Liberalismen kräver fiender

I segerns stund kollapsar rörelsen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

I helgen demonstrerade en halv miljon människor i Washington mot den tillträdande amerikanske presidenten. Kanske är detta början på en rörelse som tar luften ur Trumps momentum vid nästa val och avslutar hans politiska karriär. Det vore givetvis välkommet. Samtidigt fångar inget liberalismens problem bättre än detta: man kan samla stora skaror till marscher mot något, men har svårare att mobilisera för sin kandidat.

När liberalismen har fiender är den en stark motståndare. Under 1900-talet har kampen för demokrati och mänskliga rättigheter – alltså liberalism i bred mening – mobiliserat människomassor som beväpnade med enbart mod och övertygelser besegrat välrustade diktaturer.

Men i segerns stund kollapsar rörelsen – och anledningen är egentligen självklar. En rörelse skapas av att människor förenas kring något, men liberalismens idé är ju den individuella friheten. Därför kan den mobiliseras mot en fiende, men när den väl segrat faller rörelsen sönder i miljontals individuella livsprojekt.

Mönstret syns även i Sveriges historia: först kampen för frihet, sedan krampen kring livspusslet. Demokratin byggdes genom att människor slöt sig samman, förenade av ideal och övertygelser. De politiska partierna bars upp av dessa, och hade en gång en stark gräsrotsförankring – men den är idag långt borta.

Om det i dag uppstår någon energi inom liberalismen handlar det om antingen kampen för en bortglömd minoritets rättigheter eller en mobilisering mot SD eller någon annan fiende. Båda är lovvärda saker, men de riskerar dölja det liberala projektets grundläggande problem: vad ska man göra med segern när den väl är i hamn?

På 1990-talet betraktades den liberala demokratin som historiens slut. Gud var död, kommunismen besegrad och liberalismen stod som slutgiltig segrare – trodde man. Men idag ritas kartan om genom Trump, Brexit och andra nationalistiska, högerpopulistiska rörelser runt om i Europa. Deras framgångar beror på frånvaron av riktning i det liberala projektet. Det har skapat ett politiskt och existentiellt vakuum som nu fylls av populistiska och extrema rörelser.

Terrorforskaren Scott Atran menar exempelvis att jihadismens förmåga att rekrytera unga i väst beror på att de fyller detta vakuum med löften om mening och möjligheten att få ge sitt liv för något större. Utan jämförelser i övrigt kan man konstatera att även högerpopulistisk retorik rymmer en existentiell dimension. Genom att använda begrepp som tradition, gemenskap, värdighet och nationen talar man till en längtan efter djupare värden hos människan, efter saker som varken konsumism eller individualism kan tillfredsställa.

Marschen i Washington är ett hoppfullt tecken, och kan mycket väl hjälpa rörelsen att vinna tillbaka Vita huset. Men om liberalismen inte löser sitt grundläggande problem blir segern en tillfällig triumf, och snart tar ny Trump tillbaka makten.

Annons
Annons
Annons
Annons