”Det känns som vi har petats ut i marginalen”

Generalsekreteraren för svenska Freds- och Rättvisekommissionen Madeleiene Fredell intervjuas om kvinnans plats i katolska kyrkan

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Kvinnofrågan har aldrig varit så aktuell inom katolska kyrkan som nu – men de som vill att kvinnor ska få mer inflytande har mycket att kämpa emot.

– Situationen för oss ordenssystrar – i alla fall oss med avancerad teologisk utbildning – har hårdnat sedan 1990-talet. Vi används inte som vi har varit vana vid, säger dominikansystern Madeleine Fredell.

”Kvinnor måste ges en större tyngd och till­erkännas auktoritet”, sa påven Franciskus häromveckan – och det var inte första gången som han talade om kvinnorna. Inte sedan Andra Vatikankonciliet har den katolska kvinnan varit så uppmärksammad som nu. Franciskus har vid flera tillfällen hyllat hennes roll i familjen och samhället. Han har kontinuerligt fördömt brott mot kvinnan, som slaveri och trafficking. Den inflytelserike kardinalen Walter Kasper har fört fram idén om kvinnliga kardinaler och chefer för påvliga råd. Det sistnämnda kan ses som svar på en allt hårdare kritik mot att kyrkan styrs av männen, trots att kvinnor utgör dess trognaste bas och femtio procent av alla katoliker.

– I grund och botten handlar frågan om kvinnans roll i kyrkan om fundamental dopteologi. Jämbördigheten mellan man och kvinna bottnar i vår kristna tro. Som döpta är vi ju alla kallade till att representera Kristus, man som kvinna, säger syster Madeleine Fredell, generalsekreterare för Freds- och Rättvisekommissionen i katolska kyrkan i Sverige.

Även om påven har sagt att dörren till prästvigning av kvinnor är stängd så har han också drivit på för ökad jämställdhet genom uttalanden som att ”kvinnors fulla delaktighet (...) måste uppmuntras inom alla samhällsområden, inklusive kyrkan” (7/2 2015). Så var står då kyrkan i kvinnofrågan i dag?

Enligt syster Madeleine Fredell är svaret på frågan tudelat.

– Det har hänt flera positiva saker under det senaste året. I juli 2014 utnämnde påven fem kvinnor till den mest prestigefyllda teologikommission som kyrkan har. Ungefär samtidigt utnämndes den första kvinnan någonsin till rektor för ett katolskt romerskt universitet. Det har anordnats flera konferenser med kvinnotema i Vatikanen där kvinnor fått tala väldigt fritt och där biskopar och kardinaler varit inbjudna för att lyssna, alltså helt ombytta roller mot hur det brukar vara.

– Men samtidigt har det hänt saker som visar vilken syn man fortfarande har på kvinnan. Kvinnan ses som något upphöjt, en ”genius” - och som en mor och mormor. Det påpekas gång på gång att hennes främsta roll är familjen. När en journalist frågande påven varför teologikommissionen, trots förbättringen, bara har 16 procent kvinnor, svarade han att de här kvinnorna är ”jordgubbar på tårtan”. Och annonseringen för Påvliga kulturrådets konferens om kvinnor i februari var rent ut sagt förfärlig. Logotypen var en bunden naken kvinnokropp utan huvud och armar och själva reklamfilmen så mossig att den drogs tillbaka efter protester.

Enligt Madeleine Fredell har kvinnan historiskt sett, tvärtemot vad man skulle kunna tro, faktiskt förlorat i makt och inflytande inom den katolska kyrkan. Fram till reformationen hade kvinnorna ett givet maktområde, klostren, som då var de enda platserna där kvinnor kunde få en kvalificerad utbildning. På 1800-talet växte de apostoliska ordnarna fram och blev drivande inom sjukvård, skolväsende och mission. När kvinnor under 1900-talet i allt högre grad fick möjlighet till sekulär utbildning och yrkesliv förlorade ordenslivet mycket av sin attraktionskraft. I dag märks det allt tydligare att kyrkan inte alltid lyckas så väl med att ta vara på ordenskvinnornas kunskaper och resurser.

