Joel Halldorf: Västvärldens hyckleri i kampen mot islamistisk terror

Väst oroar sig för extremism, men har täta band till terrorns ideologiproducent.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Allt fler säger: Det är nog nu. Terrorismen kan inte få fortsätta att härja. Saker och ting måste förändras, som Theresa May sa efter den fruktansvärda attacken i London förra helgen.

May identifierade också den ideologi som ligger bakom många av de senaste terrorattackerna: det hon kallade islamistisk extremism.

Jag har de senaste åren ägnat en del trycksvärta åt att försöka förklara det orimliga i påståendet att religion orsakar våld.

”Religion” är något så varierat att det inte går att göra några generaliseringar om det alls. Religion av olika slag kan inspirera allt möjligt: kultur, kapitalism – och våld.

För om idén att religion alltid göder våld är ett dike, så är ett annat att bortse från övertygelsernas betydelse. De som tänker så menar ofta att religion möjligen kan vara en täckmantel för våld, men att orsaken egentligen är något annat. Denna syn bottnar antingen i en idealistisk idé om att religion djupast sett handlar om kärlek – också det en generalisering – eller i en marxistiskt färgad ovilja att medge att övertygelser alls spelar roll.

Övertygelser har betydelse. Förmågan att forma våra liv, och ytterst vår värld, efter våra idéer skiljer människan från djuren.

Men om vi ska tala om övertygelsers konsekvenser måste vi tala om specifika övertygelser. Det kräver kunskap och disciplinerade analyser. Att helt ursäkta eller helt skuldbelägga all religion är uttryck för lättja och okunnighet, vilket tyvärr ofta präglar debatt om religion i dag.

Det som motiverar IS är varken religion i allmänhet eller mainstream-islam, utan salafism, en rörelse från 1700-talet som försöker upprätta sin tolkning av 600-talets islam. Den präglas av stränga klädkoder (skägg för män, ansiktsslöja för kvinnor), strävan efter renhet, och betonar separation från icke-muslimer.

Rörelsen är i minoritet inom islam, och skulle säkert vara irrelevant om den inte backats upp av det rika Saudiarabien. Efter oljeboomen på 1970-talet har kungariket exporterat salafism-wahhabism över världen via skolor, predikanter och moskéer.

Den saudiska regimen är ingen vän av IS, men skillnaden är subtil: terrororganisationen ser våld som en legitim strategi för att åstadkomma det ideala muslimska samhället, vilket saudiska lärde avvisar.

Det handlar alltså om metod snarare än innehåll, och det är lätt att se att salafistiska, saudi-finaniserade miljöer kan bli grogrund för terrorn.

Detta är en destruktiv ideologi värd att motarbeta. Det finns också en oro för att pengar från oljestaten finansierar verksamhet i Sverige. Men här finns ett hyckleri som Kashif Virk, imam i Islams Ahmadiyya församling i Stockholm, satte fingret på när han fick frågan om han tog pengar från Saudi och svarade: Nej, men fråga gärna Stefan Löfven samma sak!

Saudiarabien är enligt regeringens hemsida Sveriges viktigaste handelspartner i Mellanöstern. Vi oroar oss alltså för inflytande från salafismen, men drar oss inte för att själva ha täta band till salafismens moderland. Vi har omfattande ekonomiska och diplomatiska kontakter med detta land, som torterar regimkritiker, anklagas för krigsbrott i Jemen och sätter kvinnors rättigheter på undantag.

På den globala scenen är Saudiarabien världens största vapenimportör. Det var en anledning till president Trumps besök där i maj, då ett miljardavtal mellan länderna slöts. Även Mays Storbritannien byter vapen mot olja med Saudiarabien.

Väst går alltså hand i hand med ett land som är ideologiproducent för terrorismen på våra gator.

Och det handlar inte bara om ideologi: för en tid sedan läckte ett amerikanskt ambassadmeddelande som pekade ut landet som en källa för finansiering av den globala terrorn.

Vilken trovärdighet ger det att väst förfasar sig över IS terror och samtidigt samarbetar med ett land som är så likt det kalifat IS drömmer om att upprätta? Det är symptomatiskt att när politiker talar om hårdare tag, är det nästan alltid svaga grupper som ska sättas åt. Ingen vill offra handelskontrakt, eller riskera att göra sig ovän med en allierad i FN-diplomatin.

Ingen talar heller om krafttag i form av storsatsningar i socialt utsatta områden, där grogrunden för terrorrekrytering finns. I stället ska man stänga gränser för flyende eller sätta fotboja på migranter – åtgärder som inte innebär några uppoffringar, och troligen inte heller är särskilt effektiva.

Detta är en tom signalpolitik som varken präglas av mod eller tålamod, och som därför aldrig kommer aldrig kunna besegra terrorismen.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons
#MeToo
Annons
Annons