Musiken gav kompositören Jacob Mühlrad en ny självbild

Redan som ett litet barn tyckte Jacob Mühlrad om att lyssna till musiken i synagogan. I tioårsåldern hade han upptäckt rock och hiphop. Men att spela själv var inte aktuellt.

– Min syster spelade piano. Jag brukade tänka att det lät underbart, men jag trodde aldrig att jag skulle kunna göra det. Jag hade en stämpel på mig att vara korkad. Det berodde på min dyslexi, men det visste jag inte då. Innan jag fick diagnosen trodde jag och alla andra att jag var dum i huvudet. Hade jag fått diagnosen tidigare hade jag kanske inte trott det, säger Jacob Mühlrad.

Den dåliga självkänslan till trots var det något med musiken som berörde Jacob.

– Jag kände musiken väldigt starkt. När en viss ton kom kändes det logiskt och självklart. Jag minns att jag lyssnade på Preludium i D-moll av Bach och märkte att den växte mot något slags klimax som jag förstod när det skulle komma och varför det kom just där.

När Jacob var 15 år hittade hans pappa en trasig synth som han skruvade lite på och gav till Jacob.

– Jag hade nog hellre velat ha en elgitarr, men jag hade tråkigt och tänkte: jag provar. När man tryckte på play spelade den Mozarts Rondo Alla Turka. Jag tog ut melodin på gehör och kände att det var ganska enkelt. Det var nog startskottet för mig, tror jag.

Efter upplevelsen med synten övertalade Jacobs mamma honom att ta pianolektioner.

– Regina Steinboch som var min pianolärarinna ville att jag skulle börja med grunderna. Men jag hade hört Bachs toccata och fuga i D-moll på TV och ville spela den. Hon bara skrattade åt mig och sa att det kanske skulle gå om fem sex år. Men jag ville inte vänta och övertalade Regina att ta med noterna till nästa gång.

Med noterna på plats uppstod ett problem. Jacob kunde inte läsa dem.

– Jag visste inte ens vad de olika tonerna hette. När Regina såg att jag inte förstod något spelade hon i stället några takter före mig och jag spelade efter. När jag såg mönstren på klaviaturen kunde jag memorera musiken på gehör. Tre månader senare hade jag lärt mig hela stycket. Den första konserten med alla elever var väldigt kul. Där satt folk och tänkte, här kommer det någon som precis börjat och så brände jag av hela verket. Det var en ny känsla för mig att någon tyckte jag var bra på någonting. Att gå från att vara underbegåvad till att vara jättebegåvad är en lång sträcka och det har tagit tid för mig att ändra min självbild.

Regina Steinbach insåg att Jacob skulle behöva mer hjälp än hon kunde ge honom och kontaktade konsertpianisten Staffan Scheja.

– När Staffan hörde mig spela sa han att det var två saker jag behövde göra. Det ena var att utveckla muskulaturen i fingrarna och få rätt fingersättning. Det andra var att lära mig noter. Jag började med det ena ganska bra, men jag lärde mig inte noter.

Målet för Jacob var då att bli konsertpianist. Han improviserade också mycket och själv ville vara kompositör.

– Jag tänkte att pianister också skriver musik. Det gjorde ju Chopin och Beethoven. Jag förstod inte att det är mycket mer komplext i dag och att det är två olika hantverk. Det går att göra båda, men det är svårt nog att bli bra på ett av dem.

När Jacob spelade på en bjudning träffade han kompositören Sven-David Sandström som fick honom att inse att han måste välja väg.

– Först visste jag inte att Sven-David var en av våra mest kända tonsättare. Jag hade just lärt mig vilka Beethoven och Mozart var. Men när han sa att jag måste lära mig noter om jag ville bli tonsättare, blev det en ”point of no return” för mig och jag vigde mitt liv åt musiken.

Det var ett val som ändrade Jacobs liv. Han flyttade hem-ifrån och började på Gotlands tonsättarskola. Det var ett stenhårt jobb att lära sig noter från grunden. Han gick bokstavligen från att spela Chopin till att skriva Blinka lilla stjärna med noter. Studierna krävde en disciplin som gjorde att Jacobs vänner knappt kände igen honom. Men det gav resultat. Efter Gotland blev det Musikhögskolan i Stockholm och livet som tonsättare var igång.

Just nu är det bråda dagar för Jacob Mühlrad. I morgon sänds hans sommarprogram i P1 där han bland annat berättar om sin scenskräck, musik och religiositet. Dessutom arbetar han med verket Kaddish, bön för de döda, som kommer att uruppföras i Berwaldhallen av Radiokören och Eva Dahlgren den 14 oktober i år. Många av Jacobs verk har en religiös botten. I centrum för verket Kaddish är en dialog mellan Jacob och hans morfar som överlevde lägren i Auschwitz och Bergen Belsen.

– I verket är växelläsningen i Kaddishbönen den musikaliska form som utgör den musikaliska fonden, eller konturen till verket, där det starkaste är en konversation mellan mig och min morfar. I verket ställer jag de frågor jag aldrig hann ställa till honom om det han upplevde i Auschwitz och Bergen-Belsen. Det är direkta citat från intervjuer som pappa gjorde med morfar. I föreställningen är det Eva Dahlgren som först ställer frågorna och sedan sjunger svaren. Hon är som en sorts predikant

– Det har varit ett så starkt personligt arbete att det har varit svårt att veta hur jag ska förhålla mig musikaliskt till det. Samtidigt har det känts enormt meningsfullt att komponera det här verket.

– Jag kan förstå att morfar inte ville tala om det som hänt med en nioåring. Det tog lång tid innan han ens pratade med sina barn om det. Frågorna jag inte kunde ställa till honom lämnade ett tomrum efter sig. Jag tycker det är något fint att kunna vända det till något positivt, precis som jag gjort med min dyslexi och med annat i livet.

– I början av verket finns ett citat av författaren Elie Wiesel. ”For the living and for the dead, we must bear witness”. Det är kärnan. Eli Wiesel satt i samma läger som morfar. Om någon visste hur det var så gjorde han det också. Hela syftet med verket är att bära vittnesbörd om det fruktansvärda som hände, annars var det förgäves, säger Jacob Mühlrad.