Joel Halldorf: Utan Gud kommer demokratin att dö

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Utspel om religiösa friskolor, utredningen av statligt stöd till trossamfund, och upprörda känslor kring böneutrop: mars månad 2018 har varit gåvan som fortsätter att ge för alla som uppskattar samtal om religion och politik.

Samtidigt lämnar debatten mycket i övrigt att önska. Tendensen är att människors religiösa engagemang betraktas som ett problem; ett nödvändigt ont som staten är tvungen att tolerera.

Religionskritik är inget nytt i väst, men under 1800-talet betraktade få kritiker religionen som ond.

De flesta känner till Karl Marx ord om religion som folkets opium, men få har läst citatet i dess helhet: ”Religion är den förtryckta varelsens suck, hjärtat i en hjärtlös värld, och själen hos själlösa villkor. Den är folkets opium.”

För Marx – liksom senare för Nietzsche – var kärleksbudskapet kristendomens problem. Dess förmåga att finna mening och värdighet i en brutal värld betraktades som naiv, för att använda dagens politiska vokabulär.

Men under 1900-talet landade även den svenska socialdemokratin, efter viss tvekan, i att religiöst engagemang var positivt för samhället.

Statsbidraget är ett uttryck för denna uppskattning. Utredningen ”Staten och trossamfunden” (SOU 1997:45) lyfter fram religioners betydelse för etik, integration och demokrati.

 

Läs mer: Elisabeth Sandlund: Religionsfrihet i första rummet

 

Det finns i dag gott om forskning som belägger detta. I ”American Grace” visar sociologerna Robert Putnam och David Campbell att religiöst engagemang korrelerar positivt med demokratiskt engagemang, tillit och generositet. Givetvis finns det övertygelser som har negativa sociala effekter, men det generella mönstret är att det är positivt för samhället att människor samverkar. Ja, man kan till och med hävda att det är detta som gör samhället till något mer än konsumerande individer som råkar leva på samma geografiska yta.

De flesta liberaler håller nog med om att människor bör vara moraliska och gärna också engagerad i det gemensamma samhället. Men liberalismen själv ger ingen sådan vägledning.

Den berömmer sig tvärtom om att göra individens fria val till det högsta goda och enda heliga: gör vad du vill så länge du inte skadar andra. Därför kallas det moralism att föreskriva en viss etik, samtidigt som gemenskaper ofta uppfattas som ett hot mot den personliga friheten.

 

Läs mer: Frida Park: Historielöst om böneutrop

 

Här finns en paradox som riskerar att underminera det liberala projektet. Liberalismen föreskriver frihet, men ett fritt samhälle kräver ansvarstagande medborgare. Det liberala samhället kunde växa fram tack vare sociala normer och starka gemenskaper – men liberalismen betonar frihet från såväl normer som gemenskap. Nyttomaximerande individer tränade i att tänka på sitt eget självförverkligande är ingen stabil grund för ett samhälle. Ett gott samhälle kräver genuin respekt, solidaritet och en förmåga att ta ansvar för sin närmiljö. Levande gemenskaper fostrar just sådana dygder.

Alla som levt församlingsliv vet att det handlar väldigt mycket om både konflikthantering och att stötta medmänniskor som gått in i väggen, hotas av utvisning eller på andra sätt drabbats av livet. Enkla saker kan tyckas – men sådant som bygger samhället.

Om detta saknas måste staten växa. Dels för att reglera relationerna mellan medborgare som inte längre har förmågan att lösa sina egna konflikter. Dels för att serva dem med allt som de i namnet av rättigheter kräver, men inte har förmågan att själva bidra till. Det är i den riktningen vi nu är på väg: de juridiska och byråkratiska regleringarna växer, samtidigt som staten måste betala vårdhemspersonal så att ingen behöver dö ensam.

Vi står i dag inför ett vägskäl. Antingen gör vi liberalismens idé om den autonoma individen till ledstjärna, och går statsindividualismens väg. Det leder till att staten koloniserar samhället, så att det snart bara finns stat, individer och företag. Eller så medger vi att ett liberalt samhälle bara är möjligt om det bygger på levande gemenskaper. Det kräver att politiker tar på allvar att religiösa gemenskaper inte bara är en del av, utan en förutsättning för den liberala demokratin.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Val 2018
Skogsbränderna
Annons
Annons