Det enda som kan bemöta andra religioner är en andefylld och levande kristen kyrka.

Torbjörn Freij
Gästkrönikör

Slutet för religionsfrihet?

Den religionsfrihet som frikyrkofäderna landsförvisades för säljer man nu ut.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

1848 döptes en grupp människor i det höstkalla havet i Vallersvik, Halland och bildade Sveriges första baptistförsamling. ”Detta var födelseögonblicket för Folkrörelsesverige” säger Anders Johnson i Demokratiutredningens småskrift ”Läsarna och demokratin” (1998).

Församlingsbildandet 1848 medförde svåra förföljelser. Den ”kristna nationen” – med en stark allians mellan kyrkan, konungahuset och polismakten – landsförvisade initiativtagaren till dopet. Kampen mot en förtryckande statskyrka fördes sedan i en allians mellan liberalerna och väckelsefolket (frisinnade). Väckelseledarna var länge överrepresenterade i riksdagen.

Jag samtalade en gång med den nypensionerade statsministern, Tage Erlander, om läsarfolkets betydelse för demokratin i Värmland: ”Det märkliga var att den politiskt konservative missionsförbundaren ­ P P Waldenström var pådrivande för demokratin. Han lärde enkla läsare att själva läsa Bibeln. Om nu enkla bönder kunde tyda gudomliga ting, då kunde de också ta hand om skolor, fattigvård, vägar och avlopp!”

Baptisterna gick längre i kampen för religionsfriheten än Waldenström genom att kritisera katekesundervisningen i folkskolan. Waldenström var orolig att detta skulle påskynda sekulariseringen, men baptisterna hävdade att evangeliet aldrig haft någon fördel av statens stöd.

I denna radikala tradition stod baptistmissionären Arvid Svärd. Jag talade med honom kort före hans död 1977: ”När Kyrkan stod brud med kejsar Konstantin hette bröllopsvittnena Jupiter (statens gud) och Mars (krigsguden).” Svärd trodde inte på en kulturkristendom som vaccinerar människor mot äkta, radikal Jesusefterföljelse.

Om Jesus hade mött svenska politiker som talar yvigt om ”kristna värden” tror jag han hade sagt som till Herodes: ”Gå och säg till den räven…” Men i dag finns det kristna som inbillar sig att staten ska upprätthålla privilegier för kristendomen på andra religioners bekostnad. Den religionsfrihet som frikyrkofäderna landsförvisades för säljer man nu ut för en dröm om att staten till exempel ska stoppa muslimska böneutrop.

Jag gillar inte islam. Jag gillar inte buddhism etcetera, men jag är övertygad om att det enda som kan bemöta andra religioner är en radikal, andefylld och levande kristen kyrka.

Nu har både Jan Björklund och Ulf Kristersson deklarerat att de vill stoppa religiösa uttryck i det offentliga rummet. Det kommer naturligtvis inte bara att drabba muslimska böneutrop. Frälsningsarmén kan packa ihop sina instrument. Gatu­evangelisterna kan glömma polistillstånd när dessa postliberaler drivit igenom sin religionsfobi.

Jag läste nyligen: ”Ibland innebär att vara en god kristen att man är en dålig romare. Så innan du anklagar någon för att vara opatriotisk, fråga dig själv vilket rike du tjänar!”

Men visst var religionsfriheten bra – så länge den varade!

Torbjörn Freij, pastor, författare och journalist

Annons
Annons