Ny gudstjänst med barnen

Den flyter från kyrie till gloria och bär mig med sig.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Den här krönikan publicerades 16 februari 2016. Spridning i sociala medier gör att den ibland dyker upp på Dagens Mest lästa-lista.

 

Det fanns en tid då jag förknippade kyrkobesök med koncentration. Jag lyssnade noga på bibeltexterna, rannsakade mig under syndabekännelsen, bad med i bönerna och försökte åtminstone följa med i predikan.

Det är numera länge sedan. Två barn sen, närmare bestämt. Numera, när vi går till kyrkan, riktas uppmärksamheten mycket mot barnen: trösta, hitta nappen, ta fram kritor samt inte minst avgöra var gränsen går mellan hemtrevligt joller och babyskrik som kräver att man lämnar rummet.

Vi småbarnsföräldrar tillbringar ofta gudstjänsten en bit bak. Där brukar vi vara några stycken som bär omkring våra små. Vi försöker hålla dem på gott humör genom att peka på spännande eller vackra saker (för övrigt mycket enklare i historiska kyrkor än i moderna kapell), eller släpper ner dem i vid våra fötter och låter dem kravla omkring.

Vi håller ett halvt öga på gudstjänsten, och resterande på barnen. Gudstjänsten är något som liksom sker i bakgrunden.

Ändå packar vi oss iväg, söndag efter söndag. Det har aldrig fallit mig in att avstå för att jag ändå inte kommer kunna koncentrera mig. Och det slår mig hur långt jag därmed befinner mig från min frikyrkliga uppväxt, då vi gick på möte för att bli ”berörda”. Eller för den delen från det moderna talet om gudstjänsten som en stund av ”stillhet”.

För mig handlar gudstjänsten varken om upplevelse eller om eftertanke. Gudstjänsten är en händelse. Det är något som bara sker, och som jag är med om eftersom jag befinner mig i samma rum. Jag är bara närvarande glimtvis. Samtidigt känner jag ju rytmen och vet därför hela tiden vad som pågår, även då jag varken hör eller ser.

På så sätt liknar gudstjänsten en flod som jag stiger ner i. Den flyter från kyrie till gloria och bär mig med sig. Jag bärs till och med av den då jag inte är i rummet, utan ute för att trösta eller byta en blöja. När prästen utdelar välsignelsen och vi går ut har det hänt något med mig. Jag minns knappt ett ord av vad som sagts, men ändå kliver jag upp ur floden i någon mening förvandlad.

När det talas om barn och gudstjänst handlar det ofta om att vi föräldrar bör hålla reda på våra barn så att de inte stör (och tro mig, de flesta av oss försöker!). Men vi talar ganska lite om hur radikalt erfarenheten av gudstjänsten förändras när man blir småbarnsförälder.

Varken det frikyrkliga gudsmötet eller den svenskkyrkliga eftertanken är åtkomlig för oss småbarnsföräldrar. Vi kan inte koncentrera oss på att höra Guds röst eller utforska våra egna själars djup. Vi har ju fullt upp med logistiken!

För oss blir gudstjänsten något annat – exakt vad får vi upptäcka på egen hand. Men kanske är det så här, att vår gudstjänst handlar rätt mycket om barnen, en del om Gud och nästan inget om oss själva.

Det är en ordning som jag trivs rätt bra med.

Annons
Annons
Attacken mot synagogan
Annons
Annons