Levande och lärt om den respekterade avvikaren Lewi Pethrus

Med biskopsämbetet som förklaringsmodell studerar Joel Halldorf pingstledaren Lewi Pethrus ledarskap. Runar Eldebo fänglsas av läsningen och finner att biografin trots vissa upprepningar är både lärd och lättläst.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Joel Halldorf

”Biskop Lewi Pethrus. Biografi över ett ledarskap.”

(Artos)

 

Joel Halldorf har skrivit en bok för alla pingstvänner att pröva sin självbild mot. Här är berättelsen om pingströrelsen som en avvikelse­ i det svenska folkhemmet och en utstickare i svensk kristenhet. Men också en berättelse om en avvikelse som vinner respekt. I pingströrelsen ryms inte anpassning till det omgivande sekulariserade samhället. Här finns ett otämjt lejon som liksom den nytestamentliga församlingen vill utmana allt och alla. Men här finns också en rationell och modern entreprenörskristendom som räknar omvändelser och kräver resultat.

Med en intressant teoribildning från Max Weber,­ Pierre Bordieu och den norske pingstvännen Karl Inge Tangen djuplodar Halldorf sin analys av pingströrelsens biskop Lewi Pethrus. Tesen i boken är just att denne pingstvännernas ledare fungerat som en biskop.

Han har lett pingströrelsen karismatiskt, traditionellt och institutionellt. Men Halldorf ställer samman olika perspektiv som annars ofta ställs emot varandra och vinner därigenom enkelt och djupt ett seende på ledarskapets funktion i svensk Pingströrelse som överraskar.

Lewi Pethrus var en outsider också inom sin egen karismatiska rörelse. Han stod nykter och samlad på kommandobryggan medan väckelsestämningarna härjade som mest. Han förstod risken för varje sammanhang att stelna och bjöd därför in nya influenser som han själv kanske inte alltid stod bakom men som han visste skulle tillföra sammanhanget den energi som behövdes.

Med stöd av tidigare forskning, av bland andra Carl-Gustav Carlsson och Carl-Erik Sahlberg, förfinar Joel Halldorf bilden av ledaren Pethrus. Pethrus ledde pingströrelsen genom att inte bilda ett samfund. Pethrus ledde pingst­rörelsen genom att äga sitt fotfolks öra och kärlek. Pethrus ledde pingströrelsen genom att skapa ett biskops­kollegium av viktiga pastorer. Pethrus vann sitt inflytande genom att skapa nya institutioner. Pethrus trodde inte på föreningskristendomen som de övriga frikyrkosamfunden utan välkomnande entreprenörerna och deras privata initiativ.

Klargörande är inte minst den historiska linje som Halldorf beskriver med kallelsen ut ur världen under de första åren. Pingstvännerna ska omvända sig till den lokala församlingen och ta avstånd från samhällets olyckliga inflytande. Sedan tillbakaskänkandet av pingstvännerna till världen. Pingstvännerna ska engagera sig politiskt i KD, abortfrågan och kristendomsundervisningsfrågorna när det gäller skolan. Detta både som ett uttryck för rörelsens egen mognadsprocess men också för det omgivande samhällets olyckliga utveckling. Halldorf visar hur Lewi Pethrus geni avläser både pingströrelsen som sådan och det omgivande samhällets förutsättning för att vara det rum till vilket väckelsekristendomen ska predikas.

Lewi Pethrus stora geni, som jag läser Halldorf, är att vara pragmatiskt handlingskraftig alltid med ett eller annat bibelord i bakfickan. Men också med ett så stort kallelsemedvetande att de vanliga människornas behov av ledarskap fann en ledare att älska och lyssna till. Är det inte där vi alla famlar både lokalt och nationellt i dessa dagar?

Denna bok är en vacker förlagsprodukt som kan läsas både med hela den digra notapparaten­ i minne men också som en levande och lättläst biografi över en andlig gigant. Jag studsar ibland­ över några av de många omtagningarna men repe­tition är ju all kunskaps moder.

Runar Eldebo

101155.jpg

Foto:
[x]
Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
Annons
Annons