Magnus Malm: Missnöjet i församlingarna gör det tungt att andas

Eller ännu värre: tysta antydningar om att pastorn inte levererar.

Krönikor

Längtan vidgar hjärtat och gör oss mer levande. Missnöjet krymper hjärtat och gör det tyngre att leva. Att kunna skilja mellan dessa båda drivkrafter tycks vara en av livets hemligheter. Den som bevarar längtan och avvisar missnöjet får en säkrare kompass på färden och en lättare packning. Den som fastnar i missnöjet tappar färdriktningen och blir en börda för både sig själv och omgivningen.

Det finns en märklig attraktion i den negativa energi som ständigt kretsar kring det som saknas. På det personliga planet letar den upp alla tänkbara brister, från kroppsliga defekter till den utbildning jag saknar och ända ut i köket som ju har en bedrövligt renoveringstörstande torftighet. Marknaden lever gott på detta missnöje.

Fomo är ett postmodernt uttryck för denna förnöjsamhetens motsats: ”Fear of missing out”. Det nervösa bevakandet om något häftigare skulle dyka upp. ”Waiting for the next big thing” är dess fromma motsvarighet. Det borde hända mer i församlingen. Det borde vara mer tryck i lovsången. Fler borde bli helade. Vi borde ha en mer dramatisk tillväxt. Det borde helt enkelt väldigt mycket som inte händer, och som därför gör vissa människor konstant missnöjda.

 

Läs fler krönikor av Magnus Malm

 

En del av dem jagar pastorn som en blåslampa med ständiga förslag på nya projekt. Eller ännu värre: de tysta antydningarna om att pastorn helt enkelt inte levererar (detta underbart livgivande och uppmuntrande ord).

Det är här urskillningen sätts på prov. Hur kan vi veta när det rör sig om frisk gudslängtan och när det har kört fast i frustration? Lika viktigt som det är att lyssna till längtans försynt porlande källa, lika viktigt är det att undvika missnöjets sterila öken. Så hur kan vi sklja dem åt?

Två ledtrådar. Missnöjet utgår från färdiga bilder: det är så här det ska se ut, annars är jag inte nöjd. Missnöjet är hårt fastbundet vid vissa former, språk, saker och beteenden. Och eftersom verkligheten för det mesta tar sig and­ra uttryck leder detta till konstanta besvikelser. Som den amerikanske författaren Christopher Lesch skriver om reklamen: den tillverkar sin egen produkt – den ständigt otillfredställde konsumenten.

Den andra ledtråden är eftersmaken. Som Jesus säger: ”På deras frukt skall ni känna igen dem”. Missnöjet gör det tyngre att andas. Kvävande känslor av skuld och otillräcklighet. Förlamande brist på skaparlusta. Slutstadiet är cynism­ och bitterhet: ”det där trodde jag också en gång.”

Längtan utgår inte från ett tomrum som är färdigtapetserat med idealbilder utan från ett öppet hjärta som inte skyler sin nakenhet. Den törstar mer efter det som smakar verklighet än det som lever upp till alla kraven. Därför kan längtan tacksamt ta emot minsta ansats i rätt riktning, snarare än ge sura uppstötningar inför allt som fattas.

Även här ger eftersmaken ledning. Längtan lämnar en kvardröjande tacksamhet över det lilla, en lust att söka vidare, en öppenhet för att pröva andra vägar. Den känner vittringen av det verkliga på långt håll, i stället för att försöka pressa in verkligheten i färdiga former. Därför är den en säkrare kompass än missnöjet.

Magnus Malm

Annons
Annons
Annons
Annons