Elisabeth Sandlund: De som vill förbjuda religiösa friskolor har uppförsbacke

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Den diskussion som återigen blossat upp om de konfessionella friskolornas vara eller icke vara har så många olika bottnar att den riskerar att sluta i total förvirring. Här blandas stort och smått. Principiella frågor ventileras samtidigt som rena petitesser lyfts fram som symtom på sådant som måste utplånas ur svenskt samhällsliv.

Fördomar om religion, religiositet och religiösa människor får fritt spelrum. Den omöjliga, närmast bisarra visionen om ett sekulärt samhälle, där alla former av tro är förpassade från den offentliga arenan, hägrar.

I stället för en konstruktiv debatt om de konfessionella skolornas roll i det svenska skolväsendet och om vad som eventuellt måste ändras i regelverket och dess tillämpning ropar allt flera röster från olika håll, likt folkmassan utanför Pilatus palats: ”Korsfäst, korsfäst”, ”förbjud, förbjud”.

Låt oss börja med det triviala. I augusti avslöjades det att en muslimsk friskola, som inte ens är registrerad som konfessionell hos Skolverket utan har en i profana termer definierad annan profil, har delat på eleverna under vissa idrottslektioner. Skolan hävdar att det skett för att tillgodose framför allt flickornas önskemål och för att säkerställa att de får en chans att nå upp till de uppsatta målen, bland annat när det gäller simkunnighet. I veckan framkom att samma friskola delat på pojkar och flickor i lågstadieåldern under bussresan till skolan. Skolan uppger att upprinnelsen var ordningsproblem (”nu får killarna sitta här framme i bussen så att jag har koll på att ni uppför er”) och att det utvecklats till ett mönster.

Lämpligheten kan i båda fallen diskuteras. Det kan också exempelvis lämpligheten av att i helt vanliga kommunala skolor använda lugna och stillsamma flickor som buffert för att skilja stökiga pojkar åt i klassrummet. Aldrig hört talas om detta? Fråga barn eller barnbarn om du inte minns själv.

Det sker saker i skolor av alla slag - konfessionella eller inte, friskolor eller kommunala - som inte är bra: Ibland är missförhållandena så allvarliga att de inte är godtagbara.

Om skollagen och tillämpliga förordningar är otydliga bör de förtydligas så att ingen tvekan kan råda. Om tillsynen är otillräcklig måste Skolinspektionens resurser stärkas. Om påföljderna för uppenbara regelbrott är för milda behöver de skärpas. En diskussion enligt dessa linjer är ingenting som alla de skolledningar som strävar efter att uppfylla samhällets krav och ge eleverna bästa möjliga utbildning behöver frukta utan tvärtom bör välkomna.

De konfessionella friskolorna, inte minst de kristna, är vana vid en tillvaro där de har myndigheternas ögon på sig. De är generellt sett måna om att med råge uppfylla villkoren på hur undervisningen (det som sker i klassrummet under lektionstid) och utbildningen (allt det andra som sker inom skolans ram) ska vara ordnad och extremt lyhörda för myndigheternas krav.

Med tanke på de stora problemen i svensk skolväsende, där faktorer som dålig ordning, bristande respekt för lärarens auktoritet och mobbning ofta lyfta fram, kan det förefalla märkligt att så mycket krut nu spills på frågan om de konfessionella friskolorna.

Orsaken är självfallet de principiella aspekterna. Antingen har föräldrar rätt att välja skola med eller utan speciell inriktning för sina barn. Eller också ska de inte ha denna rätt utan den ska vara förbehållen myndigheterna, stat och kommun.

De som anser att det förhåller sig på det förstnämnda sättet har starkt lagstöd. Europakonventionens ord lämnar föga utrymme för tolkningar. ”Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”

I motsats till vad som hävdas från kritikernas sida är det svårt att tolka denna formulering som att rätten att välja en kristen, muslimsk eller judisk friskola (eller för den delen en skola som drivs av Humanisterna och genomsyras av denna organisations filosofi) skulle kunna ersättas av religiös utbildning utanför skoltid. Eller att konfessionella skolor skulle vara undantagna från offentlig finansiering.

Slutsatsen måste bli att det inte är förespråkarna för konfessionella skolor som har uppförsbacke - det är förbudsivrarna. Och det är en avgörande förklaring till den hätska tonen och de svepande slutsatserna.

Läs mer om religiösa friskolor

Alla tidigare artiklar
Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
Annons
Annons