Slappt av skaparna till nya Beck-filmen

Det är inte mycket som förändrats i den svenska populärkulturens beskrivning av religion i allmänhet och kristen tro i synnerhet. Religion används som ett slags arketyp för destruktiva personer som åsamkar stor skada på människor. Det finns inte utrymme för nyanser eller djup av de religiösa karaktärerna. Det är för slappt.

Redan 2004 påtalade religionsvetaren Lars Johansson i boken Film och religion att präster och pastorer oftast får utgöra negativa exempel i filmer. Som kristna ska vi naturligtvis fundera på varför det blivit så. Det befriande evangeliet om Guds nåd uppfattas av många svenskar som att livet blir gråare, trängre och mindre lustfyllt. Kyrkorna behöver reflektera över hur de bidragit till att den uppfattningen är utbredd.

Men bilden av religion som något farligt kommer inte bara av kyrkors gestaltning av evangeliet. Det är också en konstruerad bild förmedlad av medier och populärkultur. Nu senast i den alldeles färska Beck-filmen, Dödläge, som hade premiär i fredags (8/2).

En kristen polis framställdes i första säsongen mer nyanserat, men i andra säsongen tar manusförfattarna ett återfall.

—  Fredrik Wenell

Orsaken till att en av brottslingarna i filmen har hamnat helt snett i livet är en religiös uppfostran. Gud har av föräldrarna använts för att begränsa och straffa en liten tjej på ett sådant sätt att hon skadats på djupet. I upplösningen får den nu vuxna kvinnan möjlighet att bemöta sin far. Det slutar med att hon skjuter pappan i huvudet så att blodet stänker på en tavla med texten – ”Gud välsigne detta hus”.

Om den här sortens beskrivningar av religion och kristen tro vore en engångsföreteelse vore ingen större skada skedd. Det är en viktig uppgift för såväl populärkultur som medier att rapportera om rörelser och sammanhang som är skadliga. Det gör vi på Dagen också. Nyligen skrev vi om sångaren Therese Fredenwalls erfarenheter av församlingens tystnad när hon berättade om andliga övergrepp (12/2).

Men som teologen Joel Halldorf påpekat är populärkulturens och mediers sätt att skildra idrott och religion mycket olika. Sporten får mycket utrymme i medier och majoriteten av rapporteringen handlar om idrottens vardag. Brutala övergrepp på planen eller våld i samband med matcher uppfattas därför som undantag, och så är ju fallet.

[ Lina Mattebo: Att skratta åt toktroende ]

När det gäller religion är det precis tvärtom. Trots att övergreppen och våldet inte heller där är en del av vardagen. Det är den problematiska religionen som oftast får utrymme i medier och populärkultur. Muslimer förekommer i relation till islamism, judar när de blir hotade och kristna när det går över styr i någon församling. Den vanlige troende känner sällan igen sig.

SVT-serien Tunna blå linjen gav förhoppningar om att en vändpunkt skett. En kristen polis framställdes i första säsongen mer nyanserat, men i andra säsongen tar manusförfattarna ett återfall. Tänk vad spännande det skulle vara om det gavs mer utrymme till hur troende människor finns till för grannen, den utslagna eller hur tron ger mening i vardagen. Då hade beskrivningarna av de destruktiva sidor som också relaterar till religion också haft sin plats. Nu blev det mest gammal skåpmat. Trist.

[ Nu kommer ny film om prästen och motståndsmannen Bonhoeffer ]