Så blev svenska munken påvens rådgivare

Så blev svenska munken påvens rådgivare

Dagen har mött Anders Arborelius, munken som har fått ett av de högsta ämbetena i katolska kyrkan. Och som samtidigt är den enkle broder Anders, som åker tunnelbana och brinner för att få ungdomar till kyrkan.

Av: Inger Alestig
FOTO: ALESSANDRO BIANCHI/TT

Nya jobbet

I högtidsgudstjänsten i Peterskyrkan i Rom i juni är det pompa och ståt. Det är Anders Arborelius första gudstjänst som nybliven kardinal. Präster och nunnor från hela världen finns på plats, och SVT direktsänder gudstjänsten.

Några månader tidigare, i maj, damp nyheten ner hos en ganska överraskad svensk allmänhet – och en kanske också något förvånad biskop – om att påve Franciskus utsett den första kardinalen någonsin i Norden, svenske Anders Arborelius, biskop i Stockholm.

När vi möter den nye kardinalen är det en regnig måndag på Södermalm i Stockholm. Hösten har börjat göra sig påmind, och det är en helt vanlig dag på biskopsämbetet, där sammanlagt runt ett femtiotal personer arbetar. Kardinalen tar emot på sitt kontor, och vi bjuds på kaffe. Vi har också blivit guidade runt i lokalerna, och fått se det andaktsrum i källaren där biskop Anders kan dra sig tillbaka för bön och stillhet.

Vi pratar en stund om hur det har varit för honom att byta ett stillsamt klosterliv mot ett liv som nu är fyllt av resor, representationsuppdrag, föredrag, möten – och nytillkomna krav på ledarskap. Jag berättar att jag letat på kartan efter Tågarp i Skåne, där biskop Anders tillbringat sammanlagt 18 år i klostret Norraby. Tågarp har enligt Wikipedia runt 400 invånare.

Det var 1998 som broder Anders fick det telefonsamtal som drog honom från den lilla kommuniteten i Tågarp till tjänsten som biskop i Stockholm och ledare för Sveriges nu mer än 100 000 katoliker. En tjänst som senare också förde med sig kallelsen till kardinal våren 2017.

– Det är klart att livet nu skiljer sig från livet som munk. Jag har levt klosterliv i sammanlagt 27 år. Utåt sett är det väldigt olika. Men på det inre planet är det inte så stor omställning. I klostret försöker man göra Guds vilja, och det får man göra även som biskop och kardinal, säger han.

Men han erkänner att när kallelsen att bli biskop kom, fick han en sömnlös natt.

– Jag befann mig på Filippinerna då. Min klosterbroder Wilfrid Stinissen ringde och sa 'nu måste du komma hem, för påvens nuntie i Köpenhamn vill träffa dig så fort som möjligt'. Då förstod jag att något var i görningen.

Biskop Anders­ valspråk:

In Laudem Gloriae (Gud till pris och ära)

Kardinalens titelkyrka i Rom:

Santa Maria degli­ Angeli e dei Martiri.­ Anders Arborelius välkomnas i denna kyrka den 6 december.

alternative_text

Vår svenske kardinal tillhör dem som har åldern inne för att få vara med och välja påve – och bli påve. Foto: Natanael Gindemo

Kallelsen

Att bli biskop och senare kardinal är inte något som Anders Arborelius har ansökt om att bli, inte något han kämpat sig till. Det betyder inte att han inte med glädje och entusiasm tagit emot de nya arbetsuppgifterna.

Men grunden för engagemanget finns i en annan syn på arbete och på tillvaron än den som är mest förekommande i vår sekulariserade del av världen. Här finns ett tänkande som är ljusår från livscoachernas livs- och karriärplanering eller maktkampen i populära teveserier som ”House of Cards”.

Anders Arborelius var mycket ung när han anammade detta annorlunda sätt att se på livet. Han föddes 1949 i Sorengo i Schweiz, och togs om hand av Birgittasystrar i Lugano under de första månaderna i livet. ”Kanske stänkte de vigvatten på mig”, har han själv sagt lite halvt skämtsamt om tiden hos systrarna.

Till systrarna återvände han senare ofta, även sedan familjen flyttat till Sverige. Föräldrarna skilde sig så småningom, något som var ganska ovanligt i de kretsar där de umgicks. Själv säger Anders att han inte påverkats negativt i någon högre grad av att vara skilsmässobarn.

alternative_text

På väg in till biskopsämbetet på Södermalm i Stockholm där 50 personer arbetar. I källaren finns ett andaktsrum som biskop Anders använder flitigt. Foto: Natanael Gindemo

Uppväxten

Han växte upp i Lund, mamman trodde på Gud och bad aftonbön med honom, men hon var inte särskilt aktiv i kyrkan, berättar biskop Anders. Han döptes i Svenska kyrkan av Nils Bolander – en präst som är känd och älskad av många för sina dikter.

