Här tränar de för ett liv i Sverige

– Vill du ha limpa eller vitt bröd? – Limpa! Det heter så på mitt språk också! Det är liv och rörelse, skratt och prat i församlingshemmet i Saltsjö­badens kyrka. Språkcaféet för nyanlända har blivit en succé, och det råder ingen brist på volontärer .

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Nyheter

Saltsjöbadens kyrka var en av de första församlingarna som öppnade dörrarna för transitflyktingar hösten 2015. Under den bitvis kaotiska hösten när flyktingar strömmade in i Sverige i en aldrig tidigare skådad mängd, möttes prästen Annchristine Björk och sjuksköterskan Lotta Ljungman Stenhardt. Båda hade engagerat sig i att ta hand om nyanlända på Centralen i Stockholm.

Boende i församlingshemmet

De kände båda ett behov av att göra mer – och sagt och gjort, flyktingboende ordnades i församlingshemmet på initiativ av ytterligare en privatperson, Marie Augustsson. Nu har det gått ett och ett halvt år och flyktingströmmen har minskat genom de politiska beslut som stängt dörrar till Sverige. Och den ström av volontärer som hjälpte till 2015 i olika frivilligorganisationer har också minskat – flera organisationer och kyrkor upplever i dag att det snarare är brist på volontärer, något Dagen skrivit om tidigare.

Arbetar mer med integration

Men inte här. I Saltsjöbaden har man, liksom på många andra platser, delvis ställt om arbetet så att man arbetar mer med integration än med akut nödhjälp. Och någon brist på volontärer finns det inte.

I dagsläget har man bland annat språkcafé en kväll i veckan i församlingshemmet, internationella middagar, simskola och volontärer som hjälper till med läxläsning och språkträning. Det finns klädförråd i kyrkan och en familj bor fortfarande kvar i en fastighet som kyrkan äger, men som kommunen nu hyr.

När Dagen besöker församlingen en iskall tisdagskväll i februari strömmar det snabbt in både volontärer och nyanlända. Kaffet sätts på, bröd dukas fram, barn springer in i ett lekrum, och de vuxna drar igång intensiva samtal vid kaféborden. Jag pratar med Numair Hawi som kommer från Syrien.

– Du är journalist? frågar han.

– Jag fick jobb som tidningsutdelare. Men det var väldigt dåligt betalt. Jag är ekonom och hoppas få ett annat jobb.

Numair säger att det viktigaste just nu för honom är att lära sig prata svenska flytande. Och det är han inte ensam om här. Vid caféborden åker läroböcker från SFI (Svenska för invandrare) fram, och volontärerna hjälper till med läxläsning. De som kommer hit har alla fått uppehållstillstånd – permanent eller tillfälligt – och på dagarna går de på SFI.

– Men många säger att den bästa språkträningen får de här. Man får nästan en egen språklärare och man kan gå igenom det man lärt sig på SFI. Det är här polletten trillar ner, säger Lotta Ljungman Stendhardt.

Hon är på många sätt ”spindeln i nätet” för volontärarbetet här i Saltsjöbaden och administrerar de två Facebooksidor där volontärarbetet koordineras.

Vid ett bord sitter svenska Leonore. Hon har en viktig uppgift i kväll – hon kan tala swahili efter en vistelse i Afrika tidigare i livet. I kväll sitter hon med Miriam och Samuel, som inte talar så bra svenska än. Leonore kan ge dem skräddarsydd undervisning genom att översätta och förklara på swahili.

– Det är roligt att jag nu får användning för mina språkkunskaper, säger Leonore.

Tränar verbformer

Vid ett annat bord sitter Lars och läser läxor med Abdulaziz och Hussam. De har tränat verbformer och förkortningar i kväll.

I Saltsjöbaden finns 55 aktiva volontärer, berättar prästen Annchristine Björk. I Facebookgrupper finns cirka 400 personer. Många av dem gör punktinsatser, kommer med kläder eller hjälper de nyanlända att inreda de ganska torftiga bostäder de tilldelats av kommunen.

Alla får en kontaktperson

Just nu finns 48 nyanlända i Saltsjöbaden, och så fort en ny person eller familj kommer hit får de en kontaktperson, berättar Lotta Ljungman Stenhardt. Själv lägger hon minst ett par timmar per dag på volontärarbete. Lotta arbetar till vardags inom psykiatrin och driver ett HVB-hem för vuxna.

– För mig började det här med flyktingarbete med att jag var på Centralen. Jag mådde så dåligt av att se allt elände och kände maktlöshet, att inte kunna göra någonting. Så jag började titta på Nacka kommun för att se vad man kunde göra. Sedan ramlade det på – det blev mer och mer.

Att arbeta som volontär vänder känslan av maktlöshet till hopp, tycker hon.

– Jag känner – och det tror jag att jag delar med alla här – att när man går härifrån är det med ett leende. Man får så mycket tillbaka, det blir en energikick!

– Det väger också upp allt elände man läser om och ser. Allt hat. Man kommer hit och träffar de där underbara människorna och de här fantastiska volontärerna. Jag har blivit en lyckligare, gladare och mer harmonisk människa sedan jag började jobba med nyanlända.

Att jobba tillsammans med kyrkan tycker hon har fungerat jättebra. Själv är hon inte medlem i Svenska kyrkan, men skojar om att hon faktiskt bor på Kyrkvägen – den väg som kyrkan ligger på – så kyrkan är inte så långt borta. Hon säger att många av dem som finns med som volontärer tipsar andra, och därför tillkommer det hela tiden volontärer. För dem som placeras här betyder volontärernas insats mycket, tror hon.

– Det skulle nog bli ett annorlunda liv för dem om vi inte hjälpte till. Och samhället skulle se annorlunda ut här.

Enkelhet är nyckeln

Kanske är enkelheten en av nycklarna till att det inte finns någon brist på volontärer i Saltsjöbaden. I Facebookgrupperna kan man enkelt lägga ut en fråga: har någon en soffa att ge? Kan någon ge skjuts?

– Ja. Det behöver inte vara så komplicerat. Alla behöver inte göra så väldigt mycket, men någon liten sak kan man alltid hjälpa till med. Som att följa med någon till tandläkaren. Det kan för den personen vara världens insats – och så har man knutit ett band. Det är ganska enkelt!

Annons
Annons