Frida Park: Föräldraskap är en gåva – inte en mänsklig rättighet

Alla dessa ultramoderna metoder för att skaffa barn, leder inte de till att de som inte blir föräldrar känner sig ännu mer misslyckade? skriver Frida Park.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Längtan efter att bli välsignad med föräldraskapets gåva är något gott. Men när den inte blir uppfylld kan den bli till en ekande inre smärta.

Kanske särskilt så i Sverige, där det i dag tycks ingå i normen för självförverkligade och lyckade individer att få bli förälder exakt vid den tidpunkt och på det sätt man tänkt sig.

Föräldraskap är en gåva, inte en mänsklig rättighet, som djupast sett innebär att sätta sitt eget bästa i andra rummet – barnet måste komma först.

Det är därför det blir en tanke­vurpa när den egna känslomässiga längtan sätts framför det bästa för barnet (bekräftat av all erfarenhet, forskning och kunskap): att växa upp med båda sina biologiska föräldrar.

I de fall en eller två egna föräldrar saknas arbetar vi efter principen att så gott det går ersätta dessa eftersom vi vet att det är faktorer som påverkar barns mående.

Ändå är det nu ett faktum att staten sanktionerar att barn redan från första början fråntas rätten till att växa upp med båda sina föräldrar. Singelkvinnor vars biologiska klockas tickande ekat för länge och för högt kan vända sig till landstinget och bli inseminerade på skattebetalarnas bekostnad.

Det är ett gigantiskt paradigmskifte som skett: från att det är statens uppgift att företräda barnets rättigheter till att inskränka dem.

De nya definitionerna av föräldraskap innebär att samhället behöver anpassa juridiken för att hjälpligt leva upp till principen om att barns bästa ska vara vägledande. I förra veckan kom ytterligare regeringsförslag. Det finns positiva inslag – bland annat att man säger nej till surrogatmoderskap, men märkligt nog öppnar regeringen ändå för svenska singlar och par att fortfarande hyra livmödrar utomlands. Det finns en cynism i detta.

Att man gör det enklare för genetiska pappor som använt sig av en surrogatmamma utomlands att få sitt föräldraskap godkänt är ologiskt. Om man nu ömmar för kvinnor som kan bli utnyttjade borde man göra de för all världens kvinnor, inte bara de svenska.

En del av den utpräglade individualismens ofrånkomliga konsekvenser är att man vill kunna kontrollera sitt livsöde. Att män och kvinnor i en mindre upplyst dåtid accepterade att livet inte alltid blev som man tänkt sig är inte nutidens melodi. Den grundläggande komponent som krävs för att ett nytt liv ska uppstå, det vill säga en partner av ett annat kön, ses som ett omodernt hinder.

Och ändå. Livet. Det blir sällan som man tänkt sig. Alla våra behov och önskningar uppfylls inte – det är ett grundläggande livsvillkor.

Ibland måste vi acceptera det vi inte kan förändra, och det kan också inkludera faktumet att man inte kan bli förälder.

Mest troligt har samtiden i sin strävan att eliminera alla hinder för själsligt välmående skapat nya: Alla dessa ultramoderna metoder och tekniker för att skaffa barn, leder inte de till att de som inte får lyckan att bli föräldrar känner sig ännu mer misslyckade? När jakten på självförverkligande i stället gör oss, och kanske också våra barn, mer olyckliga.

Fakta:

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons