Joel Halldorf efter attacken på Drottninggatan: ”Ondskan drabbar också Gud”

... men Stockholm visar att kärleken kan växa ur mörkret, skriver Dagens ledarskribent Joel Halldorf efter terrorattacken.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

I dag är det palmsöndag, och i kyrkorna läses texten om Jesus intåg i Jerusalem. Han kommer ridande på en åsna, vilket kan verka ödmjukt, men i själva verket är det en blinkning till profeten Sakarjas ord: ”Se, din konung kommer till dig, ridande på en åsna.” Folket förstår, och ger honom ett furstligt mottagande. De skär kvistar från träden och breder ut sina mantlar. Nu, hoppas de, kommer en kung som kan kasta ut de romerska tyrannerna.

En vecka senare är Jesus arresterad, dömd, avrättad och begraven. Romarna sitter kvar vid makten, och Jesus framstår som en i raden av misslyckade messias-figurer.

Jag tänker att det just denna helg är särskilt lätt att förstå folkets besvikelse. Inget är annorlunda: ondskan har fortfarande makten. Så vad var poängen med allting? Antydningarna om att Jesus var kung, talet om Guds kärlek – vad betyder det när terrorn tillåts härja fritt? Unga, oskyldiga människor rycks bort mitt i livet, och deras anhöriga sveps in i ett kompakt mörker.

Svaret är att det inte finns något svar. Lidandet, ondskan, är inte ett problem vi kan lösa. Det är ett mysterium vi ställs inför, som vi aldrig kan greppa. Ondskan får oss att tappa andan, fotfästet, fattningen – och ibland också tron.

Och vi är inte ensamma om det. Jesus själv suckar, vacklar och gråter i mötet med ondskan. När hans vän dör, när en änka förlorat sin ende son, när han själv står ångestfylld inför dödens portar.

Döden känns främmande och overklig för att den är onaturlig. Det är det enda som är säkert, det enda vi kan veta om vår framtid – ändå känns det så fel. ”Det borde inte vara så här”, tänker vi, och vi har rätt: Det var inte så här det var tänkt.

Det finns ingen mening med lidandet – även om Stockholm det senaste dygnet visat att kärleken är en så stark kraft, att den till och med kan växa ur mörkret. Ondskan har brutit sig in i Guds skapelse, och Jesu liv är ett tecken också på det: närhelst han möter ondskan kämpar han mot den. Han driver ut demonerna, helar de sjuka och uppväcker de döda.

Han visar oss ett sätt att leva i denna motsägelsefulla värld: kämpa mot ondskans hantlangare, och trösta dem som drabbas.

Tröst kräver närvaro. Guds intåg i den här världen innebar inte en ögonblicklig seger över mörkret, men däremot en osviklig närvaro i det. ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig”, som det står i Psaltaren. De orden går i uppfyllelse på ett särskilt sätt under den påskvecka som nu inleds. Jesus kastade inte ut romarna, men han visade att Gud inte betraktar ondskan passivt och på avstånd. Den drabbar också Gud. Gud har vandrat genom denna tåredal.

Guds seger över ondskan dröjer, men tills dess är Gud med oss. Också i mörkret – även om vi inte alltid känner det så. Hebreerbrevets författare säger det kanske bäst, i en text som läses just på palmsöndagen: ”Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.”

Läs mer om attentatet i Stockholm

Alla tidigare artiklar
Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons
Annons
Annons