Vd:n Stefan gav sig ut på korttidsmission

MALI. Många drömmer om att få göra en insats i tredje världen. Dagen har mött IT-killen Stefan Baronowsky, barnmorskan Carin Boij och grävmaskinisten Rune Carlsson som tar ledigt från sina vanliga jobb för att missionera.

Vi befinner oss mitt ute i bushen i Mali. Stefan Baronowsky videofilmar en familj som nyss kommit till tro, låtit döpa sig – ungefär samtidigt som femte och sjätte barnet kommit till världen.

Till sin fru hemma i Stockholm berättar Stefan i ett sms om ”starka vittnesbörd, fyra punkteringar och en glödhet natt i en hydda med minst 35 grader på termometern…”

– Vi fick traska någon kilometer över en åker för att komma fram till hyddorna där den nyfrälsta familjen bodde, berättar Stefan.

Han åkte till Mali i Västafrika för att dokumentera IBRA:s arbete i ett av världens fattigaste och farligaste länder, där kidnappningar är vardagsmat och medellivslängden ligger runt 50 år.

– Här får man handgripliga bevis för att tron verkligen fungerar i praktiken, konstaterar han.

116047.jpg

 

Pastor på hembesök

Familjen som han just mött bortanför den torra åkern har muslimsk bakgrund. Av en händelse började de lyssna på den kristna radiostationens FM-sändningar. En lokal pastor från en grannby talade så engagerat att de kontaktade honom för ett personligt möte.

–Mannen och kvinnan i familjen fick frid och ro i själen när de bad om frälsning. Dessutom förbättrades deras hälsa som svar på förböner. För mig blev det ett handgripligt bevis på att det vi tror på verkligen fungerar.

Att åka ut i missionens tjänst var ingen barndomsdröm för Stefan, men när han fick frågan från IBRA om att göra lite videojobb tvekade han inte. Inte ens när det handlade om ett land som svenska UD avråder resor till.

–Jag gjorde några upplevelser i mitt eget liv och det ledde fram till ett konkret löfte till Gud om att göra det jag kan för hans rike.

–Jag är väldigt intresserad av att använda ny teknik för att spela in rörlig bild. Hittills har jag mest jobbat med videoprojekt i min hemförsamling Filadelfia i Stockholm. Till vardags är jag delägare och vd i ett auktionsföretag.

Tog ledigt en vecka

Men en hel vecka i början av maj tog Stefan Baronowsky semester från sitt vd-jobb och följde med ett IBRA-team till Mali i Västafrika. Målet var att dokumentera omvändelser bland före detta muslimer.

– Vi intervjuade ganska många personer som kommit till tro via radion. Vi träffade också en hel del muslimer, många hade en positiv syn på kristna i Mali. Vi besökte till exempel en muslimsk ledare i en by långt ute på landsbygden. Han bad för oss i IBRA-teamet och skänkte en levande tupp som bevis på sin uppskattning!

En ögonöppnande resa

För Stefan har det varit självklart att ställa upp utan ersättning för IBRA-insatsen i Afrika:

– Jag känner att jag vill ge något tillbaka till Gud. Jag ser fram emot att få återuppleva allt jag varit med om när jag nu ska ladda ner materialet i klippbordet. Den här resan har verkligen öppnat mina ögon för vad den kristna tron kan betyda i ett av världens fattigaste länder.

– Radio, film och så småningom Internet är fantastiska verktyg i ett land som Mali, där bara 25 procent av befolkningen kan läsa och skriva. Där är ljud och bilder helt oslagbara när det gäller att berätta om vad tron på Jesus kan betyda.

Och det har helt klart gett mersmak.

– Nu är jag sugen på mer. Jag vet ärligt talat inte vad det kan bli. Först vill jag försöka redigera materialet som vi filmat på ett sätt som engagerar många fler människor för mission. Jag är ingen talarstolsmänniska, men jag tror att jag kan sprida budskapet genom det jag filmar och redigerar så att det skapar intresse.

alternative_text

Carin Boij funderade i flera år innan hon sa upp sig.

Carin Boij och hennes man Roland älskar sina jobb på Jönköpings regionsjukhus. Hon utbildar nya barnmorskor, han är ansvarig överläkare på förlossningskliniken.
– Men nu har vi sagt upp oss. Vi vill använda resten av vår aktiva tid för att arbeta globalt!

– Nu väntar Tanzania och Sydsudan på oss. Där finns nya utmaningar, som vi är beredda att gå in i, säger Carin Boij.

Det är inget snabbt, överilat beslut som Carin och Roland Boij har tagit.

