Snabba vårdsatsningar kan inte ersätta restriktioner

Coronapandemin har sedan den startade för två år sedan riktat strålkastarljuset mot ett antal missförhållanden i samhället som, även om de har varit kända tidigare, ändå försummats av politiker och myndigheter. Dit hörde den bristande lagerhållningen av skyddsutrustning som uppstått genom en övertro på att allt går att lösa genom leveranser just-in-time, precis när man behöver dem. Situationen i äldreomsorgen, både på äldreboenden och i hemtjänsten, fick sin blixtbelysning när smittan spred sig med förödande kraft. Och, allra mest påtagligt, handlar det om den svenska sjukvården.

Sjukvårdssjukan har inte en orsak utan flera. Det finns därmed inte en patentmedicin som snabbt och enkelt rättar till bristerna utan det kommer att behövas insatser av många olika slag.

Till att börja med handlar det om den splittrade organisationen där ansvaret fördelats på regioner av varierande storlek och med olika prioriteringar. Det leder till ineffektivitet men också till orättvisor när postnumret avgör hur snabbt cancerbehandlingen sätts in eller den krånglande höften rättas till. Ett förstatligande av åtminstone den avancerade sjukvården, kanske med mönster från vårt västra grannland, har länge föreslagits av KD.

Det är ingen djärv gissning att flera partier kommer att hoppa på tåget när valdagen närmar sig och väljarna kräver besked. Och det bör vi göra, vi bör göra sjukvården till en av de viktigaste valfrågorna och ställa politikerna mot väggen.

Det finns ingen luft i systemet, ingen reserv att ta av.

—  Elisabeth Sandlund

Det är inte allt. Under lång tid har ledordet i svensk sjukvård varit att ju mindre man ser av svårt sjuka patienter på sjukhusen desto bättre. Tanken är god. De bakterier som frodas i sjukhusmiljö är exempelvis betydligt farligare än de som kan finnas hemma i sovrummet. Och få säger nej tack till att bli utskriven, det ger om inte annat hopp om att åkomman trots allt inte är så farlig.

Men precis som i äldreomsorgen, där även personer i hög ålder och med påtagliga funktionsnedsättningar vägras plats på äldreboende och hänvisas till hemtjänsten, har pendeln svängt alldeles för långt. “Hur kommer det sig att sjukvården gång efter gång behöver skyddas från över­belastning”, frågar specialistläkarna Akil Awad och Karin Hildebrand i en debattartikel i SvD. Och de har svaret: “För att vår sjukvård är under­dimensionerad, i synnerhet när det gäller antalet vård- och iva-platser där vi parkerat på Europas jumboplats.”

[ Fredrik Wenell: Staten behöver ta ansvar för vården i hela Sverige ]

Det finns ingen luft i systemet, ingen reserv att ta av. I stället för att vårda sjuka tvingas läkare och sjuksköterskor ägna sig åt det fåfänga arbetet att försöka hitta en ledig säng för den som är färdigbehandlad på akuten. Aldrig så genomtänkta flödesscheman bryter ihop. En frustrerad personal, som dessutom ser hur allt fler administratörer anställs parallellt med besparingskrav på sjukvården, och ett ökat lidande för den som är sjuk blir resultatet.

Det saknas alltså inte arbetsuppgifter. Men att räta upp det svenska sjukvårdssystemet är ingen lösning på den akuta pandemisituationen, inget alternativ till vaccinering och restriktioner. Och även om sjukvården inte skulle vara en trång sektor vore covid fortfarande en potentiellt svår sjukdom.

Det är möjligt att smittspridningen inte går att stoppa, men målet måste rimligen vara att så långt möjligt undvika mänskliga tragedier, inte att lugnt åse att människor blir smittade, varav många blir lindrigt drabbade men ett antal livshotande sjuka och inte så få avlider. Dödstalen i covid har legat på låg och jämn nivå under denna fjärde våg men rapporteringen förra veckan inger oro, även om avståndet till topparna våren 2020 och för ett år sedan förefaller betryggande.

För hur tänker vi när det gäller andra sjukdomstillstånd? Att bara det finns vård att få är det lugnt? Knappast. Att brutna höfter går att operera är inget skäl att inte så långt möjligt förebygga halkolyckor hos äldre. Att det finns medicin mot skadliga blodfetter, högt blodtryck och diabetes innebär inte att ändrade levnadsvanor för att förebygga det metabola syndromet är onödiga.

[ Elisabeth Sandlund: Får vi be om största möjliga försiktighet ]

Svensk sjukvård behöver reformeras från grunden. Coronapandemin har gjort detta tydligt. Det är en chans att ta vara på för framtiden. Men konkret och akut, i den situation vi befinner oss, måste belastningen på den feldimensionerade vården, där många redan slutkörda anställda dessutom själva blir sjuka eller måste vårda snuviga barn, hållas nere så långt som möjligt. Exakt vilka restriktioner som är rimliga kan och bör diskuteras men tro inte att vi klarar oss utan dem. Och vikten av att så många som möjligt ser till att så snart som möjligt bli så fullvaccinerade som möjligt kan inte nog understrykas.