Magnus Malm: Ta synden och nåden på allvar

Vem hade trott att en kultur utan synd skulle bli så obarmhärtig?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Logiken var enkel. Eftersom kyrkans produkt är förlåtelse­ måste man skapa en marknad för den produkten. Alltså ser man till att folk smetas ner med ”synd” från predikstolarna, så uppstår en lämplig efterfrågan. Alltså är vi nu fria att ta bort det här med synden, eftersom folk inte längre går i kyrkan i någon större utsträckning och har genomskådat hela bluffen. Vi är alla goda och vill väl innerst inne. Nu återstår bara att skapa de rätta ekonomiska och politiska förutsättningarna för att människors godhet ska få fritt spelrum.

Om det nu inte var detta med #metoo, och tusen andra irri­terande signaler på att något har hakat upp sig på vägen. Här visar det sig plötsligt att massor av människor inte har fattat att de är goda, utan beter sig svinaktigt. Det måste vara ett strukturellt fel av något slag. Patriarkatet? Marknaden? Skolan? Mediekulturen? Invandrarna? Fler förslag?

Och i jakten på något att ställa till svars kasseras förövarna med iskallt förakt utefter vägen. Som någon uttryckte det häromdagen: ”Nu kan Martin Timell inte ens användas som dörrmatta.” Ingen tycks connect the dots som man säger i USA, rita ihop sambandet mellan ett samhälle som har avskaffat synden och ett samhälle som har avskaffat nåden. Vem hade trott att en kultur utan synd skulle bli så obarmhärtig?

En av Bibelns kusligaste scener är när Judas inser vad han har gjort och lämnar tillbaka de trettio silvermynten med orden: ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.” Han möts av svaret: ”Vad angår det oss? Det är din sak.” Då gick han bort och hängde sig. Är det så vi behandlar människor i det syndfria samhället?

Det här är inte tid eller plats att slå sig för bröstet i kyrkan: ”Vad var det vi sa?” Minnet och såren av okänslig och obiblisk syndaförkunnelse sitter alltför djupt för det. Kanske kyrkan måste vara den första att ta ansvar för att det har gått så här, genom att vi brände mark som till slut gjorde det omöjligt att tala trovärdigt om att Gud förlåter syndare.

Men den omvändelsen sker alltför ofta med den klassiska badbaljan.

I vår iver att tvätta bort förnedrande syndstämplar har vi anslutit oss till dem som tror att synden är ett passerat stadium i människans utveckling. I stället talar vi om ”brustenhet” och att det är svårt att leva som människa. Så lurar vi människor från andra hållet, och har inget att ge den som inser sin skuld.

Att ta synden på allvar är att ta skulden på allvar. Att ta skulden på allvar är att ta människan på allvar. Det är som att resa henne ur den offerroll som krymper henne till en produkt av omständigheter utanför henne själv.

Att Bibeln talar om människan som syndare är inte ett omyndigförklarande. Det är paradoxalt nog tvärtom: hon myndigförklaras att ta fullt ansvar för sitt handlande.

Först när hon tar detta ansvar kan hon ta emot den nåd som inte innebär att hennes handlande bagatelliseras – utan att Guds godhet är så mycket större. Om vi inte ser hur starka dessa båda krafter är riskerar allt tal om synd och nåd att reduceras till ett religiöst pladder som inte förändrar någonting.

Annons
Annons
Annons
Annons