Lina Mattebo.

Den unga tjejen som just försökt ta sitt liv, gav en kram och sa: Jag lever i morgon.

Lina Mattebo
Krönikör på Kultur

Lina Mattebo: Fortsätt viska hopp in i hopplösheten

Att älska är alltid den svåraste vägen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Ibland tänker jag att min största uppgift som kristen är att våga hoppas på det som verkar omöjligt och berätta om det. Att envist och nästintill dumdristigt tro på och se det goda, där få andra förmår göra det. Som Åsa Molin skriver i sin fantastiska bok ”Och hjärtat vänder sig om”: ”Att vara kristen är en övning i att se det omöjliga. Att hålla fast vid hoppet även då det är helt ute.”

Vid en första anblick kan hoppblicken verka vara den enkla vägen. Att välja att se godheten, att hålla fast vid hoppet, vad är det mot att vara den som dekonstruerar och avslöjar? Men det behövs oändligt med mod för att våga tro på en annorlunda framtid, att se liv där det nu bara finns död, att se blomstrande ängar där jorden nu är uttorkad, att se hur den som nu ligger på marken flyger högt uppe i skyn med regnbågsfärgade vingar.

Att älska är alltid den svåraste vägen. Henri Nouwen skriver träffande i sin bok ”I Jesu namn” om varför maktens frestelse är så oemotståndlig: ”Kanhända är makten ett mer lättåtkomligt substitut för kärleken och dess hårda krav. Det verkar lättare att vara gud än att älska Gud, lättare att härska över människor än att älska dem, lättare att äga livet än att älska det.”

För ett tag sedan hittade min vän en 18-årig tjej som hade försökt ta sitt liv liggandes på gatan. När de kom in till sjukhuset bad tjejen sjukvårdspersonalen att de skulle låta henne dö. Men efter att min vän pratat om precis allt hon kunde komma på som är vackert och tryggt i livet (vitsippor, barn som skrattar, att sova en hel natt, ett land utan krig, föräldrar som älskar henne, riktigt bra pommes, att få göra något för andra, att det finns någon som svarar när man ringer 112), så nickade tjejen till sjuksköterskan att hon fick fortsätta hjälpa. När de sa hej då gav tjejen min vän en kram och sa ”Jag lever i morgon” och min vän svarade ”Ja, i morgon är en ny dag”.

Att – som min vän, och Gud själv – viska hopp om en ny dag mitt in i hopplösheten är det största som finns. Jag samlar på sådana berättelser. Och när hoppet ibland känns långt borta djupdyker jag i dem, tänker på några meningar ur Åsa Molins bok om hur Gud är som en operasångare och så slår jag upp mitt hjärta mot hoppet som stora öppna fönster mot den första sommarmorgonen:

”Jag tror att Gud sjunger opera för oss. Han sjunger om något som är så vackert att det gör ont i hjärtat, en melodi som svingar sig högre och längre än vi ens vågar tänka. Guds aria vibrerar av frihet, och därför av hopp.”

Annons
Annons