Men Anders blev inte kvar i Svenska kyrkan. Han gick halvklassisk linje på gymnasiet, och fortsatte sedan med språkstudier, vilket resulterade i en fil.mag. i moderna språk. Samtidigt studerade han katolsk troslära i Malmö, och under den tiden konverterade han också till katolicismen.

Vad låg bakom beslutet att bli katolik?

– För mig var detta helt odramatiskt, det var inte något omstörtande. Jag har alltid haft en tro – jag har inget minne av att inte tro på Gud, säger han.

– Jag är inte konvertit i den meningen att jag har lämnat något för något annat, utan det har varit ett stegvis inväxande. Och det är först efter att ha blivit katolik som jag också har upptäckt de andra kyrkorna, säger han.

Under den tid när biskop Anders gick i gymnasiet och konverterade till katolicismen pågick studentrevolter runtom i Europa. Det var sent 60-tal, och man demonstrerade mot Vietnamkriget, det pratades politik och många var aktiva i vänsterrörelser.

Mitt i denna politiserade tid valde den unge Anders Arborelius att rikta fokus mot Gud, kyrkan och det kristna livet. Jag undrar över om han kände sig ensam under denna tid, och om han någon gång deltog i studentliv och festande?

– Nej, jag var nog en typisk ’plugghäst’ som man sa, jag var inte ute i svängen . Men jag hade vänner. Jag tyckte också mycket om att resa. Och när jag reste besökte jag alltid katolska kyrkor. Så det intresset fanns redan då.

Intresset växte snabbt till en längtan efter att ägna sitt liv åt just Gud och kyrkan.

– Det fanns en längtan ända sedan ganska tidigt i mitt liv. Dels att bli katolik, men också att använda mitt liv i Guds tjänst, säger han och berättar om frågan han fick som tonåring om sina drömmar och tankar om framtiden. Redan då, som 18-åring, var siktet inställt på en sak: att tjäna Gud.

Anders Arborelius inträdde i karmelitorden när han var 22 år gammal, som den förste svensken inom kommuniteten.

– Min familj blev nog lite överraskad över beslutet. Men jag kan inte säga att jag mötte något direkt motstånd från omgivningen, säger han.

alternative_text

Biskopens ring.

Munklivet

Karmelitorden är på många sätt präglad av kristen mystik. Ordet ’mystik’ kan kanske uppfattas som just mystiskt, svåråtkomligt, av många i dag. Men när biskop Anders berättar om mystikens källor är det snarare enkelheten man slås av. Själv vill han inte beskriva sig själv som mystiker.

– Nej, det är inget man kan kalla sig. Men man kan säga att man söker på mystikens vägar.

– Mystikens bidrag till kristenheten är att få människor att upptäcka att de alla är inbjudna till den djupa föreningen med Jesus Kristus och genom honom med Fadern. Vi är alla inbjudna till denna ständiga förtrolighet med Gud själv.

Karmelitorden präglas också av de många kvinnor som fungerat som ledare och inspiratörer. Jag noterar när jag läser biskop Anders bok ”Den brinnande pilen”, där några av ordens helgon porträtteras, att fler kvinnor än män är representerade. Om den ena huvudlinjen i biskopens och kardinalens liv är tjänande, är kanske den andra huvudfåran betoningen av Maria och av kvinnor i kyrkan, föreslår jag. Det påståendet invänder han inte emot.

– De flesta förebilderna i karmelitorden är kvinnor. I början var det tänkt att bröderna bara skulle hjälpa kvinnorna i deras utveckling, säger han.

Jesu moder Maria står i centrum hos karmeliterna och just i exemplet som hon gav genom sitt liv möts de två spåren i biskopens liv: om Maria säger ja när Gud kallar, då måste den tjänande människan också säga ja. Så tänkte biskop Anders när han fick frågan om att bli biskop, och det går att på goda grunder anta att han resonerade på samma sätt när det gällde att bli kardinal. Ordet ”tjäna” förekom också hela tre gånger i det brev som påve Franciskus skrev till biskopen, det brev där han utnämnde Anders till kardinal.

 

Nedan: Dagens reporter Anna Bieniaszewski Sandberg intervjuas om betydelsen av att Anders Arborelius blir kardinal

Nordens första kardinal

Vad låg bakom beslutet att påven för första gången i historien valde att ge Norden en representant bland de dryga 200 kardinalerna i Rom?

