Ledare

Kan man förbjuda okunnighet och konspirationer?

Kommentar: Regeringens förbud mot Förintelseförnekelse en komplicerad historia

Regeringen är rörande överens om att förintelseförnekelse är något dåligt. Det är svårt att inte hålla med. Det skulle naturligtvis vara tacknämligt om ingen någonsin kom på tanken att förneka det i historien unika och fruktansvärda folkmord som nazisterna utsatte judar, romer, homosexuella och funktionsnedsatta för. Men det är väldigt svårt att förbjuda tankar. Eller dumhet. Eller rasism.

Redan 2007 skrev Elisabeth Sandlund på den här ledarsidan:

Det är lätt att känna spontan sympati för ett förbud. Men tänker man efter en vända till blir frågan mer komplicerad. Går det verkligen att lagstifta bort dålig kunskap och undermålig källkritik? Måste vi inte räkna med att sanningen segrar till slut och att historiska fakta har tillräcklig bärkraft alldeles på egen hand?

Hela tilltaget låter onekligen lite lätt folkpartistiskt (ännu lever den folkpartistiska förbudsivern stark i Liberalerna). Men inte allt som är dåligt kan eller bör förbjudas. Risken är att det i tider av konspirationer och alternativa sanningar blir kontraproduktivt. Att de som vägrar inse verkligheten kommer att utmåla den nya propositionen som ett försök att tysta ”sanningssägare” och ”fria tänkare”.

Att förbjuda någon att förneka Förintelsen kan aldrig ersätta det främsta sättet vi kan mota antisemitismen i grind: genom att avslöja lögner och desinformation och markera mot rasism och avskyvärt judehat. Varje gång. Överallt. Det kan inget förbud ändra på.

Fler artiklar för dig