Religionsantropologen Jan-Åke Alvarsson reste i höstas med en grupp entusiaster till Madagaskar för dess specialiteter, lemurer och exotiska fåglar. På många platser såg de också kyrkor med namnet “Filadelfia”, med svensk stavning.
MADAGASKAR. Vi har precis landat i huvudstaden som få kan uttala: Antananarivo. Redan på flygplatsen får vi en försmak av hur mycket folk det bor och vistas på Madagaskar. Köerna till visering och passkontroll är oerhört långa. Och det går segt. Ön är visserligen världens fjärde största, men till ytan bara 30 procent större än Sverige medan folkmängden är tre gånger så stor, knappt 30 miljoner.
Här finns mer än 20 arter lemurer och märkliga fågelfamiljer som vangor, kouor, tetrakor och mesiter. Här finns också en av världens mest hotade rovfåglar, Madagaskarhavsörnen. Av denna finns det bara runt 360 individer kvar och trenden är minskande. Trots att den är landets nationalfågel dödas den fortfarande eftersom de fattiga fiskarna upplever den som en konkurrent.
Söker man på internet är Madagaskar också känt för en märklig insekt, giraffskalbaggen, och sin magnifika mångfald av kameleonter. Två tredjedelar av världens alla kameoleontarter lever här.
Två tredjedelar av världens alla kameoleontarter lever här.
På resan söderut ser vi mängder av typiska “madagaskarhus”, med två våningar och en balkong. De ser betydligt mer asiatiska ut än huvuddelen av husen i övriga Afrika - och det har sin förklaring. När ön koloniserades för ett par tusen år sedan var det folk från det som nu är Indonesien som var först. I dag går de under beteckningen merina och bor mest i landets centrala och östra delar.
Det asiatiska inslaget är påtagligt också i naturen. Varenda dalgång tycks präglad av risodling. Madagasker äter ris tre gånger om dagen och lär ha världsrekord i riskonsumtion. Vi ser lysande gröna fält, terrass efter terrass, och människor i arbete. Det är slående hur mycket arbete som utförs för hand i detta land. Till och med makadam knackas ut med hammare ur stora stenblock.
På ett par ställen ser vi så kallade heliga platser, dekorerade med färggranna tyger och vimplar. Hälften av madagaskerna är nämligen traditionellt troende. En del betecknar dem som animister. Endast drygt 40 procent av befolkningen är kristna, hälften av dessa katoliker, hälften protestanter. Bara sju procent är muslimer.
På många platser ser vi skyltar vid vägkanten som visar in mot en liten pingstkyrka på en sidogata. I två samhällen ser vi dessutom att kyrkan kallas “Filadelfia” – med svensk stavning. Pentekostalismen växer allt mera på ön. Den påstås ha börjat redan 1910 när en sextioårig madagaskisk kvinna, Ravelonjanahary, plötsligt uppstod från de döda: Hon satte sig upp i kistan mitt under sin begravning. Sedan blev hon andedöpt och började motvilligt att predika. Med det var pingströrelsen var i gång. Och den var madagaskisk från början.
På många platser ser vi skyltar vid vägkanten som visar in mot en liten pingstkyrka. I två samhällen ser vi dessutom att kyrkan kallas “Filadelfia” – med svensk stavning.
Svenska missionärer har hjälpt till, därav troligen skylten med Filadelfia. Först ut var det svensk-brasilianska paret Gudrun Ling och hennes make Euclides Arlindo Silva 1966. Därefter följde Ruth och Gunnar Högberg samt Ingrid Settervik 1972 och Anne-May Eriksson 1977. Ytterligare några få svenskar har arbetat i landet, utsända från Pingst, EFS och Adventistsamfundet.
När jag pratar med vår guide Mami om pentekostalismen på ön så säger han att “från början var det en eller två rörelser, men nu är det många!” Och så ler han. Att pingstvännerna förökar sig genom delning är ju inte något okänt faktum. Den största pingströrelsen lär i dag vara Jesosy Mamonjy (Jesus frälsar), Pentekotista Afaka (Frälsta pingstvänner) och Rhema (Uppenbarelse). En annan pingstkyrka som vi stöter på i de fattiga områdena är Fiangonana pentekotiste.
[ Påven betonade Madagaskars klyfta mellan fattiga och rika ]
När resan fortsätter söderut så når vi plötsligt en kulturgräns. Människors utseende blir ett annat. Här härstammar folket från Afrikas fastland. Tvåvåningshusen försvinner och ersätts av lerhus med halmtak som tydligt påminner om det afrikanska ursprunget. Risfälten blir färre och svedjebruk ersätter mer och mer risodlingen.
