Gud inte främmande för Kristian Lundberg

Göteborg. Författaren och Dagen-krönikören Kristian Lundberg upplevde att kristen tro och teologiska djup inte fick plats i debatten och de offentliga samtal han deltog i. Så han skrev en bok om varför han engagerar sig socialt och om det livsviktiga i att bli sedd.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

”Gud är inte ett främmande namn” utspelar sig under månaderna då Sverige och Europa fick anpassa sig till en ny flyktingsituation.

– Till slut fick jag bara nog och kände att jag måste avlägga ett vittnesbörd, säger Kristian Lundberg.

Vi möts i Göteborg ett år efter de många manifestationerna för flyktingmottagande. På bordet bredvid våra pappkaffemuggar ligger Kristians telefon och snusdosa. Och nya boken.

Läs Kristian Lundbergs krönikor på Dagen.se.

– Jag ville redogöra för bakgrunden till mina resonemang. Jag kan inte plocka ut den ena delen och säga att den är större eller viktigare än den andra. För mig bottnar allting i samma grundtanke om människans värde och okränkbarhet. Sedan kan man dra politiska slutsatser och bygga en ideologisk förankring, men grunden för mig är att vi är skapade till Guds avbild och att jag är kristen. Då blir det märkligt när det aldrig får synas.

Samtidigt borde väl just de trådarna vara intressanta att ta tag i för den som analyserar ditt författarskap?

– Ja, men det förutsätter att man kan se trådarna. Jag tror att vi på något sätt lever i en historielöshet, inte minst utifrån det religiösa perspektivet och i allra högsta grad utifrån det frikyrkliga perspektivet där man helt enkelt inte ser och förstår trådarna. Man har bestämt sig för vad en kristen människa, eller en frikyrklig människa, är och så är det inte mer än så.

Skall jag ta hand om min broder? Ja eller nej?

Är det en förhandlingsfråga?

Är det ett avtal som skall slutas där vi kan enas om ett slags medelvärde? Jag tar hand om min broder måndag, onsdag och fredag mellan två och tre? Är det så det är tänkt?

De här retoriska frågorna ställer Kristian Lundberg både till sig själv och läsaren, drygt halvvägs in i boken ”Gud är inte ett främmande namn”. En text utformad som en dagbok. Uppbyggd med datum som inträffade förra hösten och vintern.

Det är en tidsrymd under vilken fokus i det offentliga samtalet i Sverige tycks ha skiftat. Från en bred uppslutning kring insatser för människor som bland annat Syrien-kriget tvingat bort från sina hem, till id-kontroller och diskussioner om kostnader och kvoter. Månader när asylboenden brann.

Ordet ”flyktingkrisen” dök ofta upp i nyhetsflödet och debatten kring flyktingsituationen. I Kristians hemstad Malmö var det särskilt tydligt eftersom staden blev den första anhalten för många som kom.

– Jag saknade de etiska frågorna i debatten. Det blev sociala, ekonomiska och ideologiska frågor, men det var väldigt sällan någon ställde sig upp och sa att en människa är okränkbar och aldrig kan bli illegal. Antingen tar jag hand om min broder eller så gör jag inte det. Det finns inget mellanläge där jag tar hand om honom på onsdagar, eller när ekonomin så tillåter för mig, säger Kristian Lundberg.

Socialt engagemang hör ihop med uppoffring, betonar han.

– Felet blev att alla svarade med den ekonomiska kalkylen och så bråkade man om den. Men ingen gav det etiska eller teologiska svaret. Solidaritet får lov att kosta och avkräver mig ett ansvar, annars är det inte solidaritet. Det räcker inte att säga något vackert formulerat om alla människors lika värde.

Nåden är villkorslös. Den är inte förhandlingsbar, landar han i raderna efter citatet om brodern ovan.

– Det går inte att säga Nåden drabbar dig på tisdag klockan tre eller Du får lov att älska mig på måndag mellan fyra och fem.

