När kontexten blir ett svepskäl för hat

Det händer att jag sitter och skriver på universitetet. Det är lugnt. Det finns kaffe. Det luktar gammal bok. Jag lägger undan skrivandet en stund och tittar i sociala medier. Ett klipp flimrar förbi.

Ett rum. Rummet är full av människor. På ett upphöjt podium sitter politikerna. Mitt emot, vid ett stort skrivbord, sitter rektorerna. Rektorer från tre av USA:s finaste universitet. Rektorerna ska svara på frågor. Om hur antisemitismen ser ut på universiteten. Om hur judiska studenters säkerhet ska kunna garanteras. Bakgrunden är mörk. Efter massakern på 1200 oskyldiga israeler har universitetens hallar fyllts av slagord och hat. Mot judar. Judiska studenter och lärare har jagats. Låst in sig på rum. Tagit av sig Davidsstjärnorna.

Men här blir bruket av kontexten ett svepskäl.

—  Steven Crosson

En av politikerna frågar. Ja eller nej. Är det emot ert universitets uppförandekod att uppmana till folkmord på judar? Den första rektorn svarar. Det skulle i så fall få undersökas noggrannare.

Politikern vänder sig till rektor nummer två. Är det emot ert universitets uppförandekod att uppmana till folkmord på judar? Rektorn lutar sig mot mikrofonen. Om talet utmynnar till handling så kan det anses vara det. Men det beror på kontext.

Rektor nummer tre får samma fråga av politikern. På ert universitet, är det emot er uppförandekod att uppmana till folkmord på judar? Rektorn med de stora glasögonen harklar sig. Det beror, berättar hon, på kontexten.

Det är dags att sträcka på sig. Jag tar en promenad runt det vinterslaskiga campus. På väggarna är det fullt med posters till förmån för Palestina. Jag läser om demonstrationer som hållits här på universitetet. Och på andra universitet. Om uppmaningar till intifada. Om slagorden som ekat utanför aulor med uppmaningar att landet Israel ska utplånas. Om krav på att utbyten med israeliska universitet ska avbrytas. Men inga tal eller demonstrationer till förmån för de mördade och kidnappade israelerna. Nej.

Jag bär med mig videoklippet. Det beror på kontexten sa de. Jag tänker. Visst kan vi ibland behöva kontextualisera för att förstå ett skeende. Men här blir bruket av kontexten ett svepskäl. En intellektualisering. Där hatets ideologi görs rumsren. Ett skäl att inte stöta sig med antisemitiska studenter, lärare och professorer. Kompis med alla. Vän med ingen.

Går det verkligen att säga att folkmord kan vara acceptabelt? Att det kan vara okej att kräva utrotning på judar, om kontexten så tillåter? Jag tror inte det. Det verkar inte rektorernas omgivning heller tro. Nu ser det ut som om flera av dem får lämna sina uppdrag. Kanske en viktig signal om att ord spelar roll. Och att etik behövs. Även på ett universitet.

[ Fredrik Wenell: I en tid präglad av våld behövs pacifisterna  ]