”Vi hjälper varandra att leva ett överlåtet kristet liv”

Varför kristna väljer att bo och leva i gemenskap kan skilja sig från person till person, även i ett och samma kollektiv.Dagen har mött Johannes, Micael, Dan-Jakob, Andreas och Christoffer. Fem unga studenter som bor ihop och som varje dag tar tid för bön tillsammans.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Dokument

Det är en brokig lägenhet med många skrymslen, extra dörrar, långa trappuppgångar, högt i tak och med ett stort samlingsrum. Kollektivet, som heter just ”Kollektivet”, ligger i centrala Uppsala. Det är en lägenhet ovanför Uppsala baptistförsamlings kyrkobyggnad som är över hundra år gammal.

– Den här lägenheten är det som blev kvar när det byggdes kyrka kan man säga, förklarar Johannes Widlund medan han och kollektivkompisen Micael Grenholm visar runt i boendet.

Kollektivkompis. Är det verkligen så det heter? När frågan ställs blir det tydligt att de själva inte är helt säkra på vad de ska kalla varandra. Rumskompisar, kollektivkamrater, eller engelskans begrepp ”flatmates” är några av de förslag som kommer upp. Men egentligen betyder de mer för varandra. ”En familjär vänskapsskara” blir förklaringen de slutligen landar i.

– Det blir något annat än en vanlig vänskapsrelation, säger Johannes Widlund.

Han studerar freds- och utvecklingsstudier på Uppsala universitet och har sedan han slutade bibelskola förra året bott tillsammans med de andra i Kollektivet. Genom kompisar och sociala medier fick Johannes höra talas om att det fanns ett ledigt rum i lägenheten.

– Jag blev medlem i en chatt på sociala medier och efter 20 minuter hade jag fått boende.

Ett av motiven till att han sökte sig till ett kristet kollektiv var att få växa i tro.

– Det var en medveten tanke från mig. Jag hade känt att det skulle vara nyttigt för mig att dela livet och utvecklas på det sättet. Det här är en perfekt matchning av Gud, genom att jag får bo med flera teologstudenter, säger Johannes och tillägger skämtsamt.

– Sedan blir det en hel del fotboll också, väldigt viktiga grejer.

”Alla är så olika”

Kollektivet har funnits i fyra år. Några har flyttat in och andra har flyttat ut. I dag bor totalt fem killar i åldrarna 22-28 år i Kollektivet. Förutom Johannes och Micael är det Dan-Jakob Fundell, Christoffer Kullenberg och Andreas Lundström. Alla är studenter, bor tillsammans och delar en kristen tro. Men där stannar likheterna. Med olika bakgrunder, intressen och personligheter är de en lika brokig skara som lägenheten de bor i. Någon gillar ordning och reda, andra tycker om att ha kreativt kaos, vissa älskar att laga mat, någon vill helst undvika matlagning. Alla går i olika kyrkor och anledningarna till att de valt att bo i kollektiv skiljer sig också.

– För mig var det bara för att det var praktiskt och för att hyran var bra. Sedan drogs jag till att alla är så olika, vi är kristna som tycker helt annorlunda om saker. Jag älskar det. Det blir spännande samtal, säger Dan-Jakob.

Men för Micael är kollektivlivet och gemenskapen något helt annat än en praktisk fråga.

– Jag vill helst leva i fullständig egendomsgemenskap. Men då vill jag göra det med riktigt fattiga människor. Jag känner många EU-migranter som jag skulle vilja hjälpa på det sättet. Då skulle vi kunna välsigna varandra, säger han.

”Tron blir inte ett evenemang”

Enligt Micael är det lättare att låta Gud bli en del av vardagen när man lever i ett kristet kollektiv. Varje kväll samlas alla i vardagsrummet för gemensam andakt. Och den här kvällen är inte ett undantag. Någon tar fram en gitarr och börja spela. Micael delar ut ett A4-papper med texterna till olika lovsånger. Men ingen läser på pappret. Sången ”Revelation Song” har alla lärt sig utantill. Med värme och innerlighet börjar alla sjunga på engelska: ”Helig, helig, helig, är Herren Gud allsmäktig. Han som var, är och kommer.”

Efteråt är det bön och bibelläsning, ett kapitel ur Bibeln varje dag. Dan-Jakob förklarar att de försöker hålla samlingarna korta. De vill göra det så enkelt som möjligt för att fortsätta hålla sig motiverade. Men det är inte ovanligt att det blir teologiska diskussioner eller samtal om livet efteråt.

