Joel Halldorf: Kyrkofrid är värd att respektera

Föreställningen om kyrkan som fredad zon är starkt förankrad för många. Det är en del av rättsmedvetandet.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Netflix-serien ”The Crown” har imponerat på tittare och recensenter genom berättarkonst, skådespelarinsatser och givetvis den scenografiska skönheten. För egen del har jag också uppskattat den bild av samhället som serien målar upp. Det moderna Storbritannien skildras som en komplex storhet sammansatt av olika, och ibland motsägelsefulla, delar. Harmoni uppstår genom att de olika aktörerna förmår betrakta sig som en del av en större helhet – och visar respekt mot varandra.

För postmoderna individualister, vana att se sig som konsumenter snarare än medborgare, kan denna syn på samhället te sig främmande. Men samhället är verkligen en komplicerad sak, och att styra det kräver klokskap – det är ingen slump att det kallas ”statskonst”.

Ett exempel på fallerad statskonst var det polisingripande som skedde i helgen då trettio poliser, och ett par hundar, slog till mot ett familjeläger arrangerat av Svenska kyrkan i Malmö.

På lägret deltog familjer som saknade uppehållstillstånd, och de omhändertogs av polisen för att avvisas.

Humanitärt kan man ifrågasätta den moraliska kvalitén hos ett samhälle som griper människor just när de släppt ner garden och tror sig vara, för ett ögonblick, trygga. Ekonomiskt kan man undra om detta är en rimlig prioritering av resurser i en verksamhet som vi ständigt får höra är underbemannad och -finansierad.

Men så var det detta med statskonsten.

I Sverige finns i dag ett skuggsamhälle bestående av människor som lever gömda efter avslag på sin asylansökan. Dessa människor är enormt utsatta: de utnyttjas av kriminella som billig arbetskraft, och är beroende av informella, instabila nätverk. För en del av dem är kontakten med kyrkorna deras enda länk till majoritetssamhället. Här kan de få stöd, ett ögonblicks andhämtning, och för en stund få känna sig som en del av samhället.

Detta gynnar inte bara den här gruppen, utan hela samhället. Även om det hör till polisens uppgifter att hitta och omhänderta personer som vistas i landet utan tillstånd, måste man kunna göra avvägningar. Om de genomför, eller hotar att genomföra, razzior mot kyrkornas diakonala verksamhet klipps det sista bandet till samhället som en del migranter har. Det ökar lidandet, utsattheten och desperationen hos dem – och gör att avståndet mellan majoritets- och skuggsamhälle växer.

En del har använt begreppet kyrkofrid för att sätta ord på det övergrepp som man uppfattar att polisingripandet innebar. Juridiskt avskaffades termen för 500 år sedan, men att den ännu lever kvar vittnar om hur starkt förankrad föreställningen om kyrkan som fredad zon är för många. Det är en del av rättsmedvetandet.

I ett mångkulturellt samhälle med en sekulär stat kan kyrkor naturligtvis inte göra anspråk på att ha en juridisk särställning. Men kyrkofrid är inte, som historikern Ida Östenberg påpekat, en exklusivt kristen företeelse.

I antikens Grekland och Rom hade tempel en liknande funktion: där var människor för en stund fredade från statens maktutövning. Samma sak i det judiska templet.

Bakom denna ordning ligger idén att statens makt inte är total eller slutgiltig. Det finns en rätt, en högre ordning, som också staten är underställd. Givetvis måste statliga tjänstemän agera och döma i enlighet med samhällets lagar. Men heliga rum är utrymmen i tillvaron som påminner oss om att också detta är styckverk, och att den rätt vi formulerar måste vila på den högre rättvisan för att vara giltig.

I den komplicerade helhet som vårt samhälle utgör har kyrkan haft till uppgift att påminna härskare om denna högre makt – en rättvisa som de själva kommer få stå till svars inför. Här går en linje från Gamla testamentets profeter, som kritiserade förtrycket av fattiga, till moderna religiösa ledare som fördömt krigshandlingar, krävt slaveriets avskaffande och medborgerliga rättigheter för alla.

I dag är denna funktion i stort sett borta, och i vårt historielösa samhälle tycks varken debattörer eller politiker förstå behovet av en sådan moralisk röst.

Allt är juridik och paragrafer, och statens makt har blivit total och slutgiltig.

Staten är inte längre en del av helheten. Den är helheten – och anser sig därför inte behöva respektera andra aktörer i samhället.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons
Annons
Annons