ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Otäcka följder av polariserad opinion

En tidsfråga innan mordbränderna kräver människoliv, skriver Elisabeth Sandlund.

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Det finns en anledning till att den juridiska termen för anlagda bränder som hotar liv, hälsa eller egendom är mordbrand, alldeles oavsett om något människoliv går till spillo.

Den är förstås att det är ett mycket allvarligt brott, där de potentiella skadeverkningarna är enorma och omöjliga att bedöma på förhand. Särskilt oroväckande blir det när det finns grundad anledning att misstänka att de anlagda bränderna har politisk bakgrund.

Att en rad planerade flyktingförläggningar på olika håll i landet blivit lågornas rov de senaste veckorna är ingen slump. Det är ett obehagligt tecken på den polarisering av den svenska opinionen som flyktingkatastrofen i Europa och Europas närområden utlöst.

Det offentliga Sverige och civil­samhället har redan att gemensamt hantera en rad problem för att vi som nation ska kunna fullfölja vår medmänskliga plikt att ge människor på flykt undan krig, förföljelse och fattigdom en fristad. Nu krävs dessutom att betydande resurser avsätts för övervakning av potentiella mordbrandsmål och utredning av inträffade bränder.

Också den som är kritisk mot den svenska flyktingpolitiken med argumentet att den kostar för mycket har bara av den anledningen skäl att med största kraft fördöma brandattackerna.

Materiell egendom går till spillo. Det är illa nog. Det är ännu värre att det bara är en tidsfråga innan människoliv krävs.

Orsakerna till den – när dessa rader skrivs – senaste branden i en bebodd flyktinganläggning i Munkedal är ännu inte klarlagda. Konsekvenserna hade, oavsett om branden var ett attentat eller inte, kunnat bli förödande. Och nästa gång det brinner i ett hus där människor ligger och sover kan det vara en våldsverkare som är framme, som inte tvekar att bli mördare för att få fram sitt politiska budskap.

”Det här är inte det Sverige vi känner. Inte det Sverige jag är stolt över”, skriver statsminister Stefan Löfven i ett uttalande med anledning av bränderna. Vilken sunt tänkande medborgare kan, oavsett partifärg, säga emot? Inte så få, verkar det som.

På sociala medier förs på fullt allvar en debatt om huruvida det är en bra eller dålig metod att stoppa invandringen till Sverige genom att anlägga bränder.

Vissa deltagare har påtagliga problem att formulera sig begripligt. Andra resonerar sakligt i termer som på ett obehagligt sätt för tankarna till företrädare för Sveriges tredje största parti. ”Jag är för brännandet av flera anledningar”, skriver en anonym person på Flashback och anger bland annat att ”det sänder signaler utomlands att hit är ni inte välkomna” och att ”invandrare som inte vill bo i tält får åka någon annanstans”.

Självklart är det inte Sverigedemokraternas ledning som står med bensindunken och tändstickorna i händerna. Men ingen partiledare har större ansvar än Jimmie Åkesson att göra glasklart att hur missnöjd man än är med den politik som 80 procent av svenska folket stöder kan det aldrig rättfärdiga mordbrand.

ANNONSE
ANNONSE

Det finns en anledning till att den juridiska termen för anlagda bränder som hotar liv, hälsa eller egendom är mordbrand, alldeles oavsett om något människoliv går till spillo.

Den är förstås att det är ett mycket allvarligt brott, där de potentiella skadeverkningarna är enorma och omöjliga att bedöma på förhand. Särskilt oroväckande blir det när det finns grundad anledning att misstänka att de anlagda bränderna har politisk bakgrund.

Att en rad planerade flyktingförläggningar på olika håll i landet blivit lågornas rov de senaste veckorna är ingen slump. Det är ett obehagligt tecken på den polarisering av den svenska opinionen som flyktingkatastrofen i Europa och Europas närområden utlöst.

Det offentliga Sverige och civil­samhället har redan att gemensamt hantera en rad problem för att vi som nation ska kunna fullfölja vår medmänskliga plikt att ge människor på flykt undan krig, förföljelse och fattigdom en fristad. Nu krävs dessutom att betydande resurser avsätts för övervakning av potentiella mordbrandsmål och utredning av inträffade bränder.

Också den som är kritisk mot den svenska flyktingpolitiken med argumentet att den kostar för mycket har bara av den anledningen skäl att med största kraft fördöma brandattackerna.

Materiell egendom går till spillo. Det är illa nog. Det är ännu värre att det bara är en tidsfråga innan människoliv krävs.

Orsakerna till den – när dessa rader skrivs – senaste branden i en bebodd flyktinganläggning i Munkedal är ännu inte klarlagda. Konsekvenserna hade, oavsett om branden var ett attentat eller inte, kunnat bli förödande. Och nästa gång det brinner i ett hus där människor ligger och sover kan det vara en våldsverkare som är framme, som inte tvekar att bli mördare för att få fram sitt politiska budskap.

”Det här är inte det Sverige vi känner. Inte det Sverige jag är stolt över”, skriver statsminister Stefan Löfven i ett uttalande med anledning av bränderna. Vilken sunt tänkande medborgare kan, oavsett partifärg, säga emot? Inte så få, verkar det som.

På sociala medier förs på fullt allvar en debatt om huruvida det är en bra eller dålig metod att stoppa invandringen till Sverige genom att anlägga bränder.

Vissa deltagare har påtagliga problem att formulera sig begripligt. Andra resonerar sakligt i termer som på ett obehagligt sätt för tankarna till företrädare för Sveriges tredje största parti. ”Jag är för brännandet av flera anledningar”, skriver en anonym person på Flashback och anger bland annat att ”det sänder signaler utomlands att hit är ni inte välkomna” och att ”invandrare som inte vill bo i tält får åka någon annanstans”.

Självklart är det inte Sverigedemokraternas ledning som står med bensindunken och tändstickorna i händerna. Men ingen partiledare har större ansvar än Jimmie Åkesson att göra glasklart att hur missnöjd man än är med den politik som 80 procent av svenska folket stöder kan det aldrig rättfärdiga mordbrand.

ANNONSE
ANNONSE