Magnus Malm: Trump inkarnerar pengar, sex och makt

Banan är sopad för de makter vi egentligen förtröstar på: Marknaden, militären och muren.

Krönikor

För ett par veckor sedan var Mike Huckabee i Oslo. Den amerikanske pastorn och politikern som två gånger försökt bli repub­likansk presidentkandidat medverkade i den kristna höger­konferensen Oslo Symposium. På norska TV 2:s fråga hur en pastor kan stödja Donald Trump med tre äktenskap bakom sig svarade Huckabee:

”Donald Trump skulle inte kunna hitta en bibelvers även om de berättar vilken sidan den står på. Men det är inte heller poängen. Vi har inte valt en pastor men en president. Alltså en person som ska leda landet och lösa problem. Jag menar att han är kvalificerad att göra detta. Jag frågar inte hur många gånger han har gått i kyrkan senaste året.”

Svaret är ett slags kompendium i sekularisering, desto mer anmäkningsvärt som konferensen hölls under parollen ”Vi mobi­liserar för kristna värden”. Det första man övergav var den traditionella övertygelsen att ju fler kristna politiker vi röstar till makten, desto bättre blir politiken. Alltså röstade de flesta kristna amerikaner på Ronald Reagan som hellre lyssnade på hustrun Nancys­ horoskop än på konkurrenten Jimmy­ Carters bibelstudier. Och på mormonen Mitt Romney hellre än på Barack Obama som är kristen.

Nästa steg var att även släppa kravet på att åtminstone i privat­livet leva efter kristen moral: trohet i äktenskapet, inte ljuga, hederlig i affärer, en viss ödmjukhet i framtoning och så vidare. Alltså fritt fram för Donald Trump som inkarnerar de tre makter som kristna alltsedan Paulus identifierat som denna tidsålders alternativ till treenigheten: pengar, sex och makt.

Genom att det kristna reducerats till ”pastorn” (som vi ju inte har valt till president) och till ”kyrkan” (som alltså inte lägger sig i politiken) är banan sopad för de makter vi egentligen förtröstar på: Marknaden som ska ge oss vårt dagliga bröd. Militären som ska ge oss trygghet. Muren som ska bevara vår renhet.

Hur kunde det går så här? Jag tror att det i botten ligger en långvarig inskolning i tvårumstänkande. Den radikala gräns mellan lärjungarna och världen som Jesus ber om i Johannes­evangeliets kapitel 17... tycks hela tiden hamna på fel ställe.

I stället för den avgörande skiljelinjen mellan vad som avspeglar Guds vilja med hela sin skapelse och vad som motsäger Guds vilja med skapelsen, har vi lärt oss att avgränsa det kristna livet till den plätt på jorden där vi själva står. Eller ännu snävare: det inre livet som ligger innanför det liv vi faktiskt lever på jorden.

Alltså stöter vi på ett antal märkliga gränsdragningar i det kristna landskapet. Bibeln är viktig – men inte naturvetenskapen. Vi ska lyssna till Guds ord – men inte till våra egna tankar, känslor eller vilja. Jesus är bra på helande – men har ingenting förpliktigande att säga oss om pengar och rättvisa. Att värna det ofödda barnets rätt är viktigt – men inte att ifrågasätta vapen­industrins hot mot alla de födda barnen. Att försvara staten Israels rättigheter – men inte de omkringliggande folkens. Att stå upp för familjen – men inte ställa kritiska frågor om den fria marknadens påverkan på våra familjer. Och så vidare.

I grunden ligger en ännu djupare spricka. Den demoniska klyvnad som hela tiden försöker skilja Gud och människa, gudomligt och mänskligt, himmelskt och jordiskt. Antikrist betyder ”motsatsen till ”Kristus”. Jesus Kristus är enligt kyrkans bekännelse sann Gud och sann människa. Det är i honom världen börjar läka ihop.

Annons
Annons
Annons
Annons