Treenigt rådslag

Teologen Olof Edsinger bidrar dagen före julafton med en exklusiv jul­essä om diskussionen mellan Fadern, Sonen och Anden om den gudomliga planen bakom julevangeliets stora mysterium – att Gud blir människa.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Hur ska vi egentligen göra? Fadern tittade bekymrat på Sonen och Anden. Om vi bestämmer oss för att skapa människorna till vår avbild, är vi samtidigt tvungna att ge dem en fri vilja. Annars skulle de inte ha förmågan att känna vare sig kärlek eller hat.

Men, fortsatte han, om vi väljer att ge dem en fri vilja kan vi också vara säkra på att de förr eller senare kommer att välja fel. Att de kommer att gå sin egen väg och ta avstånd från oss och vår vilja.

Det är det som känns så tungt, sa Anden. Hur kan den fria viljan spåra ur så totalt? Hur kan det skapade vilja vända sin Skapare ryggen?

Egentligen är det obegripligt, sa Fadern. Men någonstans vet vi ändå att det är så det kommer att bli. Och det är därför vi måste bestämma oss: Vill vi löpa linan ut eller vill vi lägga ned hela projektet?

För egen del tycker jag faktiskt att båda alternativen är lika dåliga, sa Anden. Jag har alltid längtat efter att få skapa något som återspeglar oss och våra egenskaper på ett mer personligt sätt än stjärnorna och galaxerna. Finns det inte något alternativ där vi både kan ha kakan och äta upp den? Kan vi inte skapa människorna till vår avbild – med fri vilja och allt – samtidigt som vi ger dem en möjlighet att dela vår gemenskap även efter att de har valt fel väg?

Jo, det finns faktiskt ett sätt, sa Fadern. Men det kommer inte att kunna leda till att hela mänskligheten blir räddad. En av de saker som människorna kommer att ha svårast för att acceptera är nämligen sina egna begränsningar. I stället för att ta emot sitt beroende av oss som en gåva, kommer de att längta efter att vara allsmäktiga – efter att själva ha kontrollen över sina liv. De kommer själva att vilja bestämma vad som är rätt och fel, gott och ont. I praktiken kommer de att vilja vara sina egna gudar.

Det är just det som jag inte förstår, inflikade Anden. Hur kan människorna tro att det kan finnas frihet och glädje utan att leva i gemenskap med oss som en gång har skapat dem?

Ja, visst är det märkligt!, sa Fadern. Men nu är det ändå så det kommer att bli. Och det enda vi kan göra för att de ska förstå hur ett sant och gott mänskligt liv faktiskt ser ut är att själva föregå med gott exempel.

Hur då, menar du? Skulle någon av oss bli människornas förebild?, utbrast Anden häpet. Skulle någon av oss lämna härligheten i himlen för att gå in under de begränsningar som gäller för livet på jorden!?

Ja, sa Fadern. Och inte nog med det: För att gå till botten med problemet kommer det inte att räcka att vi kommer till jorden som människornas förebild. Vi kommer också att behöva ta på oss straffet för det mörker och den ondska som de har gjort sig skyldiga till. Annars skulle de aldrig mer kunna komma oss så nära som de var när vi först skapade dem. Vår helighet och renhet skulle stöta bort dem lika effektivt som den ena magnetpolen stöter bort den andra.

Du menar alltså att någon av oss ska gå in och ta smällen för alla de skador som människosläktet kommer att ställa till med nere på jorden?, sa Anden med förfäran i rösten. Att någon av oss – vi som är alltigenom ljus och godhet – ska bli ett med otrons mörker? Vem skulle vilja ta på sig ett sådant uppdrag?

Jag!

Med en snabb rörelse vände Fadern och Anden blicken mot Sonen. Fram till nu hade han suttit tyst, liksom försjunken i tankar.

När jag har suttit här och lyssnat har jag kommit fram till att det måste vara precis så som Fadern säger. Det finns ingen annan utväg. Därför tycker jag att det vore lämpligt att jag själv tar på mig detta uppdrag.

Är du verkligen säker? sa Fadern. Ingen av oss kan ju begära …

Ja, det är jag, avbröt honom Sonen. Jag vill stiga ned till jorden för att visa människosläktet vad sann mänsklighet faktiskt är. Jag vill visa dem vilken glädje som ligger i att säga ja till sitt beroende av dig och vilken kraft som blir förlöst när vi sätter andra före oss själva.

Men lidandet då?, invände Anden. Kan du verkligen gå med på att du som oskyldig skulle ta straffet för all den ondska som människorna kommer att ställa till med nere på jorden?

Ja, svarade Sonen. Om ni lovar att inte lämna mig i sticket förrän­ ni verkligen är tvungna till det. Att ni bli kvar hos mig ända fram till det yttersta slutet, till den stund då hela mänsklighetens skuld läggs på mina axlar.

Självklart ska vi stå med dig i allt detta, sa Fadern. Men bara tanken på det vi nu talar om får mig att må illa. Djupt inom mig vet jag ju att det är så här vi måste göra. Men det kommer ändå att göra fruktansvärt ont i oss alla tre.

Men min roll då?, sa Anden. Vad kan jag göra för att ge mitt stöd åt Sonen?

För det första kan du vara med och förebereda vägen för Sonen, sa Fadern. Vid ett lämpligt tillfälle ska vi välja ut ett folk som redan innan Sonen kommer blir erbjudna en särskild relation till oss. För detta folk kan du i förväg avslöja något av den räddningsplan som vi nu har talat om. På så sätt kan vi räkna med att åtminstone några av människorna kommer att känna igen Sonen när han föds som människa.

Just så måste det bli! sa de alla i full treenighet. En för alla och alla för en!

Och så skred de till verket. Låt oss göra människor till vår avbild, sa de, till att vara lika oss.

alkohol i kyrkan
Annons
Skogsbränderna
Annons