– Tron blir inte ett evenemang, utan en del av livet. Den enkla strukturen vi har fungerar. Det betyder väldigt mycket att få be med andra kristna varje kväll, säger Micael.

– Vi pratar om saker som hänt under dagen och ber för helande – och Gud svarar.

Senare på kvällen plingar det på dörren. Dan-Jakob har bjudit in sin bönegrupp från kyrkan och huset fylls med folk och fika. Vardagsrummet som har två stora blå soffor passar perfekt för att ta emot gäster. Och det kommer ofta människor på besök.

Ordet öppenhet är centralt för Kollektivet. Det är inte bara med varandra som de delar gemenskap. I ett litet gästrum bodde nyligen en rumänsk familj med tre vuxna och två små bebisar. Eftersom de var hemlösa bjöd killarna in dem till sitt hem under en månad.

– Eftersom de var vana vid trånga utrymmen tyckte de att det här var stort. De var jättetacksamma, säger Micael och visar upp ett rum på cirka nio kvadratmeter.

Spontana gemensamma inköp

Det har gått ett år sedan Kollektivet startade den ideella föreningen Stefanushjälpen. En förening som samlar in pengar för att köpa mat och ordna med bostad till rumänska barnfamiljer. Den här gången öppnade Kollektivet upp sitt eget hem innan de hittade en annan lösning för familjen.

Till kvällsmat blir det linsgryta. Andreas och Johannes tycker om att laga mat och brukar ibland göra det tillsammans. Annars är matinköpen och hyllorna i skafferiet uppdelade. Var och en tar hand om sitt eget. Alla har så olika liv, ges det som förklaring.

– När Kollektivet startade hade vi tydliga regler. Vissa matingredienser hade vi gemensamt och vi hade gemensam kassa och kassabok. Nu har vi mer dynamisk egendomsgemenskap, säger Micael ironiskt.

Han förklarar att de gemensamma inköpen blir spontana. Ingen har kontroll över vem som köper vad.

– Kollektivet förändras beroende på vilka människor som bor här, säger Andreas.

– Det vi har här just nu tycker jag är oerhört bra. Jag njuter av att bo med dessa killar. Det är både andligt utvecklande och givande eftersom vi har så olika bakgrunder.

Många är skeptiska

Andreas besökte Kollektivet första gången när han skulle göra en dokumentär om Pannkakskyrkan. Det är ett initiativ där kristna ungdomar går ut på stan för att bjuda på pannkakor och pratar med människor om Gud. De flesta i Kollektivet har varit involverade i Pannkakskyrkan och de samlas ofta i lägenheten innan de går ut i centrala Uppsala. När Andreas kom tyckte han genast att livet i kollektiv verkade fantastiskt.

– Jag tror att vi alla längtar efter att få leva ett kristet överlåtet liv. Det här blir en plats där vi får hjälpa varandra att faktiskt göra det, förklarar Andreas.

Men det har inte alltid varit lätt att få andra att förstå varför de har valt att leva i kollektiv. Micael berättar att många är skeptiska, även människor i kyrkan.

– De säger att det inte fungerar att bo ihop om man inte är gift eller familj. De trodde att vi skulle storbråka bara efter ett par månader. Men så har det verkligen inte varit.

Trots olika egenskaper och intressen har livet i Kollektivet varit relativt friktionsfritt. Ibland uppstår visserligen irritation när någon inte har följt städschemat, erkänner Johannes.

– Men det har varit ganska lite problem, tillägger Dan-Jakob som normalt är den som vill ha ordning och reda i huset.

– Om man bor själv kan man lätt fastna i olika sätt att vara. Det kan vara nyttigt att bo med andra som gillar städning eller inte gör det. Då kan man utvecklas. Man lär sig när det är bra att säga ifrån och när det är bättre att hålla tyst.

Huruvida livet i kristet kollektiv är tillfälligt under studietiden eller för hela livet råder det olika uppfattningar om. Alla är överens om att de har lärt sig mycket och att de alltid skulle vilja prioritera gemenskap. Men om de skulle gifta sig och skaffa familj skulle de behöva lite mer eget utrymme, menar några. Christoffer har funderat på att ha en lägenhet i ett bostadsrättshus där alla familjer i lägenheterna lever i gemenskap. Och Andreas har länge drömt om bo i ett husområde på landet där alla lever kollektivt. Kanske kan de hitta andra former av kollektivt boende som skulle fungera framöver.

– Vi är en generation som växt upp och blivit väldigt individualistiskt präglade. Det gör att jag och många andra längtar efter mer kollektiv. Även om det inte behöver betyda att man alltid ska bo på det här sättet tillsammans, säger Andreas.

Annons
Annons