Gedigen granskning av den katolska katekesen

Höstens mest omdebatterade bok i svensk kristenhet är Anders Gerdmars ”Guds Ord räcker”. Prästen och teologen Christian Braw menar att Gerdmars analys ofta träffar rätt, men samtidigt missar en viktig punkt.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Vad är nödvändigt att tro, det vill säga att vara trofast mot, för att få en god relation till Gud? Det är grundfrågan i Anders Gerdmars bok ”Guds Ord räcker”. Författaren är docent i Nya testamentet vid Uppsala universitet och leder nu en fristående teologisk högskola. Det är Ulf Ekmans konversion från Livets ord till romersk-katolska kyrkan, som utgör bokens bakgrund.

Boken har en underrubrik: ”Evangelisk tro kontra romersk-katolsk”. Författaren ställer alltså två slags tro emot varandra. Båda har fasta konturer – den romersk-katolska kyrkans katekes å ena sidan, och å andra sidan den baptistisk-karismatiska tron med en grund i Bibelns vittnesbörd.

Det finns mycket de båda formerna av tro har gemensamt, exempelvis tron på Kristi uppståndelse. Det gemensamma går Anders Gerdmar förbi med lätt hand. Det är inte det som ligger honom om hjärtat. Hans tro är nämligen utmanad och underkänd av det romersk-katolska anspråket på att endast de kyrkor, som står under påvens överhöghet – jurisdiktion – är Kristi kyrka. Endast där kan man förstå Bibeln rätt. Endast där finns rätt vägledning, syndernas förlåtelse och en verklig nattvard. Att tillhöra denna kyrka är det enda, som kan ge verklig trygghet, i tid och evighet. Och denna trygghet har sin höjdpunkt i påvens person och ämbete. Den romersk-katolska katekesen är entydig: ”I kraft av sitt uppdrag som Kristi ställföreträdare och hela kyrkans herde har biskopen av Rom nämligen den fulla, högsta och universella makten över kyrkan och kan alltid utöva den fritt.”

Att motivera detta utifrån Jesu Kristi ord och handlingar är inte så lätt. Anders Gerdmar påpekar också att Jesus sände ut tolv apostlar, inte bara Petrus. Inte heller gav han Petrus makten över de andra, och när apostlarna samlas till apostlamöte är deras beslut gemensamt och samstämt. Där är Petrus en bland de andra. Men katekesens ord om påven återger anspråket och utmaningen. Det gäller här som på andra punkter, att det för Anders Gerdmar framstår som ”efterbibliskt”. Därmed är det sagt att bibelsynen är avgörande. För Anders Gerdmar är det också en sanningsfråga. Är detta anspråk sant? Och om det inte är sant, vad är det då?

En annan punkt är synen på jungfru Maria. Den romersk-katolska katekesen är också här mycket tydlig: ”Hon upphöjdes av Herren till drottning över allting.” När man söker bibliskt stöd för detta har man hänvisat till visionen av kvinnan med barnet i Uppenbarelseboken 12:17. Hur kommer det sig att man av denna vision kan dra slutsatsen att jungfru Maria är universums drottning? För en romersk katolik är det oproblematiskt. Att jungfru Maria är universums härskarinna är en dogm, fastställd av påven, och därmed är saken klar, lika klar som om Jesus Kristus personligen skulle sagt det i denna stund. Påven är nämligen enligt katekesen hans ställföreträdare, ”Vicarius Christi”. Språkbilden beskriver ersättaren för någon, som är bortrest. De bibliska skäl, som Anders Gerdmar anför mot katekesens ord om jungfru Maria har därför föga tyngd för en romersk katolik. För en evangelisk kristen är hans argumentation däremot tänkvärd.

Anders Gerdmar har gett sin bok titeln ”Guds Ord räcker”. Förutsättningen är att Bibeln är tydlig, tillräcklig och just sådan som Gud vill ha den för att vi ska ledas till och få den tro, som ger oss en god relation till honom. Men detta – som i långa stycken är gemensamt för alla kristna – räcker inte enligt den romersk-katolska katekesen. Den hävdar klart och tydligt att det endast finns en enda Kristi kyrka, och det är den där påven styr genom jurisdiktionsprimatet. Alla andra kyrkor är enligt denna syn endast föreningar, på samma plan som exempelvis Föreningen Norden. Den nattvard och den förlåtelse de utdelar är inga sakrament, deras präster och pastorer har inget uppdrag från Jesus. Det kan man kalla en ekumenisk utmaning. Det är samtidigt en sanningsfråga. Där har Anders Gerdmar träffat rätt.

Det som Anders Gerdmar lyfter fram ur den romersk-katolska katekesen klargör att en evangelisk kristen som konverterar inte kan förbli en evangelisk kristen, även om han bara tagit till sig en lättversion av den nya tron. På avgörande punkter måste hans tro förändras, så att den inte längre är vad den har varit.

Anders Gerdmar bygger hela tiden på en auktoriserad, i samtiden flitigt använd text, nämligen den romersk-katolska kyrkans katekes. Detta gör att det går att pröva om han har förstått saken rätt. På varje punkt låter han den romerska katekesen komma till tals, och prövar sedan dess utsagor mot Bibelns vittnesbörd. Frågan är dock om han inte missar den allra viktigaste punkten – människosynen. Hur än tron och otron ser ut är det alltid en människa som tror eller inte tror.

Anders Gerdmar har varit präst i Svenska kyrkan och kom genom den karismatiska rörelsen med i ett baptistiskt samfund. Det kan inte undgå att påverka hans bild av vad evangelisk tro är.

Om man vill kritisera Anders Gerdmars framställning finns det bara två punkter där kritik blir relevant. Antingen får man visa att den romersk-katolska katekesen inte säger vad Gerdmar uppger att den säger. Eller också får man visa att hans bild av evangelisk tro inte är sann eller inte hela sanningen.

Recension

  • Anders Gerdmar: ”Guds Ord räcker”. (Areopagos)
81646.jpg

Foto: Areopagos
[x]
Annons
Annons
Annons
Annons