– Jag vet ju inte exakt hur han har resonerat. Men vi vet ju att han har ett stort intresse för periferin, som han säger – för de fattiga, för dem som är långt från centrum. Så det är väl i hans linje att han vill uppmuntra dem som är mest utsatta, säger biskop Anders.

Kanske tänker vi i Sverige inte på oss själva som ’utsatta’, men om vi ser på historien har katoliker varit förföljda under lång tid i Norden. I vår egen tid hotar sekularisering och en tystnadens kultur, där kristen tro och kyrka ofta har osynliggjorts.

– Under lång tid har det varit nästan tabu att tala om religion överhuvudtaget i det offentliga livet. Men det håller på att ändra sig. I dag ser vi en ny nyfikenhet på religion och andlighet, som är positiv, säger biskop Anders.

Bakom påvens beslut kan också finnas faktorer som den svenska beredvilligheten att ta emot flyktingar, något som påven ser mycket positivt på. Svensk jämställdhet, ekumenik och religionsdialog är annat som han tror påven är intresserad av.

Hur vill då biskop Anders själv arbeta för ökad jämställdhet­ och för en större betoning på den periferi som påven värnar? Har kyrkan själv brustit under århundraden genom att bli maktfullkomlig?

– Det är klart att det finns en ständig frestelse att söka makt och inflytande i stället för tjänande. Det ser man även i sitt eget liv. Detta går som en röd tråd genom hela kyrkans historia: ska vi tjäna eller härska? Det är här det ’mariala’ kommer in, jungfru Marias exempel, säger han.

Kvinnor har haft en mycket stor betydelse i katolska kyrkans liv, säger han, men han säger också att det kanske är svårare med jämställdheten i katolska kyrkan än i en del andra kyrkor, eftersom kvinnor inte får bli präster. I dag pågår ett sökande efter en nutida kvinnlig karism (nådegåva, red:s anmärkning) säger han.

– Vi försöker här i Stockholm att få kvinnor på viktiga poster i vårt stift. Och vi brukar skämta om att vi nog är den enda arbetsplatsen där kvinnor har högre lön än män – för prästerna har inte hög lön.

Men även om präster inte är högavlönade finns det de som menar att kyrkan på vissa håll är för prålig, att det blivit lite väl mycket fokus på yttre tecken på makt: mantlar, ringar, stavar – och för lite av enkelt tjänande?

– Det är intressant att du tar upp det. För de som oftast vill kyssa på biskopens ring är inte de välutbildade katolikerna. Det är snarare människor som inte har något. När jag var på Petersplatsen i Rom efter mässan där, fanns det en grupp från folkrepubliken Kina. De stod där med sin flagga, och kastade sig över mig för att kyssa ringen.

– Detta är viktigt för dem som är mest utsatta, för det ger dem lite glans. De andra har glansen i sina hem.

Biskop Anders om:

Kyrkans förhållande till staten: Kyrkan ska ha en ’kritisk lojalitet’. Att kyrkan sammansmälter med staten är farligt, det ser vi bland annat i Ryssland. Vissa vill att vi ska ha en kristen motkultur, men jag menar att vi snarare ska vara ett salt.

Israel och om judarna: Karmeliterna­ har ett varmt förhållande till judendomen. Många karmeliter gömde judar under Förintelsen, och man kritiserade antisemitiska tankesätt.

Framtidsförhoppningar för Sverige: Vi vill evangelisera Sverige. Hjälpa människor att hitta Jesus. Det behöver inte innebära en konkurrens mellan kyrkorna – vi är bra på olika saker.

Framtidsförhoppningar för katolska kyrkan i Sverige: Vi behöver en större enhet mellan olika grupper. Det är en rikedom med många olika kulturer, men vi behöver också samla oss för att kunna föra in de unga i kyrkan.

alternative_text

Åker tunnelbana. När Anders Arborelius flyttade in på Katolska biskopsämbetet blev Medborgarplatsen hans närmaste tunnelbanestation.

Privatlivet

Den som ser bilderna på tv från Rom ser kanske en prålig kyrka, med mantlar och stavar och ringar. Och samtidigt finns ödmjukheten och enkelheten hela tiden närvarande: när Anders Arborelius vigdes till biskop år 1998 ingick det att den blivande biskopen lade sig raklång på golvet med ansiktet nedåt under gudstjänsten, med armarna rakt ut i formen av ett kors.

Och hans första åtgärd som biskop var att besöka Stockholms förortskyrkor, de fattigaste och mest utsatta församlingarna. Själv åker han ofta tunnelbana, och den mat han föredrar är enkel husmanskost. När han blev kardinal kom det inga gratulationer från det officiella Sverige, varken från Kungen eller från statsministern.

