Elisabeth Sandlund: Räcker inte för kyrkor att dela ut soppa och tvål

Kristet socialt arbete får inte skygga för frälsningen, skriver Elisabeth Sandlund.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Soppa, tvål, frälsning. Det låter inte lika klatschigt som de tre S:n på engelska: Soup, soap and salvation. Men den programförklaring som Frälsningsarméns grundare William Booth formulerade har samma tyngd och rymmer samma utmaning i 2010-talets Sverige som i 1800-talets England.

Det är ingen slump att orden uppträder i just den ordning som de gör. Soppa kommer först, för att tillgodose varje människas grundläggande behov att få äta sig mätt. Tvål därnäst, för att den mänskliga värdighet som gått förlorad på samhällets skuggsida ska återvinnas. Och slutligen frälsning, för chansen att få ett bättre liv här och nu, men också i all evighet.

Kristna har inte monopol på godhet och omsorg om människor i nöd. Att tillgodose materiella behov, vare sig det handlar om mat i magen eller erbjudandet om en dusch och hårklippning, är nog så viktigt oavsett vilken värdegrunden är som leder till handling.

Det är kombinationen av den praktiska människokärleken och presentationen av frälsningserbjudandet som ger kristet socialt arbete inte bara dess särprägel utan dess existensberättigande.

Självklart och oproblematiskt? Absolut inte. Det finns flera snubbelstenar. Det gäller inte minst när kyrkors och kristna organisationers sociala arbete finansieras helt eller delvis av offentliga medel.

Å ena sidan tar stat och kommun villigt emot insatser från ideella organisationer, däribland kristna, för att mätta de hungriga och ge de hemlösa tak över huvudet. Det är ett lika sorgligt som ovedersägligt faktum att den svenska välfärdens skyddsnät inte är tillräckligt finmaskigt – eller tillräckligt väl underhållet – för att klara alla medborgares behov. Många diakoner kan vittna om hjälpsökande församlingsbor som knackar på deras dörr sedan de hänvisats dit av socialsekreterare vars källor har sinat. Risken att kyrkorna förvandlas till hjälpgummor för att sopa upp det som det offentliga inte förmår ta hand om är uppenbar.

Det är bra att insatser efter- frågas och applåderas – så länge det inte leder till att kyrkans anställda och frivilliga kör slut på sig själva i sin iver att ställa upp.

Å andra sidan kan en allt för tydlig religiös prägel ligga kristna aktörer i fatet när de vill utföra sociala uppgifter på samma villkor som andra med hjälp av offentliga medel.

Soppa och tvål får man mer än gärna distribuera men börjar man tala om frälsning blir det känsligt. Det gäller att hålla fast vid det grundläggande kristna uppdraget – att sprida evangelium i handling likaväl som i ord – och inte låta det tonas ner i rädsla för att bidragen annars ska frysa inne.

Det är ett dike som ingen kyrka bör hamna i. Börjar man tumma på den kristna värdegrunden och gömma undan det yttersta syftet med all kristen verksamhet är man illa ute. Det kan inte kompenseras av aldrig så mycket klirr i kassan.

Men det finns förstås också ett annat dike. För det är lika illa om tonvikten läggs så starkt på frälsningsaspekten att Bibeln bildligt om än inte bokstavligt slås i huvudet på den som behöver mat för dagen. Den gyllene regeln talar om kärlek till medmänniskan i hennes egenskap av mänsklig varelse, oavsett vem hon är och vad hon tror på. Det är en grundläggande princip som inte får ruckas på.

Soppan och tvålen måste delas ut frikostigt och utan baktankar. Erbjudandet om frälsning är nästa steg.

Det kan sällan presenteras dag ett, inte heller dag tio och kanske inte ens dag hundra. Men det måste finnas med som en komponent i arbetet redan från början för att lyftas fram när tiden är mogen.

Tillåt mig att bli lite personlig. Min egen kyrka, S:ta Clara, har större erfarenhet än de flesta av socialt arbete. Det har pågått i flera decennier och visar inga tendenser till att avta. Tvärtom. Matkön på kyrkogården krymper inte utan växer. Kontakt-ytorna med de tilltufsade människorna på Sergels torg blir inte färre utan fler.

Den som smörgåsen räcks till får aldrig först frågan: ”Vad tror du på? Är du kristen?” Om någon volontär skulle antyda ett sådant villkor för att få del av hjälpen skulle han eller hon omedelbart tas åt sidan för ett allvarligt samtal. Men skylten ”Får vi be för dig?” finns alltid på plats, som ett öppet erbjudande. Det är häpnadsväckande hur många som tackar ja. Och som på sikt tar steget från att stå i matkön till att bli den som brer mackorna och serverar dem till andra.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Skogsbränderna
Annons
Val 2018
Skogsbränderna
Annons