– För mig började det redan när jag fick chansen att besöka Sydamerika som tonåring. När jag såg sjukvårdsinsatserna som gjordes i Brasilien och Argentina blev jag väldigt engagerad. Så småningom valde jag att utbilda mig till sjuksköterska och senare till barnmorska, berättar Carin.

116054.jpg

Carin Boij undervisar barnmorskor och läkare på sjukhuset i Mchukwi i Tanzania. 

 

Mission gemensamt intresse

När hon mötte sin blivande man Roland visade det sig att intresset för missionssjukvård var gemensamt. Efter sex år som gifta åkte de till Kongo för att arbeta på de kända sjukhusen i Lemera och Pinga.

– Det var en spännande tid som gav oss många nya erfarenheter. I Pinga bodde vi långt ute i skogen tillsammans med våra då två små flickor. Det var en av de bästa perioderna i våra liv. Naturen var vacker, det var lätt att samarbeta med folk lokalt och det fanns en församling på platsen med 10 000 medlemmar!

Besökt Tanzania många gånger

Men Carin och Roland släppte aldrig taget helt om den svenska sjukvården. Efter en period i Sverige blev det åter dags att åka iväg – den här gången till Tanzania, dit de sedan återvänt för kortare insatser vid ett flertal tillfällen samtidigt som de behållit sina fasta tjänster i Sverige. Det har varit full gas på två kontinenter.

I samband med att båda fyllde 65 nyligen innebar det också farväl till de trygga, fasta anställningarna i Sverige:

– Vår församling i Jönköping satsar stort på att hjälpa till att bygga upp det nya landet Sydsudan, säger Carin Boij. Vi har tidigare besökt landet direkt efter självständigheten. Då fanns det bara fem barnmorskor i Sydsudan. I dag är det runt 500 och det är också för lite.

116051.jpg

Maken Roland.

 

”Vill ge aktiv tid åt de sämst ställda”

I Sverige finns uppåt 10 000 barnmorskor.

– Det här är en stor process som pågått länge i våra liv. Även om det är fantastiskt att bo och arbeta i Sverige så vill vi nu ge aktiv tid åt de sämst ställda. Jag har lärt mig mycket om hur barnmorskeutbildningen fungerar i Sverige. Nu ska jag försöka använda mina kunskaper där den behövs ännu mer.

Carin och Roland har tre barn och fem barnbarn. Det sjätte är på väg. Är det inte svårt att bryta upp och gå miste om den nära familjens utveckling?

– Våra barn förstår varför vi är beredda att satsa. En av döttrarna bor med sin familj i Tanzania; vår yngsta dotter har varit volontär i Sierra Leone. De har också ett globalt intresse, precis som vi.

Carin och Roland Boij har varit aktiva på hemmaplan i Jönköping för att öka intresset för mission och insatser i tredje världen. Inom ramen för landstingets insatser har de medverkat i kursverksamhet kring ”internationell hälsa” och ”global medicin”.

När Carin Boij nu blivit pensionär vill hon ge sina barnmorskekunskaper vidare. 

 

Påverkad av sin far

– Ytterst är det nog min far, pingstpastorn Georg Johansson, som planterat missionsintresset i mitt hjärta, säger Carin Boij.

– Evangeliet är till för hela människan. Man kan inte bara bygga en kyrka. Man måste se till individens alla behov. Därför kan man inte särskilja insatser som görs för ande, kropp och själ. Allt har sin grund i det kristna evangeliet.

alternative_text

Rune Carlsson slog igen företaget två månader per år för att gräva i Afrika. Foto: David Zandén

– Varje gång vi vinkade av min faster när hon skulle åka ut till missionsfältet, tänkte jag: När blir det min tur?
Entreprenören Rune Carlsson, Linköping, fick sin chans. Han var med och byggde ett vattenkraftverk i Afrikas regnskogar.

Det började med att sjukhuset i Gamboula, Centralfrikanska Republiken saknade billig el.

– Då fick jag frågan om jag kunde gräva en kanal för ett nytt vattenkraftverk som skulle förse sjukhuset med elström dygnet runt, berättar Rune.

116065.jpg

Rune Carlsson fick vara med och bygga ett vattenkraftverk i Afrikas regnskogar på 80-talet.

 

Under sammanlagt fyra vintrar, jobbade Rune med sin grävmaskin längs den kilometerlånga kanalen.

– Projektet blev mycket större än någon anade och det räckte inte med att bara gräva. Det behövdes massor av sprängning också, för att vi skulle få vattnet att flyta fram till det nya kraftverket.

