Johanna Hildebrand var fast i en destruktiv relation

Göteborg. – Det är en balansgång hur mycket man ska lägga sig i – men det är viktigt att fortsätta visa att man finns, fråga igen, orka vara lite obekväm, säger Johanna Hildebrand.
Bakom grannens stängda dörr kan det finnas en människa som behöver hjälp. Johanna har varit en av dem och mött många andra.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Så liten jag känner mig. Liten och dum.

Maktlös står jag i strump­lästen på det grå betonggolvet i trappen.

Jag hade inte en chans att stå emot när han knuffade mig genom­ hallen, tryckte ut mig den sista biten, för att sedan smälla igen dörren och låsa.

Jag borde inte ha sagt något, borde inte ha fortsatt, skulle bara ha gett honom rätt.

Barnens skrik inifrån lägenheten.

Grannarnas dörrar som stirrar tomt på mig.
 

Det lyckliga slutet är något som går att ta i nu: Johanna Hildebrands bok ”Kärlek-Rädsla 1-0” har kommit ut.

Eller: något slut är det inte, förstås.

– Men det är en milstolpe att jag känner mig så färdig att jag vill ge ut det jag har skrivit, säger hon. Jag vet fortfarande inte om jag är redo att dela med mig – det är läskigt, och jag gör det ändå.

En skrivcoach som hade läst hennes manus under en kurs hjälpte henne att titta på erbjudanden som hon fick från ett par förlag, och hon bestämde sig för att tacka nej till dem och ge ut sin bok på egen hand. Nu har hon haft en föreläsning om hur man hittar hjälp om man lever i ett destruktivt förhållande och förbereder en om läkande läsning. En av platserna där hon ska föreläsa är den församling där hon är med och spelar.

– Jag kände att allt det här som jag har varit med om, det kan inte vara helt förgäves. Jag blev själv hjälpt av att läsa. Om jag kan hjälpa någon genom det jag har skrivit …

Samtidigt fortsätter den förändring som började när hon sökte hjälp:

– Jag njuter av att vara fri och trygg i mitt eget hem och lyssna till min vilja och mina behov. Det är en nystart. Vilka glas tycker jag är snygga? Hur vill jag leva? Det är smått och stort, och det är en utmaning att hitta tillbaka till vad jag vill. En del tror att när man har lämnat ett destruktivt förhållande är allt bra, men det är ju då som så mycket börjar.

Hon och hennes barns pappa möttes som studenter för ungefär 20 år sedan, tog examen, flyttade, började arbeta och fick barn.

Varningstecknen var inte så tydliga, säger hon – allt hände gradvis. I bokens självbiografiska fragment berättar hon om att få undervisning i hur man diskar och dammsuger, om att hitta på ursäkter när hon kommer ensam med barnen för att ha lov hos mormor och morfar, om att alltid vara hemma med barnen när han går på krogen, om att få sina vänner underkända när dörren har stängts efter dem.

– I efterhand kan jag se händelser som var starkare än andra. Men jag levde i något slags omedvetenhet. Om jag berättade något för en vän fick jag kanske höra att han betedde sig konstigt, men det slutade alltid med att jag försvarade honom.

Att vara småbarnsföräldrar med de yrken som de var utbildade till var svårt – så Johanna bytte yrke och studerade på distans samtidigt som det mesta av ansvaret för barn och allt gemensamt hamnade på henne. Han måste ju få lugn och ro så att han kunde arbeta med sina projekt.

Det var inte någon särskild händelse som fick henne att bryta upp, säger hon, snarare en ilska.

– Men det var en ilska som inte ledde någon vart. Jag hade inte kunskaperna, jag hade inte förstått mekanismerna eller min del i det hela. Och jag hade inte folk runt mig. Jag var alldeles ensam. Så efter ett tag kom jag tillbaka.

När en sjuksköterska frågade om hon ville fylla i en enkät blev det den första öppningen. Svaren ledde till ett erbjudande om stödsamtal.

– Att inse att jag behövde hjälp var svårt, att be om hjälp var ännu svårare. Jag var så van att ordna och fixa och dona åt alla andra.

Johanna upptäckte snart att hon måste göra en stor del av arbetet själv genom att söka sig fram till de sorters stöd som var till hjälp för just henne.

