Piotr: Världen får inte glömma

Fyra och ett halvt år gammal flydde Piotr Zettinger genom kloakerna i Warszawa. Bort från gettot - och familjen. Han var en av de 2 500 judiska barn som socialarbetaren Irena Sendler hjälpte att fly. I dag bor han i Huddinge.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Familj

Piotr Zettinger kan fortfarande minnas trängseln i Warszawas getto, 400000 människor på 1,5 kvadratkilometer, och liken på gatan, folk dog av hunger, kyla och sjukdomar. Vi träffas i hans och hustrun Elzibietas varma radhus. Han visar bilder från gettot. En del olidligt hemska, och man tänker att det ändå måste ha undgått en fyraåring, men nej, det finns ingenting han inte själv har sett.

Det var det liv han kände till, även om han inte förstod varför han var där. Han levde tillsammans med sin mamma och pappa och övriga familjen.

Tydliga minnen

Socialarbetaren Irena Sendler och hennes medarbetare smugglade ut barn ur gettot, och sommaren 1942 var det Piotrs och en yngre kusins tur.

- Jag kommer ihåg att det var mörkt. Det kan ha varit tidigt på morgonen, eller på kvällen.

Minnena är tydliga, men saknar tid och rum.

- Vi stod och tryckte i porten till något hus. Det var tomt på gatan, bara en beväpnad vakt som patrullerade. När han hade passerat med 30 steg skulle vi springa.

- Jag minns att någon rörde vid min arm - jag vet inte vem det var men jag hoppas att det var min far - det skulle i så fall vara den sista kontakten med honom - och sa spring .

Mitt i gatan blev de bryskt nerförda i ett hål. Så små som de var förstod de allvaret, de fick inte prata, nysa eller hosta. Piotr minns mest bara ryggtavlan av mannen som banade vägen genom kloakerna. Nästa minnesbild är från Irena Sendlers hem där de blev grundligt tvättade för att kunna levereras till en familj dagen därpå. Då med ett polskklingande namn för att passera som kusinen från landet eller liknande.

Utklädd till sjuksköterska

Irena Sendler hade många vänner i gettot, vilket var hennes första förevändning för att få komma in, utklädd till en sjuksköterska. Hon hade en sällsynt förmåga att uppskatta vilka barn som kunde smugglas ut, sedan fanns ett stort nätverk av medhjälpare både på insidan och utsidan. Många mödrar sa nej när de fick erbjudande om att låta barnen fly. Piotrs mamma sa ja.

- Jag ryser när jag tänker på att föräldrarna måste fatta ett sådant beslut. De trodde förmodligen att de aldrig skulle få se mig igen. Det var både hjältemodigt och desperat. De visste ju att de utsatte mig för direkt livsfara, om någonting skulle gå snett under min flykt. I gettot levde vi ju i alla fall. Men samtidigt, vi kanske skulle skickas till förintelselägret iTreblinka i morgon och alla dö i en gaskammare.

Hos första familjen fick Piotr stanna någon vecka. Sedan minns han flera olika hus. Några dagar här, några dagar där. Att stanna för länge kunde innebära livsfara både för honom och för familjerna. Han såg inte speciellt judisk ut och pratade klingande polska men han kunde ju säga något olämpligt, och det kunde verka konstigt om kusinen från landet stannade för länge.

Kom till nunnor på en gård

Till slut hamnade han hos några katolska nunnor, de nekade aldrig att ta emot något hemlöst judiskt barn.

- Jag kom till en gård på landet och nunnorna kunde alltid förklara det med att jag hjälpte till med att mata höns eller gå ut med kor. Jag minns inte några andra barn där.

Piotr hade ett gömställe dit han skulle gå när det kom besök, i synnerhet den polske polisen, Han tycker inte om barn förklarade nunnorna.

En kväll var det dags igen. Han fick ingen förklaring, blev bara tillsagd att han skulle krypa ihop i botten på en hästkärra, täckt av hö. Han slussades runt mellan olika familjer innan han kom till ett barnhem öster om Warszawa som också drevs av nunnor. Där var det hyfsat säkert, det fanns gott om föräldralösa polska barn, fast faran att bli avslöjad som en judisk pojke hängde över honom och systrarna hela tiden.