Stöd från Sida och församlingen

Men eftersom Rune hade familj och barn i Sverige, så kunde han bara jobba två månader om året under torrtiden i Afrika. Rune jobbade ideellt under sammanlagt fyra vintrar. Församlingen och Sida stod för resor, mat, boende och material för kraftverksbygget.

– Det var tuffa år för familjen. Vi hade tre små barn och det var inte alltid så lätt att få hjulen att snurra i firman efter månaderna i Afrika. Men allt var värt sitt pris! utbrister Rune. Och min entreprenadfirma gick så småningom allt bättre.

Att Rune blev ”deltidsmissionär” under några år började med att han fick en direkt fråga från dåvarande Örebromissionen (numera EFK).

– Jag hade ju längtat efter att själv få hjälpa till med missionsarbete någon gång så jag svarade ja direkt.

En grävmaskin köptes in i Sverige och skickades med båt till Afrika.

116066.jpg'

Rune Carlsson på plats för vattenkraftverksbygget.

 

Kraftverksbygget krävde stora insatser. Det behövdes elektriker, byggare, sprängare och flera andra yrkesgrupper.

– Vi importerade tre ton dynamit till projektet och först trodde myndigheterna att det var en statskupp på gång, och fortsätter berätta om när en sprängsten landade i hans huvud.

– Som tur var fanns en läkare i närheten, som kunde sy igen såret, dock utan bedövning.

Stötte på giftormar

En släng av malaria fick han också känna på men också ovälkomna giftormar.

I början av 2018 fick han själv se kraftverket i funktion för första gången. Då återvände han till Centralafrikanska Republiken för första gången sedan han var där på 1980-talet.

– Det var en fantastisk känsla! Där jag hade varit och grävt kunde man nu producera egen el.

Det var Runes faster Ingrid Johansson, som tände missionsintresset hos Rune.

– Vi brukade stå på Linköpings centralstation och vinka av henne när hon reste ut. Det var nog då längtan väcktes i mig att själv få göra en missionsinsats.

Brinner för kraftverket

I mer än trettio år har Rune varit medlem i Ryttargårdskyrkans missionsråd i Linköping. (EFK). Han brinner fortfarande för sitt kraftverk i Afrika.

– Nu har det snurrat i över trettio år och börjar bli slitet . Det är hög tid för renovering. Jag drömmer om att möta företagare, Rotarygrupper och andra som är beredda att satsa på det här projektet.

– Får man smak för mission sitter det i resten av livet, säger Rune Carlsson.

alternative_text

När familjen Gunnarsson gjorde en missionsinsats i Ecuador kunde svenskarna följa deras vardag i SVT:s programserie “Familjer på äventyr”. Foto: Emma Gunnarsson

Det är färre heltidsmissionärer, men inte mindre engagemang. 
Volontärmissionärerna gör en stor insats – även i Sverige, menar missionsexpert.

– När de kommer hem igen från Afrika delar de med sig av erfarenheter till vänner och bekanta på lokalplanet. Det ökar engagemanget i Sverige för arbetet i missionsländerna.

Det säger Anders Malmstigen, chef för Svenska missionsrådet, som samordnar och förmedlar statliga biståndsmedel till kyrkornas insatser i världen.

Det är mer än 100 år sedan svenska kyrkor började skicka ut eget folk för att bekämpa fattigdom och missionera det kristna budskapet.

– Det är på det sättet som Sverige har lagt grunden för sitt bistånd i utvecklingsländer, konstaterar Anders Malmstigen.

116151.jpg

Mycket kunskap lokalt

I början behövdes professionell yrkeshjälp i tredje världen för att få igång byggen, skolor och sjukvårdsinsatser. Men i dag finns mycket av denna kunskap hos ländernas nationella medarbetare.

– Personalinsatserna i dag är mer rådgivande än operativa, säger Anders Malmstigen.

Att människor från lokala församlingar i Sverige finns på plats är viktigt, menar han. Återkopplingen på gräsrotsnivå när de kommer hem skapar engagemang och förståelse för de behov som finns i olika utvecklingsländer.

– Även om kyrkorna i Sverige sänder ut betydligt färre missionärer i dag jämfört med tidigare så tror jag inte engagemanget har minskat. Men arbetet har förändrats i och med att vi i dag behöver fler rådgivare än yrkesarbetare därute i samarbetsländerna.

En annan viktig skillnad mot tidigare är att det internationella arbetet har kommit till Sverige genom invandring och asylmottagande.

– Nu gäller det att hitta arbetsformer både här hemma och där ute som ger närhet och engagemang. Därför är det så viktigt att fler kommer iväg så att de med egna ögon kan se det som sker och bygga relationer med människor runtom i världen!