Engagemanget var väldigt intensivt när det kom. Men man såg hur det långsamt försvann bort och blev diffust. Huvud- fokuset är borta nu.

Jag skriver den här texten i och utanför en stuga mitt i en halländsk skog. Mitt i tystnaden. Fjärran från det bokmässebrus som diktafonen fångat under intervjun. Tiotalet mil söder om västkustska Vallersvik där dopen som brukar räknas som starten på baptismen i Sverige genomfördes för nästan 170 år sedan.

Händelsen 1848 är en motor i Kristian Lundbergs bok. Gång på gång återkommer korta passager om den: Ett dop 1848 och 21 september 1848 förrättades fem troendedop i Vallersvik, Frillesås.

Då som nu är steget ner i vattnet synnerligen radikalt. Kanske ännu radikalare då, i den svenska frikyrklighetens begynnelse.

– Den stora upplevelsen för mig med baptisterna var att man kände att man måste börja om från början och betala priset. Vi måste ibland vara redo att bryta vissa konventioner och lagar, för att det andra är så mycket allvarligare. Som den kristna broderskapstanken.

Själv är Kristian Lundberg inte baptist, utan barndöpt och medlem i Svenska kyrkan.

Vad betyder dopet för dig?

– För mig är det av central betydelse och en av de saker som också är villkorslös. Dopet och liturgin är en del av den etiska ordningen med att vissa saker inte är förhandlingsbara. Vissa principer följer med, som att människan hamnar i centrum och faktiskt blir förlåten. För mig hänger allting samman; dopet, den liturgiska vardagen, de etiska principerna och att jag kan förvänta mig att bli förlåten om jag ärligt söker efter det.

Hans egen omstart kan spåras över 20 år tillbaka i tiden, till ett anonymt tjänsterum som också skisseras i boken. Där får en kyrkoherde höra Kristian Lundberg berätta att han tycker sig ha ”förbrutit sig mot skapelsen” genom sitt alkoholmissbruk.

– Det var första gången någon tog mig så på allvar i att möta upp den frågan. Det var trista kontorsmöbler och han var torr och trist, det fanns inget halleluja eller glansfullt över det, utan jag var ångestfylld och kände att jag hade brustit. Han sa ”Ja, du har brustit. Nu får du börja om och läka.”

– Det hade varit enkelt för honom att säga ”Ja, det är inte så farligt. Alla människor gör fel.”. Men han tog det på allvar; ”Ja, du har gjort fel.” Han bemötte mig med respekt.

Och det funkade?

– Ja, det funkade till 100 procent.

I dag dricker författaren inte.

När jag läser dina böcker upplever jag både mörker och hopp samtidigt, känner du igen dig i den beskrivningen?

– Ja, i allra högsta grad. Om man har fått nåden att uppleva något som på samma gång är så komplicerat och storslaget som att bli nykter, att upptäcka att man har haft fel i precis allting och gjort människor illa, då kan man inte bli sig lik igen. Det blir som en nära döden-upplevelse i livet. Det skärper blicken för vissa frågor och ställningstaganden som då också blir villkors-lösa, säger Kristian Lundberg.

Fakta: Kristian Lundberg

Ålder: 50 år

Bor: Malmö

Familj: Fru, barn och hund.

Läser nu: ”Asfalt” (Ivar Lo-Johansson) och ”Inte i Guds namn” (Jonathan Sacks). ”Ju mer jag skriver, ju mer läser jag.”

Lyssnar på: Trap rap. ”Min son uppfostrar mig musikaliskt. Jag blev intresserad av hip hop för att det finns berättelser där som inte går att se i det litterära.”

Förebild: Ivar Lo-Johansson. ”Jag beundrar hans arbetsmoral, hans enorma produktivitet och linje i allt det han skrev.”

Aktuell: Med nya boken ”Gud är inte ett främmande namn”.

Annons
Annons
Annons
Annons