Tårar på tangentbordet

Alldeles nyss hade pojkarna lekt på gatan. Sen föll bomben.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Häromdagen satt jag i soffan och grät. Jag hade en kaffe i handen och en dator i knät och tanken var att jag skulle slösurfa en stund. Ett kort filmklipp från Aleppo kom i vägen. Två små bröder med förvirrad uppsyn och blod och damm i hela ansiktet kliver in på ett sjukhus. Deras lillebror bärs in på en bår. Alldeles nyss hade pojkarna lekt på gatan. Sen föll bomben.

Jag undrar vad jag gjorde just då? Small det hos dem medan jag laddade kaffebryggaren? Eller när jag rev i kylskåpet efter en bit mörk choklad? Jag är trött på det västerländska tjatet om att vi ska vara närvarande. I vårt eget nu, i kubik­. Skulle det inte vara större om vi kunde uppleva lite av varandras nu också? Så att jag kunde känna med dig. Och du kunde känna med mig.

Inte för att jag någonsin varit med om något som ens liknar ett krig. Nej, det har inte varit särskilt synd om mig. Men jag minns en gång när jag var riktigt rädd. Och samtidigt förstod att vi aldrig kan vara i varandras­ nu. Händelsen utspelade sig på Södertälje BB då jag skulle föda mitt första barn. Vattnet hade gått och smärtan var värre än i mina vildaste fantasier. Något måste vara fel, tänkte jag.

”Nu står barnet vid spinaeknölarna”, sa barnmorksan käckt Sedan förklarade hon att spinaeknölarna är två bucklor i kvinnans bäcken och just där är det extra trångt för ett huvud som vill fram. Det var mer information än vad jag behövde just då. Det enda jag kunde tänka i den stunden var att nu dör jag. Nu.

Mitt i detta råkade jag tittade jag ut genom BB:s fönster. Då slog det mig. Fyra våningar under trodde folk att allt var som vanligt. Där stod en man och matade en parkeringsautomat med mynt. Det gjorde mig vansinnig. Jag ville slita upp fönstret och skrika åt honom: ”Är du från vettet? Här håller jag på att dö och du betalar parkering.” Barnmorskan såg min vilda blick och gav mig mera lustgas.

En stund senare hade mitt nu förvandlats från förskräckligt till fantastiskt. Jag var mamma. Men landstingets väggar var tunna. Och medan jag räknade till tio små fingrar hörde jag skriken från någon som fortfarande kämpade. En annans nu trängde sig på, och jag önskade att jag hade kunnat hålla hennes hand. Säga att smärtan går över.

Men det finns smärta som aldrig går över. Aleppo. Vilken mardröm. Filmklippet på de tre bröderna fortsätter alldeles för länge. Den yngsta av dem, han på båren blir till slut alldeles stilla. De två andra blir beordrade att kyssa honom farväl. Då stänger jag av. Det känns sällan rätt att sitta för sig själv och gråta. Men just nu gör det faktiskt det. Det blir tårar på tangentbordet. Jag kan aldrig vara i de där pojkarnas nu. Det här är det närmaste jag kan komma.

Läs mer:

Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
Annons
Annons