–  För oss katoliker är det ingenting vi förvånas av, egentligen. Vi har alltid varit lite utanför. Och jag brukar säga att det för mig är viktigare att besöka ett fängelse än Kungliga slottet. Vi hör hemma mer i marginalen än i maktens korridorer.

Han hade, säger han, själv trott och tänkt att han skulle bli kvar i Norraby och föra ett enkelt munkliv resten av livet. Sedan kom kallelsen, och det blev Stockholm och nu också Rom med jämna mellanrum.

Hur mycket får man också vara en vanlig människa som kardinal? Får du bli arg? Får du ha privata framtidsdrömmar?

– Jag kan bli arg, säger han, men det är inte så ofta. Faktum är att vissa vill att jag ska bli arg oftare! Det är ju många olika kulturer i våra församlingar. En del säger till mig: ’du måste gräla mer på oss, för det är vi vana vid!’ säger han och skrattar.

– När det gäller fritid … man kan inte egentligen prata om fritid och arbetstid i mitt fall. Ibland behöver man koppla av, och då kan det bli promenader. Jag tycker mycket om att läsa. Jag tycker också om att resa, och det lustiga är att jag inte behöver hitta på resorna själv, det kommer inbjudningar hela tiden. Det är snarare så att jag måste tacka nej till en del.

Nu väntar en intensiv höst för den nye kardinalen. Han ska resa, föreläsa, besöka sjuka, ta emot utländska gäster.

Går det att behålla mystikens källor mitt i allt detta? undrar jag. Och kan vem som helst mitt i en stressad vardag hitta dessa källor?

– Ja, säger han. Inte tankemässigt, men på hjärtats plan. Även om man jobbar i ett kök eller på ett kontor kan man vara i Guds närvaro. Naturligtvis är det en kamp, man glömmer det ofta. Men Gud glömmer inte oss.

Lästips

”Anders ABC – att leva av det eviga ordet” av Anders Arborelius (Libris 2011)
”Den brinnande pilen” av Anders Arborelius O.C.D. (Karmelitklostret Glumslöv 1986)
”Biskopens novisår” av Anders Arborelius O.C.D. och Ylva-Kristina Sjöblom (Catholica)
”Anden – Gud här och nu” av Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin (Libris 2008)

Maktstrukturen i romersk-katolska kyrkan.

Påven ses som efterträdare till aposteln Petrus och är kyrkans överhuvud. Han är också biskop av Rom.

Kardinalskollegiet är den näst mäktigaste institutionen. Kardinalerna styr över de största stiften, innehar poster i Vatikanens regering och departement och är påvens rådgivare. De kardinaler som är yngre än 80 år (för närvarande 120 stycken) ingår i en konklav som väljer ny påve. Anders Arborelius är en av dem.

Biskoparna ses som efterträdare till Jesu apostlar. Leder och ansvarar för kyrkans stift, viger nya präster och anförtros viktiga nyckelfunktioner i kyrkan.

 

Territoriell organisation­

Ärkestift: 640

Stift: 2 016

Församlingar: 219 600

Ärkestiften och stiften har en långtgående autonomi, men lyder under påven i Rom.

 

Ordnar och kongregationer

Antal: cirka 320

Systrar (nunnor): 682 000

Bröder (munkar): 54 000

 

Påvens närmaste män:

1) Kardinalsrådet

Skapades av Franciskus 2013 för att reformera Vatikanen och hjälpa honom att styra kyrkan. Den består i dag av nio kardinaler:

Oscar Rodriguez Maradiaga, ärkebiskop av Tegucigalpa.

Giuseppe Bertello, Italien, Vatikanstatens president.

Francisco Javier Errázuriz Ossa, ärkebiskop emeritus av Santiago de Chile.

Oswald Gracias, ärkebiskop av Bombay.

Reinhard Marx, ärkebiskop av München och Freising.

Laurent Monsengwo Pasinya, ärkebiskop av Kinshasa.

Seán Patrick O’Malley, ärkebiskop av Boston.

George Pell, Australien, prefekt för Vatikanens ekonomisekretariat.

Pietro Parolin, Italien, Vatikanens statssekreterare (ung. premiärminister)

2) Den närmaste rådgivaren

Argentinaren och ärkebiskopen Victor Fernández pekas ut som medförfattare till några av Franciskus viktigaste doktrindokument.

3) Chefen för Troskongregationen

Den spanske jesuiten, teologen och ärkebiskopen Luis Ladaria Ferrer övertog 2017 ledningen för den myndighet som vakar över kyrkans lära.

Sammanställning: Anna Bieniaszewski Sandberg.

 

Nedan: En intervju med Anders Arborelius och Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackeléninför påvens besök i Sverige hösten 2016.