En värld har rasat – vilken kommer nu?

Antiliberalismen besegrade en uttunnad demokrati. Kan kyrkorna bygga upp den igen?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

”Deras värld rasar. Vår håller på att byggas.” Så träffande – man måste ge honom det – beskrev Florian Philippot från Front National känslan efter Donalds Trumps valseger. Även vi som inte delar hans triumfalism fruktar att världen som vi känner den håller på att gå förlorad.

Vi befinner oss långt ifrån nittiotalet, då murens fall fick somliga att profetera om historiens slut och den liberala demokratins fullständiga seger. Trump omfattar, som Andreas Johansson Heinö konstaterar (SVT Opinion 9/11), de antiliberala värderingar som förenar populister över hela västvärlden: nostalgisk chauvinism, fientlighet mot globalisering och invandring, hets mot minoriteter och flirtande med politisk extremism.

Det tycks vara deras tid nu. Hittills har vi hört vad de är emot: systemet, eliten, Washington. Nu får vi en aning om vad för slags värld de här grupperna vill bygga.

Förre statsministern Fredrik Reinfeldt konstaterar att Trump ifrågasätter vår nuvarande världsordning (Aftonbladet 9/11).

En som inte skulle förvånats av denna antiliberala utveckling är filosofen Platon, som var kritisk till demokrati. Den okunniga massan faller enligt Platon lätt offer för manipulativa politiker som spelar på människors lägsta instinkter. Demokrati är därför, varnar han, det första steget mot tyranni.

Vi glömmer lätt hur ungt det demokratiska experimentet i väst är. Det har pågått omkring hundra år, och har havererat rejält minst en gång: när Hitlers bars av väljarna mot den politiska toppen.

När den västerländska demokratin var i sin linda, i början av 1900-talet, fanns en medvetenhet om de risker som Platon pekat på. Svaret som filosofer och statsvetare då gav var att demokratin inte bara handlade om att gå till valurnorna med jämna mellanrum.

Valen var en del av en demokratisk infrastruktur, med lagar, institutioner och inte minst ett ekosystem som fostrade demokratiska medborgare.

Ekosystemet bestod av bildning, goda offentliga samtal, samt möjligheten att bli del av demokratiska processer på gräsrotsnivå. Demokrati krävde fostran och dygd, kort sagt. Både bland folket och hos ledarna.

Men när vi under de senaste decennierna börjat ta demokratin för given har vi negligerat ekosystemet. Vi har monterat ner det – som i fallet med skolan och inte minst humanioras plats i utbildningen – eller varit oförmögna att hantera större skiften. Exempelvis den digitala revolutionen som möjliggjort alternativa medier, vilka fragmentiserat och förråat det offentliga samtalet. (Samtidigt bör det påpekas att de vuxit fram i reaktion mot vad som uppfattats som en för tät allians mellan makten och medierna.) Parallellt har politiken förlorat sin gräsrotsförankring, och framstår allt mer som ett yrke som utövas av en elit av professionella politiker.

När demokratin tas för given tunnas den ut, och i dag har de demokratiska dygderna ersatts av ekonomism. Trumps antiliberalism är ett uppror mot denna uttunnade form av demokrati. Samtidigt var hans kampanj perfekt anpassad till den. För i ett sådant system är vi inte längre medborgare som deltar i demokratin, utan kunder som väljer den mest tilltalande politiska produkten.

Då blir det som Platon varnade för verklighet: den kandidat som effektivast talar till våra lägsta instinkter – rädsla och personlig vinning – segrar.

Vad är kyrkornas uppgift i denna tid? Som kristen finns särskild anledning till självprövning, eftersom en rekordhög andel av USA:s vita evangelikaler stödde Trump.

Demokratin är inte frälsande, men ändå något gott – och bättre än alternativen. Därför har kyrkorna en uppgift att verka för demokratin i dess fulla form.

Vi måste försöka bygga upp ekosystemet igen. Engagera oss i gräsrotsdemokrati, arbeta för våra lokalsamhällens gemensamma goda, fostra demokratiska dygder – och i en förlängning medborgare som deltar i demokratin istället för att konsumera kandidater.

Det är sant att en värld rasat samman, men det som Trumps antiliberalism besegrade var en uttunnad, folkfrånvänd form av demokrati. Vilken värld som byggs istället är inte avgjort än. De antiliberala har vind i seglen, men kyrkorna har, som den sista vitala folkrörelsen, en unik uppgift och möjlighet att verka för den fulla demokratins restaurering.

Läs mer om valet i USA

Alla tidigare artiklar
Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.

Rösta på årets förebild!

Rösta på årets förebild!

  • Micael Grenholm, arbetar ideellt bland tiggare, genom sin organisation Stefanushjälpen.

  • Eivor Nordin, har i 25 år sytt och stickat babykläder till nyblivna mödrar världen över.

  • Kenneth Skoogh, har arrangerat populära hockeyläger där många unga spelare fått höra om Jesus.

  • Mariella Issa, samlar in pengar och hjälper barn, äldre och änkor på plats i det krigsdrabbade Syrien.

Klicka på bilderna för att läsa mer om respektive kandidat.
Annons
Annons
Kyrkohandboken
Annons
Annons