Olofsson väcker lusten att utforska

På Dagens kultursidor inleder vi i dag en serie där vi lyfter fram aktuella teologiska "livsverk". Först ut är prästen Folke T Olofssons "Credo" i tre band. Prästen och bibelläraren Anna Sophia Bonde har läst böckerna.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Född pingstvän och på Herrens outgrundliga vägar senare planterad i svenskkyrklig mylla var det med stort intresse jag fann att ungefär detsamma gällde Folke T Olofsson, känd högkyrklig profil och författare till de nyutkomna Credo – en personlig kristen tro. Uppväxt i frikyrklig miljö (baptistisk och metodistisk) i Nässjö fick han under barndomen del av Smålands mångfacetterade religiositet, drabbades av den innerlighet han fann hos de tungomålstalande pingstvännerna men drogs så småningom till Svenska kyrkan. Han blev senare kyrkoherde i Rasbo utanför Uppsala där han verkade i 25 år. I hans tidigare produktion kan nämnas ”Vart är kyrkan på väg?” (Verbum 1995) och ”Fullkornstro – fast föda för församlingen” (Gaudete 2011). Han är dessutom teologie doktor och docent i kyrkohistoria.

Olofsson skriver i förordet att den föreliggande boken legat och väntat i hans huvud alltsedan han, på besök i DDR, av en ung östtysk ateist fått frågor om sin kristna tro. De tre fina volymerna från Artos förlag är det senkomna svaret på den frågan.

Credo är latin och betyder ”jag tror”. Den nicenska trosbekännelsen är skildringens skelett, Nicenum som är en viktig del i arvet från fornkyrkan. De flesta församlingar använder väl snarare den något äldre och kortare Apostolicum ”Vi tror på Gud fader allsmäktig ...” Enda gångerna jag själv i gudstjänstssammanhang stött på Nicenum har varit just bland de högkyrkliga. Den prioriteringen säger något om högkyrkligheten – de rationaliserar inte i onödan utan prioriterar skönheten, även när den tar längre tid.

Jag får intrycket att författaren velat formulera ett andligt testamente. Genom sin stora beläsenhet och dito kyrkohistoriska bildning guidar han läsaren genom Nicenums utsagor: om Guds väsen, om Kristus som född och icke skapad, om Anden, Maria, kyrkan och det eviga livet – och drar slutsatser för kyrkan här och nu, med skärpa och sälta. Möjligen förloras något i skärpa eftersom författaren är så mån om att få med allt. Bara att redogöra för striden kring Arius och de följder den fick för kyrkan blir en bok i sig. Han kryddar framställningen med utdrag från sina favoritkyrkofäder, inte minst Johannes Damascenos, citerar äldre och nutida poeter samt, i rika mått psalmboken och, förstås, Bibeln. Inte undra på därför att de tre volymerna tillsammans uppgår till drygt 1 000 sidor.

En baksida av författarens formuleringsglädje är just mångordigheten. Att vilja få med allt torde, teologiskt sett, vara ett utslag av girighet. Omfånget passar in i vår grandiosa tid, böckerna verkar bli allt mer runda om magen, vilket förstås inte nödvändigtvis säger något om kvaliteten. Hos Olofsson är det mycket kvalitet men frågan är om kvalitetshalten blivit lägre om han sovrat något. Själv tror jag att framställningen vunnit på det och möjligtvis även därmed gjorts tillgänglig för en bredare läsekrets. Kanske föredrar dock Olofsson att vara tydlig framför att få de mångas applåder.

Avsnitten där Olofsson blir personlig framstår som de starkaste. Särskilt rörd blir jag av reflektionerna från den egna prästgärningen: sorgen över att så få i församlingen verkar uppskatta Stilla veckans avskalade liturgi eller de 1600-talspsalmer som kyrkoherden själv älskar. Han ägnar också visst utrymme åt frågan om de, från frikyrkligt håll uppfattade, ”slentrianmässiga” dopen i Svenska kyrkan, mötet med de många gånger okunniga och ointresserade föräldrarna och faddrarna och hur han som präst försöker möta dem tydligt och ändå själavårdande. Det är en fråga av principiellt intresse: i hur hög utsträckning går i prästens uppdrag tydlighet att förena med en pastoral attityd?

Med tanke på att Folke T Olofsson, om jag förstår honom rätt, ovillkorligt erkänner Andens närvaro hos, till exempel, pingstvännerna – och på det sättet visar sig ha ett ekumeniskt sinnelag är det desto märkligare att han talar om prästämbetet i romersk-katolska termer, som ”oåterkalleligt” och ”outplånligt”. Därför blir det också självklart för honom att dra slutsatsen att eftersom Jesus utvalde tolv manliga lärjungar bör kyrkans präster vara män – ja, kan inte vara annat.

Olofsson är kritisk till sin egen kyrka och tycker att den, bland annat i ämbetsfrågan, avlägsnat sig från vad som kan sägas vara god, allmänkyrklig tradition. Han är inte romersk-katolik men termen ”katolsk” är viktig för honom. Därför menar han också att nya steg måste tas i samklang med den stora traditionen och i enhet med de övriga kyrkofamiljerna, annars hamnar man i heresi.

För egen del sympatiserar jag med mycket, om än inte allt, i framställningen. Till exempel tycker jag det är direkt obibliskt av honom att genomgående kalla profeten i den kristna gudstjänsten för ”han”. 1 Kor 11 utgår ju från att även kvinnor profeterade, åtminstone i fornkyrkan. Det är dock för det mesta uppfriskande att läsa en bildad teolog som dessutom så frimodigt tar avstånd från postmodernismen för realismens skull. På det sättet företräder Olofsson högkyrkligheten på ett utmärkt sätt. De har ofta mycket att komma med, det är mycket kvalitet, som Svenska kyrkan inte borde ha råd att göra sig av med. Att den myckna intelligensen ibland medför viss arrogans är dock ett faktum. När det gäller just ämbetsfrågan så har det funnits hårda hjärtan – inte bara hos feministerna utan också hos de högkyrkliga.

Själv uppskattar jag att Olofsson, till skillnad från många präster nu för tiden, struntar i huruvida kyrkan ter sig ”relevant”. Ändå finns det en pedagogisk utmaning inbyggd i hans framställning – en utmaning som han ofta lämnar därhän. Fattar man inte det fina i kråksången – ja, då får man kanske skylla sig själv.

Ändå: det torde vara omöjligt att ta del av Folke T Olofssons triptyk utan att själv vilja gå ad fontes, till källorna. Man fylls av längtan efter att lära sig mer om traditionen och anar något av den doft från himlen som författaren själv uppenbarligen drabbats av, till exempel genom mötet med tre Gudsmodersikoner i en katedral i Riga.

Annons
Utfrågningarna av partiledarna
Annons