människor vill ha fred, men har inte förmåga och kraft att uppnå det. Det finns ett gap mellan vad vi och politikerna vill göra. Det är samma sak hos palestinierna, båda sidor är skyldiga.

 

Oded Sabag, född på 1990-talet.

113446.jpgSambo. Juridikstudent. Bor i Kiryat Yam.

Oded Sabag, 26, är född och uppvuxen nära havet i norra Israel – och närheten till Medelhavet spelar en central roll i hans liv.

– Israel är först och främst mitt hem. Man reser runt i världen och ser alla vackra platser. Men till slut vill man hem, här känner jag samhörighet trots alla landets problem, säger han.

– Jag har bott nära havet i hela mitt liv. Jag älskar havet. Det gör mig lugn, där kan jag koppla av, där träffar jag kompisar.

Han ser strävan att skapa något nytt, att uppfinna och försöka förbättra som något typiskt för Israel – och säger att den framgångsrika it-sektorn är ett bevis för detta. Samtidigt har landet höga levnadskostnader och bostadsbrist, något han känner av som student.

– Konflikten med palestinierna är det stora problemet. Jag är inte optimist, båda sidor vill ha hela landet. Jag ser inte hur en tvåstatslösning kan fungera om palestinierna inte erkänner Israel, först när de gör det kan vi leva sida vid sida, säger Oded Sabag.

– Men jag tänker inte på konflikten varje dag. Jag känner mig trygg och lever i säkerhet. Jag är inte orolig för Israels existens, säger han.

 

Oz Mizrachi, född på 2000-talet.

113449.jpgGymnasist. Bor i Jerusalem.

Oz Mizrachi, 16, går första årskursen i gymnasiet i Jerusalem, den stad i vilken han är född och bor med föräldrar och tre yngre bröder.

– Israel betyder många saker för mig. Först och främst är det mitt hem, jag har mycket starka band till landet. Jag tycker om att resa runt och göra utflykter, säger han.

– Det finns mycket att upptäcka i landet. Israel är inte bara Jerusalem och Tel Aviv. Nyligen gjorde vi en tur i Negevöknen i södra Israel, tidigare var vi i övre Galiléen.

Oz Mizrachi är medlem i ungdomsorganisationen Shelach, som är en scoutliknande rörelse. Där får ungdomarna lära sig att orientera i terrängen, de får öva överlevnad och ledarskap. Man gör tre stora utfärder varje år, under loven på helgerna chanucka och pesach samt under sommarlovet.

– Jag har inte börjat tänka på militärtjänsten än, men den finns alltid där i bakgrunden. Till exempel när jag valde arabiska som tillvalsämne i skolan, det kan leda till tjänstgöring i arméns underrättelsetjänst, säger han.

– Det har inträffat terrordåd i närheten av där jag bor. Jag är inte rädd. Det viktigaste i sådana lägen är att försöka hjälpa till och rädda liv. n