– Merparten av kyrkans sociala arbete, i synnerhet i utvecklingsländerna, utförs av ordnarna. Systrar som är sjuksköterskor, barnmorskor och läkare. Men de får inte mycket ”cred” för det de gör. Vi predikarsystrar ska ha en aktiv roll inom kyrkan, men situationen för oss, och andra ordnar där kvinnor har hög, ofta teologisk utbildning, har hårdnat sedan 1990-talet. På 1970- och 80-talet använde man sig mycket av vår kunskap och vi anlitades till exempel för att predika under mässan. Men det upphörde på 1990-talet. Vi har tryckts tillbaka på många olika områden. Det känns som att vi har petats ut i marginalen.

Färska siffror visar att antalet kvinnor anställda i Vatikanstaten nästan fördubblats under det gångna decenniet, men att de flesta av dem har enkla serviceyrken. Andelen kvinnor inom de styrande och kunskapskrävande organen är under 20 procent. Och så ser det även ut i stiften runt om i världen. Kvalificerade anställningar och chefspositioner innehas regelmässigt av män i prästkragar. Kvinnor – med eller utan nunnedok – får helst jobba som städerskor, hushållerskor, i söndagsskolan och på församlingsexpeditionen. Där män konkurerar om uppdragen får kvinnorna stå tillbaka.

– Så blev det till exempel när kyrkan införde möjligheten för gifta män att bli diakoner. Då fick kvinnorna, som fram till dess utförde en rad arbetsuppgifter, flytta på sig, säger Madeleine Fredell.

Men det här är bara det ena perspektivet, menar hon.

– Vi har våra västerländska problem, men tänker vi på att världen befinner sig i ett katastroftillstånd, då blir det ett annat fokus. Kvinnor dör i barnsäng trots att det finns metoder för att förhindra det. Det är flyktingströmmar, slaveri, trafficking, prostitution. I många länder är kvinnors liv inte värda någonting. Även i Europa har kvinnorna fått ta den hårdaste smällen under den ekonomiska krisen. Och där, tycker jag, har påven varit väldigt bra. Han har lyft fram de frågorna i dokument efter dokument.

Så även om jämställdhetsfrågan är viktig, måste den ses mot perspektivet av rena överlevnadsfrågor, menar syster Madeleine. Men i slutändan finns det en stark koppling som inte kan förnekas: mellan kvinnors lidande om samhällets syn på dem. Att en kvinna inte värderas lika högt som en man.

– Och då måste vi titta på språket, hur vi talar om kvinnorna, i alla sammanhang. Franciskus och hans medarbetare har satt fokus på de allra fattigaste och mest utslagna. Men vill vi förändra för kvinnan i Afrika måste vi först få ordning på vårt eget system. Vi måste ge jämbördigheten mellan man och kvinna ett ansikte. Och då är vi framme vid ämbetsfrågan.

 

Fakta: Kvinnor i katolska kyrkan

I teorin kan kvinnor tjäna katolska kyrkan i samma utsträckning som män, utom att bli präster. De kan jobba inom församlingar och stift, undervisa i katolsk tro, leda reträtter, vara kyrkojurister och teologer. Sedan en kort tid tillbaka får de också läsa Bibeltexter i mässan (dock inte evangelietexten) och flickor, om den lokale biskopen ger sin tillåtelse, får vara ministranter.

Både kvinnor och män kan saligförklaras och kanoniseras efter sin död och tjäna som förebilder för de levande katolikerna.

Modern har en särställning, vilket hänger ihop med vördnaden för heliga Maria, Jesu mor.

I äktenskapet är kvinnan och mannen jämlika och det finns inget i den katolska läran som säger att kvinnan skulle vara underordnad mannen.

Däremot är kvinnorna utestängda från ett av kyrkans heliga sakrament: att vigas till präst- och diakonämbetet. Därmed är det prästerna, alltså männen, som innehar den reella makten i kyrkan. Skälet till att kvinnor inte får vigas till präster är läran om den apostoliska successionen. Man menar att det var Jesus själv som instiftade prästvigningens sakrament genom att välja sina apostlar, som alla var män. Därmed kan ingen, inte ens påven, ändra på det.

Madeleine Fredell.

Madeleine Fredell.

Foto: Anna Bieniaszewski Sandberg
[x]
Annons
Annons