Sommaren 1944 befriades den östra delen av Polen av ryska armén och Piotr var fri . Men han fick vänta till vårvintern nästa år innan han fick lämna barnhemmet. Den 27 januari 1945, samma dag som Auschwitz blev befriat kunde Piotrs mamma Teodora börja leta efter sin son. Det var ett digert detektivarbete eftersom hon inte visste hans polska namn - eller om han ens var vid liv.

Kände inte igen sin mam

- Men en dag så dök det upp en gråtande kvinna på barnhemmet och sa att hon var min mamma. Jag kände inte igen henne.

- Jag minns att jag försökte trösta henne. Jag hade ju sett många hemskheter men en kvinna som gråter ... Jag tog med henne ut så att hon skulle få titta på min snögubbe.

Livet blev så normalt det går. Många i släkten hade dukat under, även Piotrs far. Själv blev han som pojkar var mest. Spelade fotboll och gjorde bus.

Men du hade ju dock en otroligt tung ryggsäck att bära med dig. Hur överlever man?

Han rycker lite på axlarna. Vet inte.

- Som tur är så går det. Jag känner folk som upplevt mycket värre saker än jag, sett hur deras barn skjutits ihjäl, hur de själva fått gömma sig bland de döda och kommit undan. Men man har en fantastisk läkningsförmåga. De har fortsatt leva sina liv. Men hur deras mardrömmar var, eller vad de tänkte på innan de gick och la sig vet man ju inte?

Föreläser i skolor

Piotr Zettinger kom till Sverige 1968, som 30-åring, då det gick en antisemitisk våg över Polen. Här har han jobbat som civilingenjör. Han har två barn och två barnbarn. I nästan hela sitt liv har han hållit sina barndomsuppleverser för sig själv. Det var först för några år sedan som han kände att han måste berätta, och det gör han genom att hålla föreläsningar i skolor. Det handlar inte bara om hur det var förr i tiden, det är alltid intressant ur många aspekter, utan om framtiden.

- Världen får inte glömma.

- Jag vill berätta i pedagogiskt syfte. Världen har inte lärt sig något. Det bryter hela tiden ut hemskheter även om det inte är i den omfattningen som då. Nu använder man andra ord, man säger att man försvarar sig. Det finns också de som förnekar att Förintelsen ägt rum och säger att det bara är en stor judisk manipulation.

Ibland tvivlar han nästan själv, inte minst när han tänker på ett av sina barnbarn, en flicka som är fyra och ett halvt år.

- När jag tittar på henne - hon är så charmerande, så liten och totalt försvarslös - tänker jag att jag måste minnas fel, att det bara är hjärnspöken. Det är ju bara omöjligt att någon skulle vilja ta och gasa ihjäl ett sånt litet barn!?


Fakta: 27 januari - Förintelsens minnesdag
Nu på söndag, den 27 januari, är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer - samma datum som koncentrationslägret Auschwitz befriades, 1945. År 1999 blev det en nationell minnesdag i Sverige och från 2005 har FN deklarerat dagen som en internationell minnesdag. Föreningar, skolor och kyrkor ordnar seminarier och manifestationer för att levandegöra det som hänt. På www.levandehistoria.se finns ett kalendarium över olika arrangemang till minne av Förintelsen.Nätverket Forum för levande historia är en kunskaps- och kulturinstitution som har till uppdrag att fördjupa kunskapen om brott mot mänskliga rättigheter - både de brott som skett i historiskt och de som sker i dag. Förintelsens minnesdag har blivit en viktig del av det arbetet.
Fakta: Irena Sendler räddade 2500 barn
Irena Sendler, 97, räddade 2 500 barn ur Warszawas ghetto. 1943 dömdes hon till döden av nazisterna, men räddades av den polska motståndsrörelsen.Efter kriget återförenade hon överlevande föräldrar med deras barn. I Polen fick hennes insats ett sent officiellt erkännande. Och i dag har hon tagit emot ett flertal priser och hedersbetygelser, bland annat från staten Israel. Senast i år var hon för andra gången aktuell som kandidat till Nobels fredspris.
Annons
Pastorn funnen död
Annons