Konsten att göra sig irre(L)evant

Det är med näbbar och klor det minsta regeringspartiet, Liberalerna, kämpar för att få medieuppmärksamhet och väljarnas gillande för sin politik. Partiledaren, Johan Pehrson, gör sitt bästa för att i tv förklara nya minimilönen, besöker synagogor och markerar mot antisemitism och prata om nya tider för friskolor. Ändå får man gå till Nyamko Sabunis sista tid som partiordförande för att hitta lägre opinionssiffror för L. Att skvalpa runt kring 2 och 3 procent gör få partiledare glada, och regeringskamraten Ebba Busch (KD) har liknande problem. Någon hade i ett sådant här läge säkert föreslagit en strategi om att återvända till partiets hjärtefrågor och förstärka sin identitet och sitt existensberättigande i svensk politik.

Liberalerna verkar göra tvärtom. I alla fall om man tar en kik på motioner och partistyrelsens förslag till beslut inför Landsmötet (för att inte tala om förslag om artificiella livmödrar). De tidigare friskolevurmarna fortsätter på sin numera motsatta kurs. Valfrihet? Nej, tack, det är förlegat. Föräldrar, särskilt troende sådana, har tydligen inte förmåga att välja vad som är bäst för sina barn. Där tycker L att stat och lärare ska ges företräde.

”Liberalerna” slår fast att alla konfessionella skolor ska avvecklas under nästa mandatperiod och att skolpersonal ska utrustas med argument för att övertyga föräldrar om att deras val av fostran och livsåskådning för sina barn är fel. Det går utmärkt att tycka att det är rimlig politik, men knappast om man försöker övertyga väljarna om att man är ett liberalt parti.

[ L: Alla konfessionella friskolor ska avvecklas nästa mandatperiod ]