Gunilla Thorgrens ”Guds olydiga revben” bidrar till mer förvirring

Det är inte helt lätt att recensera Gunilla Thorgrens bok ”Guds olydiga revben”. Den är nämligen flera saker samtidigt: Ömsom under-sökande, ömsom spekulativ; stundtals motsägelsefull och ofta selektiv.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Gunilla Thorgren

”Guds olydiga revben”

(Norstedts)

Klart är i alla fall att ”Guds olydiga revben är en feministisk stridsskrift, och att den bottnar i en helt och hållet sekulär världsbild. Thorgren själv skriver att hon aldrig har varit upptagen av trosfrågor, därför har jag aldrig reflekterat över vad det innebär att tro”. Flera gånger i sin bok återkommer hon dock till det problematiska i trons koppling till lydnaden. Hon har ingenting till övers för en Gud som är universums Herre, och hon beskriver Gamla testamentets budskap som en ”stenhård lydnads- och underkastelseideologi”.

Jag skriver detta redan nu, eftersom det får betydelse för hur vi tar till oss det som är bokens ärende. Thorgren berör ett antal frågor som kan vara relevanta även för en troende bibelläsare. Samtidigt gör hennes utgångspunkt det svårt att förstå texterna på deras egna premisser. Eller som man också kan uttrycka det: Om det första budet i dekalogen – Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig – uppfattas som det Stora Problemet, blir det svårt att sätta sig in i vad de bibliska författarna vill förmedla. Deras världsbild är ju redan sågad till fotknölarna.

Särskilt frustrerande blir läsningen för den som är bevandrad i teologins värld. Thorgren gör ingen hemlighet av att hon läser Bibeln med ”feministiska glasögon”. Därmed gör hon också klart att det är detta perspektiv som styr både hennes tolkningar och hennes textval. Ännu mer problematiskt är dock att hon redan på bokens första sida skriver att hon inte har velat ta hjälp av någon präst eller teolog i sin läsning. I stället deklarerar hon att hon har läst Bibeln ”rakt upp och ner”, på ett ”naivt sätt” och att hon just därför är ”texttrogen”. Längre fram ondgör hon sig över en ”bibelkunnig vän” som har upprörts över att hon inte tar hänsyn till vilken genre de olika texterna är skrivna i. Mot detta invänder hon att hon ”har rätt att avläsa som det står”, för ”om texten inte går att förstå i min nutid, vad ska jag ha den till?”

Man kan förstås säga att Gunilla Thorgrens tydlighet gällande sin utgångspunkt är föredömlig. Det är också sant att ingen människa läser Bibeln utan glasögon, och att vi alla kommer till en text med olika perspektiv. Men Thorgrens approach banar samtidigt väg för ett antal helt onödiga missuppfattningar.

Ett exempel på detta kan vara hennes läsning av Domarboken. Denna bok kryllar av moraliskt tveksamma berättelser, och Thorgren skjuter särskilt in sig på de värsta – nämligen den om våldtäkten i Giva (Domarboken 19). Samtidigt missar hon det som en erfaren bibelläsare skulle notera, nämligen att mycket av denna bok faktiskt är skrivet i avskräckande syfte. Två gånger i Domarboken står det: ”På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv fann för gott.” Poängen med den fruktansvärda berättelsen om våldtäkten är alltså att den är just – fruktansvärd.

Thorgren, däremot, läser Domarboken som om den vore en handlingsplan från Herren själv. ”Hur ska denna text förklaras, utan att det ska framstå som groteskt?” skriver hon. Men tänk om hela tanken är att den ska framstå som grotesk – och på så sätt illustrera hur galet det blir när människan försöker vara sin egen herre?

Thorgren skriver: ”Dagens kriminallitteratur är också ofta motbjudande. Men de ingår inte i en helig, och normerande, text.” Men än en gång missar hon poängen. I alla fall om vi med Lausannedeklarationen bekänner oss till bibelordet som ”utan fel i allt som det påstår”. Domarboken är nämligen inte normerande i den meningen att allt som beskrivs i boken är Guds vilja – utan på så sätt att det som beskrivs som sant och rätt också är det.

Det sätt som Gunilla Thorgren nalkas bibelordet kan på så sätt mer liknas vid en muslims sätt att läsa Koranen. I sin vilja att läsa ”texttroget” och ”rakt upp och ner” blir hon betydligt mer fundamentalistisk än de flesta kristna.

Ett uppfriskande avbrott i svartmålningen kommer när Thorgren börjar tala om Jesus. ”Jesus är den första, och enda, gestalt i både Gamla och Nya testamentet som jag begriper mig på och känner sympati för”, skriver hon. ”Han är vänlig mot barnen, hjälper de sjuka, respekterar kvinnor och gisslar de rika som lever på bekostnad av de fattiga. Vad mer kan man önska av en religion?” Här rör Thorgren vid en erfarenhet som kristna i alla tider kan identifiera sig med: Mitt i mänsklighetens av synd präglade historia – och till syndens mönster hör den misogyni som Thorgren försöker avslöja – träder Jesus fram som en frisk fläkt. Det är glädjande att se att även en icke-kristen författare kan göra samma typ av iakttagelse som så många troende före henne.

Detta innebär dock inte att den Jesus som Thorgren hyllar är identisk med den som predikas i de flesta kristna kyrkor. Till exempel har hon en lång utläggning där hon kritiserar läran om jungfrufödseln, och hon förnekar Jesu identitet som Guds son. Vidare hyllar hon de så kallade gnostiska evangelierna, både för att de ger större utrymme åt de kvinnliga lärjungarna och för att de presenterar Jesus som ”lärare och förmedlare av visdom” snarare än som Herre och frälsare. Än en gång påminns vi alltså om det röda skynket i Thorgrens teologi: den Gud som förtjänar vår lydnad.

Mycket mer skulle gå att säga om innehållet i Guds olydiga revben. I andra halvan får vi deprimerande inblickar i både kyrkofäders och reformatorers förhållningssätt till sexualiteten i allmänhet och kvinnan i synnerhet. Och trots att framställningen även här lider av ensidighet och av en ovilja att se till kontexten finns det gott om exempel på sådant som inte ska försvaras.

Samtalet om kvinnans frigörelse behöver alltså fortsätta, både i och utanför kyrkan. Om vi i detta samtal kan ta vår utgångspunkt i Jesus Kristus har vi mycket att vinna. Just Gunilla Thorgrens bok bidrar dock mer till förvirring än till klarhet för den som vill ta frågorna på allvar.

Olof Edsinger

#vardeljus

Rösta på årets förebild!

Rösta på årets förebild!

  • Micael Grenholm, arbetar ideellt bland tiggare, genom sin organisation Stefanushjälpen.

  • Eivor Nordin, har i 25 år sytt och stickat babykläder till nyblivna mödrar världen över.

  • Kenneth Skoogh, har arrangerat populära hockeyläger där många unga spelare fått höra om Jesus.

  • Mariella Issa, samlar in pengar och hjälper barn, äldre och änkor på plats i det krigsdrabbade Syrien.

Klicka på bilderna för att läsa mer om respektive kandidat.
Annons
Annons
Annons
Annons