Frida Park: Han sa: Gud vill att du tillfredsställer mig

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Jag har under hela #metoo tänkt att inget har hänt mig. Jag har känt mig så beskyddad. Så tacksam. Men jag har en egen berättelse. Den har varit begravd långt bak i minnet. Och jag tror att jag vet varför.

Jag var 19 år. Jag hade varit på ungdomsmöte i min församling. Efter gudstjänsten skulle jag hem. En kille, som nyligen kommit till församlingen för att gå bibelskola erbjöd sig att köra hem mig och en kompis. Jag tackade ja, eftersom jag kände mig trygg med att jag inte skulle behöva vara ensam med en halvt okänd kille.

Han såg till att skjutsa hem min vän först, efter att bildörren slagit igen sa han att han att han var sugen på att åka och ta en drink. Därefter blev kvarten i hans bil till vad som kom att kännas som en evighetslång mardröm.

Invävd i en sjuk teologi började han att tala om sina sexuella behov och hur viktigt det var för honom som man med någon som kunde tillfredsställa honom. Kvinnor som jag var Guds gåvor till honom. Jag blev alldeles stum. Han lade en hand på mitt ben efter att han växlat. Och jag frös till is.

Med handen på mitt lår fortsatte han att tala om sina manliga behov. Nu var jag livrädd. Men jag ansträngde mig att inte darra på rösten medan jag försökte att skämta bort att han hävdade att det var min gudagivna plikt att tillfredsställa hans sexuella behov där och då.

När vi äntligen kommit till min adress stannade han bilen på gatan utanför. Jag slängde mig ut genom bildörren och sprang, allt vad jag orkade. Jag var så rädd att han, muskulös och mycket snabbare, skulle hinna ikapp mig innan jag låst upp porten. Men jag hann.

Jag såg mig inte om men väl inne i min lägenhet såg jag att hans bil stod kvar. Jag skakade. Tårarna rann. Till sist åkte han.

Nästa dag bad jag en vän att följa med mig till kyrkan. Efter en gudstjänst tillbringad halvt i panik över att jag kanske skulle behöva träffa honom sökte jag upp en ledare och berättade allt som hade hänt. Och ledaren tog mig på allvar. Jag blev trodd. Jag blev bemött med omsorg, utan ifrågasättande, utan skuldbeläggande. På måndagen kickades han ut ur bibelskolan. Jag såg honom aldrig igen.

Möjligen är det allra värsta med alla berättelser från #metoo de där den som blivit utsatt inte blivit trodd eller än värre – skuldbelagts. Det är ett övergrepp i sig.

Jag slapp det. Den ledare jag vände mig till bemötte mig med respekt. Och just det faktum att jag blev så bra bemött tror jag är orsaken till att jag kunde lämna den erfarenheten bakom mig och till sist glömma det.

Det finns andra som också har glömt. Men av en annan anledning: Att övergreppet de utsatts för varit så traumatiserande att minnet stängt ned. Men ändå kan den förträngda upplevelsen påverka hela livet negativt.

Alla som blivit utsatta för trakasserier har rätt att i kyrkan få berätta sin berättelse. Och bli trodda. Kyrkan är ingen domstol och ska heller inte vara en. Kyrko- och församlingsledare måste därför besitta god kunskap om när andra instanser behöver kopplas in. Men det är avgörande att från kyrkan få möta förståelse och fullständig nolltolerans mot sexuella övergrepp och trakasserier. Tyvärr är det inte alltid fallet.

Han som trakasserade mig fick inte gå kvar på bibelskolan. Skulden lades där den hörde hemma – inte på mig. Ingen krävde heller att jag skulle vara storsint, förlåta och gå vidare.

Läs mer: Frikyrkan är inte en frizon från övergrepp
 

Jag behövde aldrig se honom igen. Men i en del fall hamnar den utsatte i situationen att dela församling med förövaren. Vid varje samling i kyrkan – det som ska vara den tryggaste platsen av alla – riskerar hon eller han att behöva möta sin förövare.

Berättelserna från de som till slut gett upp och lämnat, i en del fall både kyrka och tro, smärtar extra att ta del av.

Ibland beror det på att man upplever att kyrkan tar förövarens parti, eller att kyrkan prioriterar omsorgen om densamme. Det är en särskilt svår sits för präster, pastorer och diakoner att reflektera över: Hur kan kyrkan ta ansvar för båda?

Min upplevelse är ingenting mot hemskheterna som så många andra upplevt. Jag inser hur lyckligt lottad jag är. #metoo kommer även under 2018 fortsätta att skaka om samhället. Även kyrkan måste vara redo att skakas.

Läs också: Elisabeth Sandlund: Nu är det min tur att berätta om sexövergrepp

Läs det senaste om #metoo

Alla tidigare artiklar
Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Torpkonferensen
Nyhemsveckan
Annons