Andra dagen är vi redan i syd och ger oss ut på första exkursionen. Här möter vi ringsvanslemurer som många känner igen från Skansen i Stockholm. Men här är de i det vilda. Två lemurungar leker i träden medan mammorna tar en tupplur under den varmaste delen av dagen. Ungarnas hopp ser livsfarliga ut, men de tycks alltid lyckas hitta någon gren att landa på. En vuxen lemur tycks så van att se turister att han litet slött betraktar mig medan han bekvämt vilar i ett träd.
På kvällen blir det nattvandring. Med hjälp av ficklampor söker guiden och vi efter nattaktiva muslemurer. De tillhör de minsta primaterna och är bara någon dryg decimeter långa. Den minsta väger bara 30 gram. De lockas fram av att någon pressat saft ur bananer och smetat ut på vissa grenar. Muslemurerna har lärt sig att det blir en bra frukost och startar natten med att lapa saft från grenarna. De är så otroligt näpna med sina små, spretiga händer och stora ögon.
I byarna fascineras jag av mångfalden av transportfordon. På ett ställe ser vi sex oxspann i rad. Min far körde en gång på trettiotalet med oxar här i Sverige när han var dräng hos ett par äldre damer. Men här på Madagaskar är det fortfarande väldigt vanligt. Oxkärrorna används för att transportera allt från hö till tunga stockar. När vi skulle ut till ön Nosy Ve så kom “posten” med en oxvagn som kördes rätt ut i havsvattnet.
Relationen mellan de unga män, som kör oxvagnarna, och oxarna av zeburas är mycket speciell. Vid flera tillfällen så såg vi hur pojkar ömt handtvättade sina oxar i flodvatten. Oxarna kompletteras av rikshor dragna av människor, mopedtaxi, “lådbilar” och cykelrikshor. Här och var ser vi skolbarn från välbeställda familjer som körs i rikshor till skolan. Ryggsäckarna hänger de då på baksidan av rikshan. Lådbilarna är hemmabyggen med ett fyrkantigt trägolv, fyra hjul och ett enkelt styrsystem med tömmar eller en ratt. Men bromsar saknas oftast och i branta backar kan det gå farligt fort nedför. I motlut blir det däremot till att knuffa fram vagnen om lasten är tung.
Fåglarna är inte så synliga som jag hade trott. På resan genom södra delen ser vi färre fåglar än i ett vintrigt Sverige. Men när vi väl kommer till naturreservaten ändras det. Och här är fåglarna både vackra och exotiska. En av de första vi träffar på är en knallröd skogsfodi, en släkting till vävarna, som sitter på en avbruten stam. Under utflykten till ön Nosy Ve utanför kusten möter vi en av de mest eleganta fåglar som jag känner till, en rödstjärtad tropikfågel. En hona ligger och ruvar i ett buskage medan hannen flyger över oss med den långa, röda stjärten vajande efter sig.
Ett par nätter har vi åskväder, blixtar, tropikregn och kraftiga smällar. Folk hukar sig i matsalen och strömmen går. En natt bor jag i ett rum utan fönster, med bara järngaller, när stormen plötsligt öser in vatten i rummet. Jag försöker rädda det som räddas kan och lyckas, utom med min hatt som blir genomblöt. När vinden vänder öser det in från den andra öppningen. Den natten sover jag mitt på sängen, både högersidan och vänstersidan är blöta.
För en del fransmän är Madagaskar deras “Thailand”. Här finns nämligen gott om vackra sandstränder, billigt boende och billig mat och dryck. Dessutom klarar de sig bra på franska eftersom ön länge varit en fransk koloni. För engelsktalande är det mera problematiskt, men fler och fler lär sig lite engelska när internationella turister blir allt vanligare.
För oss i gruppen är Madagaskar ett annorlunda land som bjuder på så mycket exotiskt, allt från giraffskalbaggar, alligatorer, lemurer och vackra fåglar till orörda miljöer som regnskogsdjungel och torrskogar med hundraåriga baobabträd. Men frågan är om inte människorna är det som fängslar mest, deras slit och släp – och ändå oftast goda humör. Madagaskerna tycks veta hur man lever gott under små omständigheter.
---
Fakta: Madagaskar
- En ö och en stat i Indiska oceanen, öster om södra Afrika.
- Till ytan världens fjärde största ö.
- Skiljer sig tydligt från det afrikanska fastlandet såväl genom sitt förflutna, sitt naturliv som sin befolkning med kulturliv och språk. I de centrala och östra delarna bor folket merina, eller hova, som kom till ön för nästan 2 000 år sedan från de öar vi idag kallar Indonesien.
- Blev självständigt från Frankrike 1960. Från 1975 var det en socialistiskt inriktad enpartistat med band till Sovjetunionen. Sedan 1991 försöker man aktivt införa ett demokratiskt flerpartisystem. 1997 och 2002 genomfördes demokratiska val men efter statskuppen 2009 blev läget i landet åter oroligt.
---
