Det drar en kall vind över Sverige. "Detta är inte det Sverige vi vill ha" säger vår statsminister med allvarstyngd röst, och med all rätt.
Ett Sverige, dit människor med samma drömmar om ett gott liv som vi, tvingats fly och lämna allt de ägt, från sönderbombade hus och dödade anförvanter, i Syrien jagade av en av de grymmaste terrorgrupper vi mött i historien, IS.
Vi ser dem i hjärtskärande bilder försöka vada över en iskall gränsflod mot Slovenien, bärande små livrädda barn i famnen, i vatten som går dem upp mot halsen. Ännu burna av drömmen om att kunna ta sig till ett land i norr, långt borta, där det sagts att humanism, medmänsklighet och barmhärtighet råder.
Ingen av dem hade velat lämna sitt hemland, sina nära och släktingar, men de hade inget val, för att klara livet.
Andra hade i små överfyllda båtar försökt ta sig över Medelhavet. Flera av båtarna kollapsade och sjönk, motorer stannade, och jag hör en mamma med tre små barn berätta under tårar hur hon tvingades välja vilket av sina tre barn hon skulle försöka rädda i vågorna.
Det var ju främst för deras skull hon gett sig iväg på den livsfarliga resan, för att de kanske skulle kunna räddas till ett bättre liv i vårt land.
Vad möter de i det som skulle vara drömlandet i Norden? En allt mer högljudd och hatfull propaganda mot dessa utblottade människor, röken från allt fler brinnande flyktingförläggningar, berättelsen om en ung man som utifrån ett starkt främlingshat påeldat av starka rasistiska och högerextrema krafter i vårt land, går in i en skola och dödar oskyldiga elever, utvalda för deras mörka hudfärg.
Nej, det är inte ett Sverige vi kan känna oss stolta över.
Visst förstår jag att den stora tillströmningen av flyktingar till vårt land vållar problem och gör att samhällets resurser får ansträngas till det yttersta. Men det befriar oss inte från att visa medmänsklighet och humanitet mot dem som fått lämna krigets helvete för att med livet som insats söka sig hit.
Det handlar om mänsklig värdighet att visa dessa utblottade medmänniskor kärlek och medkänsla. Och det finns i Sverige en stor majoritet av människor som inte ställer upp på rasistiska värderingar utan vill göra allt de kan, för att ställa upp för dessa människor och visa en annan bild av svenskarna.
Bemöt dessa utblottade människor såsom vi skulle vilja bli bemötta, om vi tvingats lämna allt och fly till ett främmande land.
Nils Holmberg,
Pastor Equmeniakyrkan Nora
