Joel Halldorf: Överdriven rädsla för svensk kristen höger

Endast det extrema tränger igenom den svenska religionsblindheten.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

I kölvattnet av internationella trender som högerpopulism och amerikanska evangelikalers rekordstarka stöd för Trump spanar en del oroligt efter en svensk kristen höger av amerikanskt eller populistiskt snitt.

Särskilt när frågor kring abortgräns och samvetsfrihet dyker upp etiketteras kristna som vill värna samvetet, eller pekar på inkonsekvenser i svensk sjukvård, som ”kristen höger” med alla associationer epitetet för med sig. Men etiketten skymmer mer än den uppenbarar.

Det finns inte, och har aldrig funnits, en sådan rörelse av nämnvärd styrka i Sverige.

USA:s kristna höger kännetecknas av en skepsis mot staten, kritik av välfärdssystem och positiv inställning till strängare straff och ett starkt försvar. Men denna rörelse formades inte av någon politisk-teologisk naturlag som säger att den som tror på personlig omvändelse också måste vara misstänksam mot staten. Den växte fram genom specifika omständigheter under det amerikanska 1900-talet.

Under 1800-talet var den amerikanska evangelikalismen progressiv. Man kämpade mot mot slaveriet och för social rättvisa. Men i början av 1900-talet knäcktes den väckelsekristna progressivismen genom liberalteologins framväxt. Dessa ville ha politiska reformer (”social gospel”) i stället för evangelisation. Evangelikaler uppfattade det nu som att de måste välja mellan de två – och valde det senare. Detta vägval blev, som en rad historiker visat, avgörande för att forma den amerikanska höger vi ser i dag.

I Sverige uppstod aldrig detta vägval. Här växte frikyrkorna fram som en del av den folkrörelsekultur som byggde det moderna Sverige. Det politiska engagemanget var starkt, och frikyrkorna verkade för liberala reformer, arbetares rättigheter och var ofta pacifister. Man behövde aldrig välja mellan social omsorg och andra hjärtefrågor.

Politiskt har det funnits starka frikyrkliga grupper i det liberala frisinnet och den socialdemokratiska broderskapsrörelsen – men inte i Moderaterna. KDS vägrade länge att identifiera sig med höger- eller vänsterblocket i svensk politik, och till partiets hjärtefrågor hörde bistånd, miljö och minskad vapenexport.

I dag röstar aktiva frikyrkliga på Sverigedemokraterna i långt mindre grad än rikssnittet. Man är positiv till invandring, mångkultur och moskébyggen, inte bara mer positiv än genomsnittsväljare, utan även i jämförelse med väljare aktiva i Svenska kyrkan.

”Frikyrkomedlemmar är några av de mest invandringspositiva grupperna i Sverige”, konstaterar statsvetaren Magnus Hagevi i antologin ”Sverige, Sverige fosterland”. Ändå utmålas frikyrkofolk som kristen höger, medan Svenska kyrkan anses vara vänster.

I dag står frikyrkorna i första ledet i mottagande och integration av migranter. Man bistår materiellt, ordnar aktiviteter och hjälper till i ansökningsprocesser. De har också, via Sveriges kristna råd, länge verkat för en generös flyktingpolitik – och nyligen gick företrädare för Pingströrelsen ut och vädjade om ett stopp för utvisningar av ensamkommande till Afghanistan.

Huvudlinjen i svensk frikyrklighet står med andra ord långt från både högerpopulism och de värderingar som präglar USA:s kristna höger.

Givetvis finns enskilda undantag, men generellt kännetecknas de svenska frikyrkorna av socialt patos och internationell solidaritet.

Att denna bild inte går fram beror delvis på att medierna ofta låter minoriteter i samhället representeras av sina mest extrema företrädare. Man söker debatt och skapar därför polarisering genom att bjuda in personer med uppseendeväckande uppfattningar, trots att de har en svag eller obefintlig förankring i de kyrkor de uppfattas företräda.

Överdrivna idéer om sekulariseringens framgång gör också att journalister har svårt att bedöma styrkeförhållanden inom kyrkor. Långa reportage ägnas åt marginella, kontroversiella grupper, med motiveringen att de har 5–10 000 sympatisörer. Siffran imponerar oerhört på journalister som aldrig skulle drömma om att göra ett reportage om Svenska Alliansmissionen – med 13 500 medlemmar – eller besöka Nyhemsveckan, med kring 20 000 unika besökare.

De svenska frikyrkorna, som lokalt organiserar 250 000 medlemmar, ignoreras, och i stället blåser man upp hotet från ytterkanterna. Det extrema är det enda som tränger igenom den svenska religionsblindheten.

Det finns ingen stark kristen höger i Sverige i dag – men genom sin undermåliga religionsbevakning riskerar medierna att bidra till att skapa en.

Läs fler ledare av Joel Halldorf.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
Annons
Annons