– Det är ett jättestort steg att våga ta sig till något ställe. Men man måste hitta rätt ställe också! Det är mycket som beror på hur man blir bemött när man är i en så skör situation, och det kräver massor av energi när man blir tvungen att fortsätta leta. Dem man träffar blir så viktiga eftersom man ofta har mist kontakten med släkt och vänner. I andra situationer hade man kanske berättat för en vän först …

Till Föreningen Bojen hittade hon med hjälp av andra. Träffarna i samtalsgruppen där ledde till en fortsättningsgrupp, och Johanna läste massor av böcker och hittade en webbkurs i läkande skrivande.

– Först skrev jag bara för min egen skull. Det var en intensiv period – mer och mer hittade jag grejer som jag tyckte om att göra, och det blev en bra mix för mig, jag fick chansen att gå på djupet. Jag läste böcker, arbetade på min odlingslott, skrev.

Johanna berättar om en avgörande insikt: att det som hon hade varit med om var något som existerade, att det inte var något som hon bara hittade på. Det fanns till och med begrepp för de saker som hade hänt henne.

– Skrivandet blev en bra terapi för mig. Och för mig har det ju varit så utvecklande och spännande att läsa och lära mig nytt, så efter ett tag började jag undra: kan man göra det här till något mer allmängiltigt? Då blev texterna kortare och kortare.

Hon nämner aldrig sin man vid namn i boken, och inte barnen heller. En av de organisationer där hon har fått hjälp har hjälpt henne med att läsa och se till så att det hon har skrivit inte ska skada någon.

– Barnen ska inte känna sig utlämnade, det här är min berättelse, inte deras. Och min intention har hela tiden varit att inte hänga ut deras pappa, inte smutskasta. Egentligen vill jag mest tala om mekanismerna bakom det som hände, vilket ansvar båda har i en relation. Det viktigaste är inte att det här har hänt just mig utan att en kvinna har upplevt det – det är ett exempel på hur det kan vara.

Så vad kan man göra om man tycker sig se tecken på att en väns eller familjemedlems dörr är stängd därför att en relation är destruktiv?

Det är ett av de ämnen som Johanna vill tala mer om framöver.

– Många säger nu i efterhand att de la märke till saker men att de inte vågade säga något, säger hon. Och även om någon sa något förstod jag inte riktigt. Jag hade stängt av kontakten med mig själv. Det är en balansgång hur mycket man ska lägga sig i, men jag tror att man ska fortsätta att visa att man finns, fråga igen, visa att man är tillgänglig.

Känns det obekvämt? Ja, men då får man försöka orka vara lite obekväm, säger Johanna, och fortsätta ställa också de frågor som är lite obekväma.

– Det finns en osäkerhet: lägger jag mig i för mycket nu? Men vill man hellre fråga för mycket eller för lite? Vad riskerar man?

Anna Braw

Hjälp för den som lever i ett destruktivt förhållande

Var den som lever i ett destruktivt förhållande kan söka hjälp beror en del på lokala resurser och initiativ.

Platser att börja med kan vara till exempel den lokala kvinnojouren, Roks, MVC (om man väntar barn), BVC (om man har små barn), vårdcentral, kommunens eller Svenska kyrkans familjerådgivning och en församling (Svenska kyrkans präster har tystnadsplikt, medan diakonernas tystnadsplikt bryts om de får vetskap om att barn far illa). Till flera av dessa instanser kan man också vända sig om man är orolig för en närstående eller för en vän.

Foto:
[x]

Rösta på årets förebild!

Rösta på årets förebild!

  • Micael Grenholm, arbetar ideellt bland tiggare, genom sin organisation Stefanushjälpen.

  • Eivor Nordin, har i 25 år sytt och stickat babykläder till nyblivna mödrar världen över.

  • Kenneth Skoogh, har arrangerat populära hockeyläger där många unga spelare fått höra om Jesus.

  • Mariella Issa, samlar in pengar och hjälper barn, äldre och änkor på plats i det krigsdrabbade Syrien.

Klicka på bilderna för att läsa mer om respektive kandidat.
Annons
Annons
Annons
Annons