Anton Lundholm skriver om att vara homosexuell i frikyrkan

Anton Lundholm var en av ungdomarna i gänget i kyrkan, hängiven i sin tro och med en längtan efter att få tjäna Gud. Han trivdes i den karismatiska gemenskapen och upplevde Guds tilltal flera gånger.
Samtidigt var hans läggning en mörk hemlighet som han kämpade emot helt ensam. Nu har han skrivit en bok om sina erfarenheter.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

I badkaret i en småländsk villa i början på 2000-talet ligger en ung kille och öser vatten över sig själv. ”I Faderns, Sonens och den helige Andes namn”, mumlar han. Visserligen är han redan döpt. Men de syndiga tankarna och känslorna har inte lämnat honom. Kanske, tänker han, måste han göra om dopet för att det ska ta ordentligt.

Detta är en scen ur Anton Lundholms debutbok, ”Välkommen in i min garderob” (Libris) som kommer ut i dag.

Vi träffas på ett kafé vid Odenplan i Stockholm en kall men solig oktoberdag.

Att skriva har alltid varit en dröm för Anton, och under de senaste åren har han medvetet skrivit texter om sina personliga erfarenheter.

– Det är viktigt för mig att boken känns ärlig och välkomnande, jag vill absolut inte vara konfrontativ. Jag hoppas att människor ska våga se saker ur mitt perspektiv en liten stund, då blir jag jätteglad.

Berättelsen som rullas upp sträcker sig från Antons barndom via tonåren till de tidiga vuxenåren.

– Jag kommer från det som kallas ”bibelbältet” i Småland, berättar Anton. Det var mycket ekumeniskt, och det var sig likt i olika kyrkor oavsett i vilket samfund man rörde sig.

Anton var hängiven och engagerad. Han ledde lovsång och barngrupper och deltog i ungdomsgruppens alla aktiviteter. Men Anton la märke till att han inte blev kär i tjejer, som hans kompisar.

– Jag blev irriterad när jag såg homosexuella på tv. Jag tänkte ungefär som många andra, ”måste de hålla på och ta plats överallt”.

Anton upplevde en kallelse att arbeta med församlingsplantering. Efter gymnasiet sökte han sig till en radikal bibelskola, där han gick i ett år. Sedan var han ute med en ekumenisk missionsorganisation i Sydafrika, också det under ett år. När hans kamp blev för svår sökte han samtalshjälp hos ledarna, men han möttes av färdiga paketlösningar på vad han skulle göra och hur han skulle be.

– Då tänkte jag inte så mycket på det, jag trodde att det var så det skulle vara. Men i efterhand har jag önskat att någon i stället hade valt att lyssna.

Läs mer: Bokförlaget Libris väcker debatt om homosexualitet 

Året i Sydafrika är han i dag tacksam för. Den ekumeniska miljön öppnade hans ögon för att det finns olika sätt att vara kristen på. Samtidigt upplevde han även här en stängd attityd kring sin kamp, och fick ett digert arbete med övningar han skulle göra för att bli fri ifrån sina känslor för killar. Det var på liv och död, och när han kom hem var han utbränd.

– Jag låg i princip och sov i två, tre månader, berättar han.

Nu var han i tidiga 20-åren. Han var aktiv i församlingen, flyttade hemifrån och tog jobb på fabrik. Han lyssnade flitigt på predikningar under arbetets gång. Han brann för Guds verk.

Under en period försökte han också vara tillsammans med en tjej. Men underligt nog upplevde han att Gud sa nej.

– Kanske visste Gud att det skulle leda till att vi sårade varandra längre fram. Men just då förstod jag inte varför, och jag blev så arg på Gud.

Antons längtan att arbeta med församlingsplantering ledde honom till Teologiska högskolan.

– När jag kom till Stockholm upplevde jag en hemkomst. Jag hade tänkt plugga i ett år, men blev kvar i tre.

Under tiden fortsatte hans liv ungefär som tidigare. Anton sökte upp en karismatisk församling där han engagerade sig i utåtriktade verksamheter som kafé och Alphakurs, med målet att det skulle bli en ny församling. Samtidigt pågick kampen med längtan efter närhet och kärlek. Och vartefter åren gick och han inte upplevde befrielse började han tänka att det var dags att ge upp.

– Jag lärde känna en kille via internet, och jag visste att jag ville träffa honom i verkligheten. Då tänkte jag, att jag måste lämna kyrkan. Jag var rädd, men jag gav upp.

Anton bad om ett samtal med pastorerna. Han ville vara ärlig om vad som hände. De lovade att återkomma, men gjorde aldrig det. En del vänner slutade höra av sig.tttt

– Jag blev sårad och arg. Men samtidigt tänkte jag att jag inte hade rätt att bli arg.

Att berätta för familjen gick lättare än han trodde, och han har också gått i terapi för att bearbeta saker som hänt i hans liv.

– Förut trodde jag att allt var antingen svart eller vitt, rätt eller fel. I dag ser jag det inte så. Ibland måste vi kanske välja mellan bra eller ännu bättre, dåligt och ännu sämre.

Läs också: Så reagerar kristna böcker om homosexualitet i frikyrkan

Det har gått fem år, nu. I dag är Anton med i en cellgrupp som träffas varje vecka, läser Bibeln, ber och umgås. Efter många år av intensivt församlingsengagemang, studier och inre kamp drabbades Anton av utmattningssyndrom. I dag jobbar han 25 procent. Han har en distansrelation till en kille som delar hans erfarenheter och tro.

I dag känner han sig ledsen när han hör människor säga att det inte går att vara kristen och homosexuell.

– Jag är kristen, och jag är homosexuell. Vi finns.

Anton tror inte längre att man kan bli botad ifrån det. Både hans egen erfarenhet och samlade studier från sådana försök har visat att det inte verkar fungera, menar han.

Samtidigt har han förståelse för att många tycker att det är svårt att få ihop Bibeln med homosexualitet.

– Så har jag själv också tänkt förut. Jag håller Bibeln högt och menar att den är en auktoritet för våra liv. Och jag har en enorm respekt för dem som väljer att leva i celibat. Men sexualitet är ju så mycket mer än sex – det handlar om hur vi relaterar till andra människor, hur vi upplever stora mänskliga känslor som ensamhet eller makt, närhet och gemenskap.

Han menar också att texterna i Bibeln som berör homosexualitet har olika historisk kontext och måste läsas utifrån det.
– Som jag ser det kan vi inte säkert veta att det Paulus menar är samma sak som vi menar.

 – Jag tror att vi måste ha en ödmjukhet inför att man kan komma fram till olika saker.

Anton Lundholm önskar att församlingar ska ha ett öppet sinne och våga lyssna – både till olika bibeltolkningar och även till de personer det faktiskt handlar om.

– Min bok är ett sätt att ge medkristna syskon en chans att lyssna innan man svarar. Jag är inte rädd för frågor och målet är inte att alla ska vara överens med mig. Men kristna har ett större ansvar att ta första steget för att bygga broar och skapa försoning, vi som följer den stora försonaren. Om min bok kan bidra till det blir jag glad.

Läs också: Frikyrkorna behöver inte uppfostras i homofrågan

Anton Lundholm

Ålder: 33 år.

Jobbar: Just nu i ett stall.

Utbildning: Har studerat teologi i tre år på Teologiska högskolan Stockholm.

Bor: I Stockholm.

Aktuell: Med självbiografiska boken ”Välkommen in i min garderob” (Libris).

103576.jpg

Foto:
[x]
Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
KNUTBY
Annons
Annons